måndag 30 mars 2009

Guds omsorg om sina små

Ett litet men viktigt mirakel har skett hemma hos oss. Det har satt bryller i våra huvuden och glädje i våra hjärtan. Vi kan inte förklara det. Vi kan bara se Guds stora omsorg om oss.

Vi var på Gudstjänst förra söndagen. Vår lilla tjej var på söndagsskola medan vi försökte njuta av Märtas predikan så gått det gick med en liten ett-åring, krypandes mellan stolarna. Linnea hade gjort sig fin med ett rosa pärlarmband med rosor och en matchande ring. Hon såg fram emot att träffa sina kompisar i söndagsskolan, framförallt Maja. Så fort tjejerna ser varandra utbyts glädjetjut. De tar några springvarv, hämtar några instrument i musikväskan och sätter sig sedan längst fram - alldeles själva på första raden. De är så fina i sina tofsar och flätor och glädjen lyser omkring dem.

Efter söndagsskolan kom fröken med Linneas armband och ring, som hon hade glömt efter trolldegsbaket. I mitt stilla sinne formulerade sig tanken om hur länge hon skulle få ha kvar sina fina smycken. Hon satte på sig dem och drog med sig Maja till den stora soffan för några hoppvarv. I mitten satt en trött pappa som lät sig villigt eller motvilligt hoppas på och hoppas över.

När det var dags att åka hem så upptäckte vi det. Linneas ring var borta! Armbandet satt på plats, men ringen var spårlöst försvunnen. Vi letade lite planlöst i soffan och på golvet, men vi hittade bara några gamla godispapper. Ingen hade sett den. Nea var förtvivlat ledsen. Hennes fina ring! Den är kanske inte så uppseendeväckande för oss andra. Den kom med en tidning. Men för henne är den dyrbar! Hon grät hela vägen till bilen, hejdlöst.

I bilen kom vi på att vi skulle be för ringen, att vi fick tillbaka den. Vi kunde inte hitta den men vi visste att Gud kunde. Vi bad och lämnade över ansvaret till Gud. Jesus! Hjälp oss att få tillbaka ringen! Det var en kort men konkret bön.

I lördags, sex dagar senare stod jag och lagade mat och dansade till en lovsångsskiva. Lukas, vår lille ett-åring satt mitt på golvet i hallen och mumsade på något. Åh, ibland blir jag så trött på att han ska mumsa i sig vartenda litet dammkorn han finner. Jag gick dit för att plocka ut det eventuellt livsfarliga han hade stoppat i sig. När jag ser vad det är han mumsar på stannar jag upp för ett ögonblick. Det är Linneas rosa pärlring! Linnea blir jublande glad!

Vi kan inte förklara det. Jag har dammsugit golvet två gånger sedan i söndags (den höga dammsugningsfrekvensen har endast att göra med Lulles (o)vana att stoppa allt han finner i munnen). Hur kom den dit? Även om vi visste att vi inte hade stoppat med oss ringen så letade vi igenom skötväskan (för säkerhetens skull). Skötväskan var det enda som vi hade med oss till Gudstjänsten. Barnen hade inga fickor på sig och våra var tomma.

Linnea ser frågande ut. Mamma, hur kom den hit? Har någon varit här och lagt den här medan vi har sovit? Jag har ingen naturlig förklaring att ge.

Gud hörde vår enkla lilla bön. Han bryr sig nog inte så mycket om den lilla ringen i plast, men han bryr sig om oss! Vi bad och vi litade på att Gud skulle ordna det. Han visade sig vara trofast! Vi kan lita på vår store Gud i smått och i stort. I vårt liv har vi fått bevis för hans stora omsorg om och om igen.

Vi borde helt enkelt be mer! Gud älskar oss. Vi är hans barn och han vill att vi ska ha det bra. Han vet redan allt vi behöver, men han säger att vi ska be honom om det. När vi ber efter hans vilja (som vi finner i hans ord) och tror på det så kan vi oxå förvänta oss att få det.

Han vill att vi ska leva utan bekymmer, att vi ska ge våra bekymmer till honom. Problem kommer och går men bekymmer gör man sig.

Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så. Därför säger jag er: tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då blir det så. (Mark 11:23-24)

Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.(Fil 4:6-7)

Det här ger ju förstås många frågor. Varför får vi inte alltid bönesvar. Varför svarar Gud på vissa böner och inte andra. Jag tror att vi får bönesvar på alla våra böner, men inte utifrån våra egna förväntningar. Ibland blir en sjuk människa helad, ibland inte. Oavsett helande eller ej kan vi alltid förvänta oss någonting från Gud om vi kommer med ett rent, ärligt och ödmjukt hjärta. Ibland är det frid (som går över allt förstånd) att acceptera en situation, ibland är det ett mirakulöst ingripande. Gud låter sig aldrig sättas i ett laboratorium för att vi ska kunna studera honom med positivistiska metoder. Han går utanför vår logik. Han har bestämt våra logiska naturlagar Han är större än vårt förnuft. Gud är relation inte religion. Vi kan lära känna honom, men vi kan inte förutsäga honom (förutom att han alltid kommer att handla kärleksfullt). Jag har ofta bett och förväntat mig att Gud ska göra på ett visst sätt (som följer min ynka logik). Det har aldrig blivit efter min logik. Jag har fått svar, men inte på det sätt som jag har förväntat mig.

Gud är ingenting vi kan ta ställning till. Gud kan vi bara uppleva. Antingen har vi upplevt honom eller så har vi det inte. Jag har upplevt Gud. Jag har upplevt hans heliga Ande, hans kärlek och hans försoning. Jag blir aldrig densamma igen!

Låt oss be! Vi har en allsmäktig, kärleksfull och mäktig Gud. Honom tillhör makten, härligheten och äran i evighet!

Gud! I Jesu namn kommer vi till dig. Vi ber att du ska komma med din heliga Ande och forma oss till din avbild. Hjälp oss idag. Låt oss gå i din kraft! Vi tackar dig för allt gott du har gjort i våra liv. Vi ser med spänning fram emot allt du har för oss på din väg. Tack för att du har en väg för var och en av oss, som vi kan vandra tillsammans med dig, ledda av din Ande. Jag ber att du leder oss idag. Jag ber för helande för de sjuka, mat för de hungriga, frihet för de fångna och lindrande för de lidande. Visa mig Gud, vad jag kan göra för dina minsta idag. Ge mig kraft när min egen sviktar. I Jesu namn Amen!

