måndag 21 februari 2011

Vem har skulden egentligen?


Vem har ansvaret egentligen för det onda som sker i relationer, familjer, samhällen, länder och i världen? Har vi alla ett gemensamt ansvar? Har vi därför samma ansvar för det onda? Ansvaret är viktigt, men hur är det med ansvar?

Alla har vi råkat ut för andras svek, egoism och kärlekslöshet. Alla drabbas vi av det onda och det kan slå ordentligt hårt. Ingen är immun mot det ondas framfart utan där är vi alla offer.

Det onda sprider sig som en löpeld. Svek, egoism och kärlekslöshet gör oss arga och frustrerade det leder inte sällan till bitterhet, hat och kärlekslöshet. Detta hela blir en nedåtgående spiral som är svår att stoppa. Om jag konfronteras efter att ha handlat kärlekslöst så är det så lätt att skylla på det som skapade min ilska och bitterhet. Jag kanske säger: ”Men det var ju han som började!” eller ”Det var ju du som svek mig!” Vi ser inte bara i relationer mellan människor, utan också mellan familjer, samhällsgrupper, folkgrupper och länder.

Vem bär då skulden för det som inträffar i en konflikt som uppstår? Jag vill börja med att ta död på talesättet: ”Det är aldrig ens fel när två träter” för det är inte sant. Det kan bli en konflikt trots att ena parten inte gjort fel. För att ta ett enkelt exempel så är det inte ovanligt att en förälder kommer i konflikt med sina barn. En kärleksfull förälder som älskar sina barn högt kan få sitt barn emot sig när hon/han tillrättavisar sitt barn eller sätter gränser. Att tillrättavisa och sätta gränser är i sig inte fel, men det kan skapa konflikter.

Det också viktigt att komma ihåg att vi alla har ansvar för våra handlingar. Vi är inga offer för omständigheterna i livet, på det sättet att vi inte kan agera annorlunda, utan vi kan välja hur vi ska agera utifrån omständigheterna. Vi har ett val. Jag måste inte slå tillbaka. Jag måste inte bete mig kärlekslöst för att jag blivit kärlekslöst behandlad. Att skylla på omständigheterna för mina handlingar gör mig till ett offer för omständigheterna och jag gör det för att slippa ansvaret. Men vår fria vilja ger oss ett ansvar för våra handlingar. Om jag skyller mitt handlande på omständigheter, så kommer svek, hån, kärlekslöshet och slag att leva vidare i mig.

Gud vill befria dig från det ondas konsekvenser i dig. Han håller med dig om att du har behandlats illa och att det är fel. Han ser ditt lidande och lider med dig i kärlek. Han förstår din ilska och han hatar det onda som drabbade dig. Men han vill inte att det onda ska gro i dig så att det föder ondska i dig. Den som behandlar dig illa har ansvar för det och det du ger vidare har du ansvar för. Var och en ansvarar för sina handlingar, så du har inget ansvar för andras handlande, utan bara för hur du är och vad du gör mot andra. Bli inte ett offer för omständigheter, utan välj försoning och förlåtelse. Försoning är det som för oss samman. Förlåtelse är det som befriar oss och gör att det onda du drabbats av inte föder ondska i dig. Gud vill att du ska välja att förlåta så som han förlåtit dig.

(Ef 4:32) Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

söndag 6 februari 2011

Att hitta hem

I mitt liv har jag kommit underfund med att det här med att vända om inte är en engångsföreteelse. Jag blir älskad av Gud och där har jag egentligen allt jag behöver, men jag faller, snubblar och famlar. För mig handlar det mycket om att jag famlar bort mig i den här världen. Jag äts upp av stress och prestationskrav och fyller min tid med onödigt skräp som egentligen inte betyder ett dugg. Jag går på den här världens lögn om att inte duga som jag är – inte en gång utan många gånger. Det här tar mitt fokus från Gud till – mig själv… Det finns inget gott i att inspektera sin egen navel (det man hittar där ska slängas ;)). Navelluddsletande är en form av högmod. Att tro att min prestation (var den än är) är fullkomligt oumbärlig är högmod.

När vi är fulla av de värderingar som viskas av den här världen – du är vad du presterar – kan vi knappt förstå att det finns ett radikalt annat sätt att se på oss, som dessutom är sant! Vi är inte vad vi har presterat, vi är inte vad vi tjänar, vi är inte vad vi äter, vi är inte vår ekologiskt odlade mat eller vår sopsortering! Detta säger absolut inget om vårt verkliga värde. Vårt verkliga värde finns i Guds ögon – Han som skapade oss och Han som dog för att vi ska få vara fria att vara de som vi skapades till att vara. Vi är älskade av den allsmäktige Guden! Du är älskad av Gud!

Det hela slutar på samma sätt. Jag blir tröttare och tröttare. Jag kämpar hårt i min egen kraft. Dagarna går ihop, allt blir ett enda stort virrvarr. Jag har stängt Gud ute. Jag faller. Jag ropar på Gud och fortsätter att falla. Men jag landar inte hårt. Jag landar i en famn, där jag är älskad och trygg. Jag fylls av frid och av vissheten om att det kommer att ordna sig. Jag var aldrig övergiven! Jag övergav Gud för ett tag, men Han övergav aldrig mig! Med den vissheten fylls jag med ny kraft och till och med nyfikenhet på vad morgondagen har att erbjuda. All ära till Gud!

(Ps 103:10-13) Han handlar inte med oss efter våra synder och lönar oss inte efter våra missgärningar. Ty så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss. Som en far förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN över dem som fruktar honom.

Om du känner dig långt borta från Gud eller kanske tyngd av skuld så får du gärna be med mig! Herre! Tack för att du sände din enfödde son, Jesus, för att dö i mitt ställe. Jag bekänner min synd och tar emot dig i mitt liv. Tack för att jag är förlåten! Amen.



(Rom 8:15) Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba! Fader!"

Med kärlek!
helle

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,