Med kärlek
Helle

fredag 27 mars 2009

liknelsen om den unga kvinnan

I en bok som jag nyss läste med det spektakulära namnet "23 minuter i helvetet" av Bill Wiese finns en liknelse om en ung kvinna som står inför domstol. Han skriver så bra, så jag låter hans egna ord tala.

Ingen kan göra sig förtjänt av att komma till himlen, ingen kan bli tillräckligt god. Gud säger att "Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus vår Herre (Rom 6:23). Vi har alla syndat.
Det var en gång en domare som en dag fick ett mycket prekärt fall. En ung kvinna hade kört för fort med sin bil i en korsning med skyltar som uppmanade bilister att köra sakta eftersom blinda och handikappade barn brukade korsa vägen där. Hon hade blivit haffad av en polis som gav henne böter. Domaren dömde de högsta möjliga böterna - 25000 dollar. Då den unga kvinnan var oförmögen att betala avsåg man att ge henne fängelse. Men i rätten gjorde domaren något märkligt och oförutsett. Han steg upp från domarsätet, gick fram till kvinnan och lade hela beloppet framför henne; han betalade hennes skuld. Folk undrade vad som försiggick och det tog ett tag innan det gick upp för allmänheten att flickan var hans dotter. Trots detta hade han varit tvungen att utdöma de högsta böterna någonsin; han var förpliktigad att skapa rättvisa. Men hans kärlek för sin dotter var oförändrad och den kunde inte tillåta honom att inte hjälpa henne.
På samma sett är det med Herren; han har inte lämnat oss utan hopp om evig räddning. Precis som domaren betalade av sin dotters skuld har Jesus betalat priset för vår... Frälsningen är en gåva till oss, men kostade Jesus allt... I det ögonblick du ber honom om nåd förlåter han alla dina överträdelser och kastar dem i glömskans hav. (Bill Wiese, 23 minuter i helvetet, s 66)

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, (Joh 1:12)

Med kärlek
Helle

torsdag 26 mars 2009

Det bästa i livet är gratis!

Läste precis om den omdebatterade fattigbloggen och fick lite tankar. Det första som slår mig är över hur mycket uppmärksamhet den har fått. Tusentals människor har läst den! Den handlar inte om svältande barn i Sudan eller koleraepedemin i Zimbabwe. Den handlar inte om förtryck i Kina eller om fasansfulla övergrepp i Kongo Kinshasa. Den handlar om att leva på socialbidrag!

Står vår lycka och faller med vår ekonomi? Tas vårt värde ifrån oss utan våra pengar? Jag kan hålla med om att det är en tuff situation att klara sig på socialbidragsnivån, speciellt kämpigt är det när barn drabbas. Många föräldrar gör nog sitt yttersta för att en svår ekonomisk situation inte ska gå ut över barnen. Med sorg i hjärtat ser man på när sina små älsklingar inte kan delta i lika många aktiviteter som grannens barn eller ha lika fina kläder som klasskompisarna.

Som tur är så är det bästa i livet gratis! Du som förälder har kvar det allra bästa att ge dina barn - dig! Din kärlek och din tid är kanske den viktigaste gåvan till dina barn!

För min del har de saker som jag värderar högst av allt inte kostat mig ett korvöre!

I slutet av förra månaden gick vår frys sönder. Den mat som inte redan hunnit förstöras kom min mamma och hämtade för att förvara åt mig i hennes frys. När jag berättade om eländet för min pappa så gav han mig pengar för att jag skulle kunna laga/reparera frysen. Hela historien gör mig i efterhand väldigt glad! Blev jag glad för pengarna - ja. Blev jag glad för hjälpen - ja. Varför blir jag så glad nu i efterhand? Visst, delvis blev jag glad för det de gav. Men allra mest blev jag glad för deras kärlek som de visade mig! Tänk att min mamma ändrade sina planer för dagen, tog med sig kylboxar och valde att komma innan jobbet för att hjälpa mig i en svår situation! Tänk att min pappa valde att ge mig pengar som han själv hade kunnat ha haft roligt för! Det är kärlek!!! Min mamma och pappa gjorde det här för mig, för mitt bästa, för mitt väl. De valde att sätta mina behov framför sina egna. Jag är såååå tacksam!

Jag vet att bilden är lite skev (eftersom jag fick pengar). Poängen i detta är dels att kärleken är gratis. Tanken bakom handlingen var kärleksfull och det var den som gjorde mig mest glad. Dels så måste det vara ok att få vara lite beroende av varandra. Vi är så livrädda i Sverige för att vara beroende och det värsta av allt - tänk att stå i tacksamhetsskuld! Om vi står i tacksamhetsskuld så är det inte kärlek! Frågan är om vi verkligen alltid står i skuld eller om det är vi som tar på oss skuld? Alla har vi perioder då vi behöver lite extra hjälp. Alla kanske inte behöver pengar i första hand, men alla behöver vi varandra. Det måste få vara ok att vara svag, att inte klara sig själv. Vi föds och vi dör beroende. Dess emellan verkar vi göra allt för att låtsas vara oberoende...

Det viktigaste i mitt liv har som sagt varit gratis. Mina älskade små barn betalade jag ingenting för. De kom helt gratis, med en våg av kärlek och ny mening till mitt liv. Min man är heller inte köpt (jag lovar). Ingen hemgift så långt ögat kan nå... Mina föräldrars kärlek är verkligen ingenting som jag har förtjänat! De har fått stå ut med mycket...

Men det mest oförtjänta jag någonsin har fått ta emot är Guds kärlek. Hans nåd, frid, glädje, hopp, kärlek liv har inte kostat mig någonting - förutom mitt liv. Jag gav honom min synd, misstro, skuld, skam, mina sjukdomar, min fattigdom, min svaghet, mina sår - allt det som gjorde mig ofri, bunden, trött, ledsen, arg. När jag gav honom mitt liv (som ovan) så fick jag ta emot hans liv. Han gav mig i utbyte kärlek, tro, hopp, helande, liv. I honom är jag stark. I honom har jag liv. (se gärna under rubriken "en tankeställare)

Jes 55: 1 Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet,
och ni som inte har pengar, kom hit och köp säd och ät.
Ja, kom hit och köp säd utan pengar och för intet både vin och mjölk.
2 Varför ger ni ut pengar för det som inte är bröd,
era inkomster för det som inte kan mätta?
Hör på mig, så skall ni få äta gott och njuta av utsökt mat.
3 Böj ert öra hit och kom till mig! Hör, så får er själ leva!

Den Gud som jag har lärt känna hjälper mig i min vardag. Han ger mig kraft och frid till att stå ut med det som jag inte kan förändra. Han ger mig liv och styrka, när min egen kraft sviktar. Han är alltid hos mig!

Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Joh 6:35

Om du vill ta emot livets bröd, det bröd som aldrig tar slut så be till Gud. Jesus! Jag vill ta emot din kraft i mitt liv. Rena mitt hjärta och ge mig av din frid! Jag kommer med allt elände i mitt liv och får ta emot all glädje i det liv som du ger.
Länk
Med kärlek!
Helle

aftonbladet.se

onsdag 25 mars 2009

Har vi människor verkligen lika värde?

Vad och vem är det som sätter ditt och mitt värde? Hur definierar vi oss själva? Har vi människor verkligen lika värde?

Jag tror att en av svårigheterna för oss människor är att få någonting utan att förtjäna det. Hela vårt världsliga tänk bygger nämligen på att prestera och att förtjäna. T om kärleken sägs man förtjäna. Men har man förtjänat den så är det inte kärlek! Kärleken väntar sig ingenting tillbaka, ingen motprestation, inget om-du-kliar-mig-på-ryggen-så-kliar-jag-dig-på-ryggen. Lön efter utfört arbete är således inte kärlek, det är rättvisa. Lön är naturligtvis ingenting dåligt, men det är inte kärlek.

Ibland är kärlek svårt att ta till sig. Jag var rätt obstinat när jag var yngre och jag hade snabba argument för allt, alltid ett snabbt vasst försvar för varje replik - förutom för kärlek. Jag hade svar på allt och var alltid redo att hugga tillbaka, men inför kärlek stod jag försvarslös... Detta tror jag hade att göra med att jag inte kunde ta emot kärlek för jag ansåg att jag inte var värd den. Det var lättare att bemöta en pik än ett kärleksfullt ord. När jag bemöttes kärleksfullt började jag nästan att vrida på mig. Jag hade inget språk för detta, kände mig osäker och naken. Samtidigt som jag så gärna ville tro på det goda så hindrade rädslan att bli föraktad, avslöjad och ensam - övergiven. Om jag inte förtjänade kärleken, så skulle jag mista den och stå ensam kvar. Det är väl logiskt? Åtminstone logiskt enligt den här världens tänk.

Älska mig mest när jag förtjänar det som minst! Det är kärlek!

Vi människor är så inne i detta förtjäna-tänk så att vi har t om börjat definiera oss efter vad vi har gjort och presterat. Du är vad du jobbar med, du är vad du har presterat, du är dina handlingar. Du är vad du äter!!! Hur man får ihop detta med människans lika värde är för mig en gåta. Som tur är finns det en motvikt till det världen har tutat i oss. Gud älskar oss så som han har skapat oss. För honom är vi värdefulla för dem vi är, inte för det vi gör. Det finns ingenting som du kan göra för att få Gud att älska dig mer och det finns ingenting du kan göra för att få Gud att älska dig mindre! Han älskar dig (med detta inte sagt att han älskar allt du gör...).

I dagarna har jag och G haft en del diskussioner med människor som inte tror på Jesus. Det visar sig snabbt i samtalen att den Gud som de inte tror på, tror inte vi heller på. Varför är det så svårt för oss att ta till oss att Gud är kärlek? Gud vill väl, han har t om valt att bli uppspikad på ett kors för att vi ska få evigt liv. Han dog för att jag skulle få liv (väldigt orättvist och väldigt kärleksfullt!). Han gjorde detta för att han älskar oss. Thats it! Kanske är det samma sak här. Vi känner oss inte värda den gåvan. Men om vi hade varit värda det så hade det inte varit kärlek.

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. Rom 5:8

Människans värde definieras inte utifrån vad världen säger att vi är! Hur skulle vi kunna ha ett lika värde med världens ögon? Världen visar tydligt att vi människor har olika värde! Bor du i Sudan har du inte ens rätt att äta dig mätt. Bor du i Sverige har du rätt att äta dig "till döds". Det här är världens värde. Du är vad du gör. Hur kan vi annars ha olika lön? Vi kan definiera hur många fina stadgar vi vill om människans lika värde. Det är fint att vi har en gemensam värdegrund. Det är bara det att den avspeglar sig inte i verkligheten. Verkligheten kör en annan agenda.

Jag tror dock på människans lika värde, att vi inte är vad vi har presterat. Vi har vårt värde i att vi är! Vi är värdefulla för att Gud har gjort underverk när han har skapat varenda en av oss! Vi är lika inför Gud. Inför världen är vi olika.

Om du vill lära känna Gud och veta vam du är i hans ögon så är det bara att be om det och ta emot! Jesus! Jag vill lära känna dig. jag vill leva i ditt ljus. Jag vill inte längre vara i världens mörker, utan fyllas av din frid, din glädje, kärlek och kraft!

HERREN, deras Gud, skall frälsa dem på den dagen, ty de är hans hjord, hans folk. De är ädelstenar i en krona, strålande över hans land. (Sak 9:16)

Med kärlek!
Helle

tisdag 24 mars 2009

Den orättvisa nåden

Har ni tänkt på hur orättvis kärleken kan vara i sin fullkomlighet? Rättvisa har man ju alltid tänkt vara något positivt. Men rättvisa är inte kärlek. Rättvisa kan t om ibland stå ivägen för kärlek.

För att reda lite i begreppen måste vi definiera kärlek. Jag använder mig av den bibliska kärleken, som kommer inifrån, av egen fri vilja, som gör det goda men som inte väntar sig någonting tillbaka. Kärlek är en attityd! Vi väljer att vara kärleksfulla och vår attityd kommer att avspegla sig i vårt sätt att vara mot varandra, mot oss själva och mot Gud.

Bibeln har en perfekt definition om kärlek (1 kor 13:4-8, 13):

Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
Kärleken upphör aldrig.

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken.


Hur kommer då det "goda" begreppet rättvisa in i bilden? Nej, det kommer inte in i bilden för rättvisa har inget med kärlek att göra! Rättvisa behövs så fort det kommer in ondska.

Rättvisa måste till där kärleken inte råder. Rättvisa i ett samhälle representeras av vår lag. Om alla hade drivits av kärlek enligt bibelstället ovan hade lagen varit överflödig. Är då lagen ond? Nej, självklart inte! Lagen behövs där kärlek inte råder. Där kärlek råder är lagen som sagt överflödig, eftersom den person som handlar kärleksfullt uppfyller lagen. Rättvisa behövs för den som drivs av sitt eget ego.

Tänk dig det här scenariot:
Mina barn sitter på golvet och börjar bråka om en leksak (ett fullt vardagligt exempel hemma hos oss). Jag tittar lite i smyg först för att se om de löser konflikten själva. Konflikten hade lätt kunnat lösas om någon av barnen hade visat den andre kärlek: Här, det är klart att du ska få leka med bilen. Jag kan leka med dockan istället! Om nu inte detta händer får jag som mamma gå emellan. Jag kan först försöka avleda, eller vädja till barnets vilja till kärlek. Om inte detta fungerar så får jag ta till rättvisa. Nu får Li leka med bilen en stund, du hade den ju förut, t ex...

Vad lätt det hade varit om det här exemplet bara gällde barnen. Tyvärr är det så att dessa situationen hamnar även vi vuxna i. Ofta! Som föräldrar blir detta kanske extra uppenbart eftersom våra behov helt plötsligt ställs emot varandras. Ska du eller jag få sova i natt? Ska du eller jag få gå ut och träffa vänner en kväll? Vad är det som styr oss då? Jag hade önskat att jag ärligt hade kunnat säga att jag alltid styrdes av kärleken till min älskade man. Men verkligheten är ofta en annan. Ibland styrs jag av kärleken och ser att G är trött, sliten och i behov av en hel natts sömn. "G, gå och lägg dig! Jag tar natten!". De gånger jag inte styrs av kärleken tänker jag på min egen trötthet och mina tankar går till rättvisans argument. "G, nu får du faktiskt ta barnen i natt. Jag fick inte sova en blund natten som var. Det är din tur".

Vad styrs du av? På jobbet? Mot din älskade? Mot dina barn? Mot dina vänner? Är vi beredda att gå åt sidan för att någon annan ska få det lite bättre. Kanske av fri vilja avstå en löneförhöjning för att min arbetskamrat behöver extrapengar bättre än jag?

Hur kan då Gud vara både rättvis och kärleksfull?
Tja, jag tror att Gud är rättvis mot de som vill ha rättvisa och kärleksfull mot de som vill ha kärlek. De som hänvisar till lagen kommer att dömas efter lagen. De som hänvisar till Jesus och vad han gjorde för dem på korset kommer att motta Guds orättvisa(!) nåd! Men nu är det ju så att Gud är både kärlek och rättvisa. All synd, allt som inte görs i kärlek får ett straff, enligt rättvisan. Det är här den fantastiska gåvan kommer in! Gud själv har tagit på sig det straff som vi förtjänar. Han dömde synden i Jesus kropp på korset för att frikänna syndaren. Nåden har ingenting med oss att göra, hur duktiga vi är eller hur "goda gärningar" vi har gjort. Nåden har enbart med Gud att göra och det han gjorde för oss genom sin död.

Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Rom 8:1
Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. Rom 8:3

"Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre." Rom 6:23


Guds nåd är inte rättvis ur ett mänskligt perspektiv! Gud förlåter den som vill ha hans förlåtelse. Det är en förlåtelse som ingen av oss "förtjänar". Det är en gåva!!! Det är en gåva som kommer av att tro på hans kärlek och vad han har gjort för oss!

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Joh 3:16


Om du känner att du längtar efter ett nytt liv, fullt av frid, förlåtelse, kärlek och glädje så ropa till Jesus. Han har nämligen all makt i himlen och på jorden och han säger: Kom, följ mig! Jag är vägen, sanningen och livet!!!

Med kärlek!
Helle

måndag 23 mars 2009

I din kärlek

För några år sedan skulle jag skriva en text till en underbar låt som G hade gjort. Jag satte mig ner och bad och på tre minuter hade jag skrivet hela bladet fullt. När jag tittade ner på papperet så insåg jag att jag hade skrivit en dikt om min egen räddning...

Med mask utanpå
levde livet utanför

Jag försökte vinna hela världen
var beredd att betala med mitt liv
och fyllde tomrummet med jord

Vägrade att se busken
- brinnande och glödande
Den brann av Gud, brann av nåd

Min grund var tunn och muren hård
Jag slogs till marken av min egen stolthet
- och jag sprack

Ljuset sökte sig in bland sprickorna
och lyste upp skuggorna
På mina bara knän fann jag mig i
- att vara älskad

Du värmde, smälte, förlät och älskade
Bara i din nåd kunde jag förlåta mig själv

Bara din nåd gör mig fri

För dig var jag genomskinlig, synlig
men Du älskade mig ändå

Hur ska jag kunna ge tillbaka?
Inte ens det kräver Du

Du befriade mig och gör det varje dag
Spillrorna gav Du mening
Du gjorde mig vacker och värdefull

Gud! Jag är inte värd dig
och det är nåd!
Gud jag lever endast av din nåd!


Med kärlek!

Helle




Vem är Gud?

Vem är Gud? Hur är han? Är inte bara Gud en auktoritär diktator som vill tvinga oss under hans vilja? För att kunna ta reda på vem Gud är, så måste jag läsa bibeln. Om nu bibelns Gud är sann, vem är han då?

(1 Kor 13:4) Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.

När en präst under ett bröllop läste upp denna bibeltext tänkte jag för mig själv att kärleken känns godare än min bild av Gud. Det jag inte insåg då var att detta inte bara är en definition av vad kärlek är, utan det är också en beskrivning om vem Gud är. Gud är tålmodig och god. Gud är inte stridslysten, skrytsam eller uppblåst. Han utmanar oss inte och är inte självisk. Gud brusar inte upp och vill ingen något ont. Gud gläder sig inte åt orättvisor utan gläds med sanningen. Detta är alltså Guds personlighet. Gud är en kärleksfull Gud som älskar oss människor, mycket mer än vad vi någonsin kan föreställa oss.

Det kan vara lätt att tro att Gud tycker om att straffa oss människor eller att han vill att vi skall tillbe Honom bara för att Han skall känna sig bättre, men så är det inte. Gud skapade inte oss människor för att Hans självförtroende var lågt och därför behövde få sitt behov av bekräftelse. Gud behöver inte kärlek, eftersom Han är kärlek. Vem behöver en lärarexamen om han eller hon redan är lärare? Han skapade oss för att han vill vara våra vänner i Hans rike. Hela skapelsen är en effekt av Guds kärlek. Vi är skapta att vara Guds avbild eller kärlekens avbild. Guds tanke är att vi skall älska varandra och älska Gud. Den som älskar är därför en avbild av Gud, eftersom Gud är kärlek. Gud vill oss aldrig illa, utan Han gör allt för oss.

(1 Mos 1:27) Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.

Gud är inte uppblåst, högmodig eller stolt. Han behöver inte bevisa för sig själv eller för någon annan att Han har makt. Han är inte auktoritär och ute efter mer makt, eftersom Han redan har all makt. Världens riken utbreds genom att makten används auktoritärt för att tvinga människor till underkastelse. I dessa riken skall folket offra sig för kungen. Under tvång skall vi lyda överheten. Vi likställer många gånger makt med just detta, på grund av att världens riken styrs på detta sätt. Men den auktoritära makten används bara av den som vill stärka sig själv och göra sig själv stor. Gud har inget behov av detta. Guds rike utbreds därför inte med denna världens metoder att styra och tvinga, utan med längtan och kärlek. Han vill ge av sig och de gåvor Han har att ge. Han vill inte trycka ned oss utan lyfta upp oss.

Gud bryr sig om dig och du är otroligt värdefull i Hans ögon. Det finns ingenting du kan göra för att Han skall älska dig mer och ingenting du gör får Honom att älska dig mindre. Hans kärlek till dig är villkorslös. Om jag har en Gudsbild som inte passar in med egenskaperna ovan, är denna alltså inte sann. Har jag en bild av Gud som auktoritär, så är risken mycket stor att jag kommer att vara auktoritär mot andra. Många kristna har fallit i denna grop och tecken på detta är alla korståg, häxjakter, fanatism och auktoritära ledare inom olika kyrkor.

Vidare är det så att om jag hittar någonting i Bibeln som inte är förenlig med en kärleksfull Gud, så kan jag förutsätta att jag misstolkat texten eller inte förstått sammanhanget. Jag kan inte tolka bibeln och få en sanningsenlig bild om vem Gud är, om jag inte vet vad kärlek är. Har du uppfattningen av Gud som diktatorisk, så kommer ditt läsande i bibeln inte ge rätt bild av Gud. Du kommer att uppfatta Gud som en diktator. Jag måste läsa Bibeln med kärlekens rena glasögon för att tolka texterna rätt. Det finns därför inga motsägelser mellan bibeltext och Guds personlighet. Bibeltexterna är tänkta att bekräfta Guds person och Guds person ska bekräfta bibeltexterna och Guds personlighet går alltid före en tolkning av bibeltexterna, eftersom Guds personlighet är inte föränderlig. Först då kan jag se Guds perspektiv, eftersom Gud är kärlek. Den som misstror Gud genom att inte tro att Han är kärlek kommer därför inte se sanningen.

(Vish 1:2) Ty de som inte utmanar honom finner honom, han visar sig för dem som inte misstror honom.

(4 Mos 23:19) Gud är ingen människa, han ljuger inte, han är ingen dödlig, som ändrar sig. Vad han sagt, det gör han, vad han lovat, håller han.

Göran

lördag 21 mars 2009

Tro och vetande 3.0 (del 1)

Ligger det en motsats mellan tro och vetande? Är det så att tro är en sämre form av vetande? Hur vet jag om någon talar sanning? Det som är lite ironiskt är att svaren på alla dessa frågor grundar sig i tro. Vad är då tro?

Det grundläggande misstaget som ofta görs, för att avgöra om någonting är gott, är att bara utgå ifrån handlingen. Det jag menar är att en och samma handling kan ha olika uppsåt. Jag skall ta ett exempel.

1) Jag kan ge bort pengar till en vän för att visa vännen och andra hur generös jag är. Inre rösten säger: ”Se på mig vad jag är givmild”
2) Jag kan också ge pengarna till vännen för att påvisa dennes snålhet. Jag kanske tycker att han/hon är girig och snål och aldrig ger mig någonting. För att ge en hint om detta, så ger jag presenten. Inre rösten säger: ”När fick jag någonting från dig senast?”
3) Ett annat alternativ är att jag ger pengarna för att jag är rädd för vad andra ska tycka om mig, om jag inte ger bort mina pengar. Inre rösten säger: ”Hur skulle det se ut om jag inte gav?”
4) Slutligen kan jag ge pengarna för att jag tycker om vännen och att jag har märkt att han/hon är i behov av pengar. Att ge bort pengarna kan ju vara ett sätt att visa omtanke. Inre rösten säger: ”Jag vill vännen väl”.

Det är bara det sista handlingen som är driven av kärlek och därför är en god handling. De tre första handlingarna är drivna av rädsla och stolthet och är därför inte kärlekshandlingar. Min poäng med detta är att vi aldrig ser andra människors jag, hennes inre motiv. Jag kan aldrig veta om någon talar sanning. Vi ser bara handlingar eller fasaden, uppsåtet är osynligt för oss. På samma sätt som Gud är osynlig för oss. Det vi gör är att tolka handlingarna och dessa tolkningar är inte alltid sanna. Jag skall ta ett exempel till.

En arbetskamrat kommer fram till mig på mitt arbete och ger mig en present. Jag undrar direkt ”Varför kommer hon med en present till mig?”. Jag kommer kanske fram till slutsatsen att arbetskamraten gav mig presenten endast i syfte att få fördelar. Jag tolkar det som att hon är ute efter en ledig tjänst som jag tillsätter. ”Självklart gör hon detta för att vinna min gunst” tänker jag, men så behöver inte vara fallet. Anledningen till att hon gav presenten till mig handlade inte alls om den lediga tjänsten, utan att Anna hade tyckt att jag sett sliten ut en lång tid. Hon hade sett hur jag slitit på arbetet för att få budgeten att gå ihop. Nu ville hon uppmuntra mig genom att visa sin uppskattning med en present som hon sett ut till mig. Tanken var alltså att ge mig kärlek och hon handlade efter det också, men då jag inte tog emot den som en kärlekshandling (jag trodde ju att det var en egoistisk gärning) så kunde jag heller inte känna kärlek i det. Då jag inte tog emot den som en kärlekshandling så fick jag heller inte del av den kärlek som var riktad mot mig.

Den som inte tror på att kärleken finns kommer alltså aldrig att känna kärlek. Detta eftersom kärlek förutsätter att man tror på den. Att tro på kärleken är alltså mycket viktigt, eftersom kärlek är ett av våra behov. Det kommer inte att spela någon roll om människorna runt omkring mig bara handlar av kärlek, om jag inte tror att de gör det. Det är alltså misstro som är motsatsen till tro och inte vetande.

Eftersom Gud är kärlek (Se inlägget: Klarar vi oss utan Gud?) gäller samma förhållande med Gud. Guds handlingar visar sig främst genom Jesus och bibeln. Om jag misstror Gud utestänger jag Gud och kärlekens källa som är Gud. Jag kan fortfarande vara ateist och tro på kärlek och på så sätt få del av Gud, men källan till kärleken når jag inte då. Jag blir då som en människa som söker efter vatten men inte hittar källan.

(Luk 11:34) Kroppens lampa är ögat. När ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men när det är fördärvat är det mörkt i din kropp. (Även Matt 6:22)

(Vish 1:2) Ty de som inte utmanar honom finner honom, han visar sig för dem som inte misstror honom.

Misstro värjer sig för kärlek och Gud medan tron tar emot kärlek och Gud. Vår tro är likt ett öga som värjer sig eller tar emot ljus. Om jag inte tror på kärlek hur skall jag då kunna känna kärlek? Hur skall jag kunna se ljus om jag blundar? Hur skall jag kunna uppleva Gud om jag misstror honom?

(Joh 11:40) Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?

Om du vill ta emot kärlekens källa. En källa som aldrig sinar. Be Gud, Jesus att fylla dig med kärlek och han kommer leda dig till källan.

Göran

fredag 20 mars 2009

Kärlek för slitna mammor o goa ungar!

Kärlek är en kraft som alltid fungerar i alla lägen. Tyvärr är begreppet kärlek, liksom förlåtelse ett misstolkat begrepp. Den kärlek som jag åsyftar är den kärlek som Jesus visade oss - den altruistiska kärleken. Den kärlek som kommer inifrån och som inte förväntar sig något tillbaka.

Hur fungerar detta då i vardagen? En vardag full av blöjbyten, sömnbrist, matvägran, trots och kärlek... Jag har själv två goa barn. Den yngsta, en liten pojke, är ett år och vår stora flicka är snart fem.

Kärlek är som sagt ett misstolkat begrepp (i a f om man tolkar det utifrån en kristen grund) där man lätt lägger in mesighet. Mesighet att inget att göra med kärlek! Mesighet har med rädsla, fruktan att göra och fruktan är en motsats till kärlek. "Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan." 1 Joh. 4:18.

Kärlek är ibland att säga ifrån, ibland att trösta, ibland att förlåta, ibland att ge en kram, ibland att säga att "du är värdefull", ibland att bli arg, ibland att avleda en konflikt.

När behöver man då göra vad? Kärlek är att sätta den andres behov, barnets behov och väl först. Detta behov och väl måste prövas utifrån både ett långsiktigt perspektiv (vad kommer detta leda till i förlängningen) och ett kortsiktigt perspektiv.

Ett enkelt och vardagligt exempel är tandborstning. Hos oss är tandborstning en stor grej för vår minsting. Han hatar det och jag förstår varför. Han har ont av tänder som är på g och irriterar. Att då komma med en tandborste till denna lilla ömma mun är en plåga! Rent kortsiktigt hade det här varit kärleksfullt att strunta i tandborstning med argument som att jag vill inte att min älskling ska få ont och för övrigt så är det hemskt jobbigt både för oss som föräldrar och för honom med dessa ständiga konflikter i denna situation. Däremot är det långsiktigt kärleksfullt att faktiskt borsta tänderna. Att avstå tandborstning hade lett till hål i tänder och smärta, tandläkarbesök med borren(!). Det kärleksfulla, lillkillens bästa, är här faktiskt att ta de där konflikterna. Vi gör det för hans skull.

Situationer som denna kryllar det av i småbarnslivet. Min kraftstation för att orka vara kärleksfull, för att orka ta konflikter, trösta, krama och förlåta trots en ibland nästintill oöverstiglig trötthet är att fylla på min egen "kärlekstank" först. Min kraftstation är Jesus. Han är klippan i mitt liv. Jag börjar dagen tillsammans med honom där han fyller mig med kraft och kärlek för dagen. Han är "livets bröd". "Vi älskar därför att han först älskade oss" 1 joh. 4:19.

Hur vet jag då att jag behöver fylla på hos Jesus först? Jo, jag har nämligen provat! Som mamma är jag faktiskt nästan en katastrof på egen hand. Jag har svårt att vara god när tröttheten dryper efter tre timmars sömn på natten och när mina älsklingar har förkylningar så vi får sitta inomhus i flera dagar. Det är då jag ropar: Jesus! Ge mig styrka! Han hör min bön och fyller mig med kraft, frid och kärlek. Kärlek i sådana proportioner så jag har svårt att hålla det inom mig. Det flödar över till min familj och till de jag möter!

Jesus är oxå det ultimata exemplet på vad kärlek och kärleksfullhet är. Kärlek som fungerar! Jesus säger: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt." Matt 11:28-30.

Dagens önskan är att alla slitna mammor skulle få fyllas med Jesu Ande. Med Guds kärlek, frid och kraft. Visst gör vi fel ibland, men för detta finns förlåtelse och det finns ingenting som kan skilja oss från Guds kärlek till oss. Om du vill prova detta så säg bara: Jesus om du finns så uppenbara dig för mig! Jag behöver dig i mitt liv! Fyll mig med din kärlek och kraft!

Med kärlek
Helle

dn.se

onsdag 18 mars 2009

Ljus i mörkret - sanning och förlåtelse

Äntligen tycks det som att en gnutta ljus har hittat till Herr Fritzl! Han har erkänt allt det onda han har gjort sin dotter. Han har inte bara erkänt utan detta erkännande har kommit efter att han har sett ett videoförhör med sin dotter. Han har därmed känt empati med sin dotter och erkänt Hans sinnestämning beskrivs därefter som lättad...

Vad har då egentligen hänt här?
För oss människor är det lätt att läsa in ett monster i Fritzl, då han har gjort så otroligt onda handlingar. Vad som ligger bakom dessa handlingar kan vi mest spekulera om. Min tro är dock att ondska föder ondska. Kärlek och dess "frukter" (förlåtelse, ödmjukhet, tro, hopp, att vilja väl) är det mest fantastiska vapen mot ondska som finns och en gnutta av detta ser vi nu! Vad blir då resultatet av att erkänna det onda man har gjort? Det mest naturliga resultatet av att ta på sig skuld kan tyckas var känslor som skuld, skam, människors förakt och ilska och liknande. Men nej, Fritzl upplevs som lättad!

När vi bryter ondskans kedjor om oss genom att bekänna vår skuld eller be om förlåtelse känner vi frihet!
Sanningen gör oss fria!

Detsamma gäller att förlåta den som har gjort oss illa. Förlåtelse är ett mycket misstolkat begrepp. Många tror att förlåtelse handlar om att glömma eller att acceptera den onda handlingen. Förlåtelse är långt därifrån! Att förlåta innebär att först se att det som har gjorts mot en var FEL! För att förlåta måste den onda gärningen fördömas. Vi kan därefter förlåta den som gjorde det mot oss. Det innebär att vi separerar handlingen från den som handlade och slutar att döma honom utifrån det han/hon gjorde. Att förlåta någon underlättas av att den som har gjort en illa tar på sig skulden/ ber om förlåtelse. Detta är dock absolut inte nödvändigt!

Det finns ett fantastiskt citat om förlåtelse som jag tror kommer från CS Lewis: "Att förlåta är att släppa en fånge fri och när man väl har förlåtit så upptäcker man att den fången var man själv".

Konsekvensen av att välja att inte förlåta är att man själv blir bitter och sluten för kärlek. Ondska kan således fortsätta att sprida sitt gift.

Min önskan och min bön är att Fritzl kan finna Jesus och få uppleva sann förlåtelse och frid! Vilket nederlag för ondskan det hade varit! Där vi människor inte förmår att förlåta där kan Jesus förlåta (han kan som tur är förlåta allt, även det som är möjligt att förlåta). Jag önskar att han får uppleva vår sanna Herre Jesus Kristus och hans fullkomliga kärlek!

Nu tänker nog någon att Fritzl inte är värd att förlåtas. Nej, ur mänskligt perspektiv är det nog så. Som tur är så är det inte Guds perspektiv. Han förlåter oss inte för att vi förtjänar förlåtelse. Han förlåter oss och ger av sin frid och det eviga livet för att HAN ÄLSKAR OSS! Nåd är inte rättvist. Nåd är kärlek!

Min önskan och bön för den familj som Fritzl har skadat så oerhört är att de ska få smaka att GUD ÄR GOD! Han har tröst och kärlek att ge och om de vill så är jag övertygad om att han kommer att hjälpa dem att förlåta för att bli fria ifrån allt ont han har ställt till med!

Helle

svd.se
dn.se
dagen.se
jesusbloggen

tisdag 17 mars 2009

En tankeställare

Min älskade mamma mailade en underbar fil till mig i går som jag gärna vill dela med mig av. Gud bär våra bördor. Han har skapat oss till att klara av mycket och från vårt perspektiv gör vi det. I Guds perspektiv är vi dock små, vi är hans barn och om vi vill så bär han oss när vi själva inte orkar.


En dag frågar en son sin far: "Pappa, springer du en maraton med
mig?"
Pappan svarar: "ja" och de springer sin första maraton tillsammans.

En annan dag frågar sonen sin far igen: "Pappa, springer du en till
maraton med mig?"
och pappan svarar igen "ja, min son".

En dag frågar sonen sin far: "Pappa, vill du göra Ironman tillsammans
med mig?" (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)
Och pappan svarar igen "Ja".

Och här kommer videon till denna historia:

My Redeemer Lives!


Helle

jesusbloggen

söndag 15 mars 2009

Klarar vi oss utan Gud?

Behövs Gud i världen? Klarar vi oss inte utan en Gud som ändå inte verkar vara så verksam i världen? För att nå ett svar på denna fråga tänkte jag gå in på vad vi människor har för behov och vad bibeln säger om vem Gud är. Du kanske inte litar på det bibeln säger, men innan du förkastar Gud, så är det ju viktigt att du har den bild av Gud som bibeln ger.

Vad är det som styr en människas handlingar? Varför gör vi människor som vi gör? Detta är en fråga som inte är helt lätt att besvara. Naturligtvis kan det vara oändligt många orsaker till en handling, men går det att se ett mönster i alla dessa handlingar? Alla djur strävar efter att upprätthålla liv och människan är inget undantag i detta avseende. Vi behöver mat, sömn, skydd för kyla och tak över huvudet för att kunna överleva. Så är människokroppen konstruerad. Vi har med andra ord ett behov av att upprätthålla livet. Men handlar verkligen alla våra handlingar om detta att överleva? Varför tar vissa människor i så fall livet av sig? Kan jag bli så rädd för att mista livet att jag till slut tar livet av mig? För att bena upp denna fråga gäller det att fundera över vad det är som driver oss människor om man bortser från vårt behov av att upprätthålla liv. Enligt vissa är det reproduktionen som är en drivande kraft, men hur kommer det sig i så fall att preventivmedel används mer än aldrig förr? Många håller med om att exempelvis pengar, makt, sex, kärlek, lycka eller njutning styr våra handlingar. Men varför vill vi ha pengar eller makt och vad är det som ger oss lycka? För att få reda på svaret på dessa frågor måste vi betrakta oss själva.

Även om vårt behov av att upprätthålla livet blir tillfredsställt, så innebär det inte att vi kommer att må psykiskt bra. Det krävs alltså någonting mer för att vi skall må bra. Det viktigaste behovet vi människor har för att vi ska kunna vara psykisk välmående är att bli omtyckta, sedda, uppmärksammade och att vi känner oss trygga. Detta kan sammanfattas med att vi har ett behov av kärlek. Oavsett om du bor i Kina, Nya Guinea, Afghanistan eller i Sverige, så har vi detta behov. Få skulle inte hålla med om att vi vill känna oss älskade. Vår strävan efter makt handlar om att vi vill kunna kontrollera att vi blir omtyckta eller älskade. Pengar kan ju vara ett sätt att skaffa sig makt. ”Har jag mycket pengar kan jag få vad jag vill”, är det lätt att tro. Men kan jag köpa kärlek?

Vi har också ett grundläggande behov av att ge kärlek genom att till exempel visa omtanke, vänlighet och att hjälpa. Många hävdar att meningen med livet är att få barn. När man får ett barn kan man få en stark kärlek till barnet som man mår mycket bra av. Man ger mycket kärlek till det lilla spädbarnet i form av närhet och omtanke, vilket ger en tillfredsställelse. Detta får man trots att det lilla barnet inte ger eller kan ge någon kärlek alls tillbaka. När jag exempelvis ser människor lida, så kan detta behov väckas. Jag känner då kanske en stark längtan att omfamna, dela med mig eller offra mig för den lidandes skull. Det jag ger är kärlek. Det har visat sig i forskning att vi mår bra av att både ge kärlek och att få kärlek. Vi mår inte bara psykiskt bra av detta, utan också fysiskt. Detta kommer sig av att om vi mår bra i själen så återspeglar detta sig fysiskt i kroppen. Omvänt så mår kroppen dåligt om vi mår psykiskt dåligt.

Behoven av att få kärlek styr våra handlingar. Vi styrs också av rädslan att inte få våra behov tillfredsställda. Att inte bli bekräftad eller att bli föraktad (att någon ser ner på oss) är något vi gör allt för att undvika. Vi kan till exempel vara rädda för att vi ska göra bort oss och blotta oss. Vi är rädda för att andra ska se ner på oss och förakta oss för det vi gör eller den vi är. Situationer som är pinsamma är ett uttryck för detta.

Vi människor gör mycket för att få vårt behov av kärlek och bekräftelse uppfyllt. Exempel på detta är att vi försöker få höga betyg i skolan (eller låga betyg beroende på vilken värderingar som gäller i personens närhet), vi köper snygga kläder, vi tränar för att få en snygg kropp, vi satsar på karriär i yrkeslivet, vi lär oss spela ett musikinstrument, vi ser till att vi har ett snyggt hem och fin bil, vi mobbar och ser ner på andra (utser syndabockar) för att vi ska kunna känna oss bättre än den mobbade, vi är med i dokusåpor och vi strävar efter att bli rockstjärnor och rika. Men också att vara snäll eller ge presenter kan vara ett uttryck för att få kärlek. Man hör ofta människor säga att ”Jag gör det för att det är roligt”. Men anledningen att vi tycker att det är roligt, kan vara att vi får bekräftelse för det. Är jag ute efter bekräftelsen fiskar jag efter kärlek och detta är inte att ge kärlek. Den altruistiska kärleken är givande och inte ute efter att vinna någonting på handlingen. Detta är kärlekens natur.

Var passar då Gud in i livet? Räcker det inte med kärlek?

Som jag nämnde förut, så är det kärlek vi alla längtar och söker efter. Vi är ju till och med beroende av den för att må bra både fysiskt och psykiskt, eftersom kärleken är ett av våra behov. Vissa hävdar därför att ”Det är mer kärlek vi behöver och inte någon Gud” eller ”Religion bara förstör, det är kärlek som bygger upp”. Som kristen kan det då vara lätt att försöka försvara Gud genom att förminska kärleken, men vad säger bibeln om den så livsviktiga kärleken?

(1 Joh 4:1) Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.

Denna text säger just att vi skall älska varandra och ge varandra kärlek. Men det som kanske är mest förundrande och överraskande är att bibelcitatet slutar med att säga att Gud är kärlek! Här likställs Gud med kärlek. Gud är inte bara kärleksfull, utan Gud är kärlek. Eftersom kärlek och Gud är lika med varandra, innebär detta att vi inte kan skilja på kärlek från Gud, eftersom den ingår i Guds personlighet. Detta innebär att vi kan byta ut kärlek mot Gud i resonemanget om våra behov. Vi har ju ett behov av kärlek, vilket betyder att vi har ett behov av Gud. Gud har skapat oss med detta behov för att det är gott. Han har skapat vår kropp så att den mår bra av kärlek. När vi inte får detta behov tillgodosett mår vi dåligt både fysiskt och psykiskt. Vi mår med andra ord dåligt och bryts ned utan Gud. Vårt längtande efter kärlek i form av omtanke och bekräftelse är i själva verket en längtan efter Gud. Vi söker efter bekräftelse överallt, men den vi egentligen söker är Gud. Gud har lagt ner denna längtan efter kärlek i oss för att den är god. När vi känner kärlek så är det Gud vi känner. En människas ord av kärlek värmer mig, men den som värmer mig är Gud. Den som då påstår att det är kärlek världen behöver och ingen Gud inser inte att Gud är kärlek.

(Matt 4:4) Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.”

Jag måste tro på att kärleken finns för att kunna känna kärlek. Detta betyder att jag måste tro på kärlek för att känna Gud. Det är detta som texten från 1 Joh 4:1 tar upp: ”Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.” Jag kommer alltså inte känna Gud eller kärlek om jag inte älskar. Om jag inte älskar vet jag inte vad kärlek är, för att jag aldrig trott på den och då kan jag heller inte veta vem Gud är. Textraden kan misstolkas som att Gud inte vet vem jag är om jag inte älskar, men det vet han. Gud sitter med andra ord inte på ett moln och passivt tittar ner på jorden, utan han verkar i oss och vi kan känna honom! Lär jag inte känna kärleken, så kan jag inte lära känna Gud heller. Gud påverkar alla människor oavsett om man är ateist, muslim eller hindu. Gud är så nära oss att vi lätt missar honom. Många tror att vi kan ha kärleken i oss, men få tror att vi har Gud i oss. När vi undrar var Gud är någonstans, så ser vi inte skogen för alla träden. Så klarar vi oss utan Gud? Nej, vi hade då levt i en totalt kärlekslös värld.

Göran

jesusbloggen

Gud är god!

Vi tackar dig Herre för att du älskar oss! Låt denna blogg bli en välsignelse. Led oss på dina vägar. Amen