torsdag 24 mars 2011

Var finns vilan?


Vi har så ofta kraven på oss att vi ska prestera, duga, räcka till, klättra i karriären och vara lyckade. Kraven jagar upp oss, stressar oss, ger oss ångest och bränner ut oss. Men var finns då vilan?

Livet är lite som att klättra på en bergssluttning. Jag kämpar emot gravitationen och försöker hålla mig kvar. Jag är rädd för den och vad den kan göra med mig. Jag letar efter nya bättre tag när jag känner att jag tappar greppet och tappar kontrollen. Jag ser nya grepp som ser bättre ut och försöker komma dit för att vila och få kontroll. Vissa kämpar med att bara hålla sig uppe på bergssluttningen utan att falla, medan andra siktar mot att bestiga berget och övervinna kampen.

Men det stora problemet är att kampen aldrig tar slut. Det finns ingen topp att bestiga utan den är bara en illusion. Vi luras också att tro att nästa grepp kommer vara så bra att jag slipper ta ett nytt. Men sanningen är att inget grepp är så bra så att jag kan vila fullt ut.

Livet blir en ständig kamp och kämpande efter vila, men problemet är att kämpandet gör att jag kommer längre från den vila jag söker. Jag blir helt slut av jagandet efter nya grepp och klättrandet mot ”toppen”. Klättrandet på detta berg är allt vi känner till för det är det liv vi lever. Vi är rädda att tappa kontrollen. Rädslan driver jakten efter kontrollen, för jag tror att kontroll är lösningen att bli fri från rädslan. Men mitt strävande efter kontroll tar mig längre ifrån den vila och frid jag söker.

Var kommer då Gud in i bilden? Jo, Gud är gravitationen. Han är den kraft som drar oss till sig. Han vill befria oss från kampen på bergssluttningen och att vi ska få vila i hans famn, hans skyddsnät. Men vi är rädda för att tappa kontrollen och rädda för vad gravitationen kan göra. Gud säger till oss: ”Släpp taget och vila i min famn. Berget ger dig ingen vila. Jag vill ge dig vila. Jag älskar dig!” Men frågan är, litar jag på honom? Är han inte livsfarlig? Vill han inte bara ta kontrollen ifrån mig? Älskar han mig verkligen? Vågar jag släppa taget? Håller skyddsnätet?

Att släppa taget handlar om att ge upp egna strävanden och strävandet efter kontroll. Att lägga sitt liv i en älskande famn hos en allsmäktig Gud. Han vill bära oss genom svårigheter och leda oss i livets mörkaste stunder. I hans närhet finner vi tröst, frid och vila, precis som ett barn som blir tröstad av sin förälder.

(Jes 40:11) Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt.

Det är så många gånger i livet som vi känner oss jagade. Jagade av måsten, krav, rädslor, otillräcklighet och det som vi tror är viktigt i livet. Men Gud vill att vi ska se det som verkligen är viktigt i livet. Han vill dra bort oss från rädslans kamp mot kontroll och till hans famn av gemenskap, vänskap, kärlek och vila.

(Matt 11:28) Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.

Göran

torsdag 10 mars 2011

Hur uppstod livet?


Hur livet uppstod är en av de riktigt stora frågorna om vårt ursprung. Men hur gick det då till? Ja, det har visat sig vara en mycket svår nöt att knäcka och läget idag är att ingen vet.

Livet är otroligt komplext. Minsta bakteriecell är som en mikroskopisk fabrik som består av en mängd molekylära maskiner och som innehåller mängder med information om hur en levande organism ska byggas upp. En liten cell är mycket mer komplicerad än något icke-levande som vi känner till.

Kan då slumpen skapa liv? Man har gjort beräkningar på sannolikheten för att liv spontant ska uppstå och man har kommit fram till att chansen är mindre än 1 på 1040000 (En etta med 40000 nollor efter sig). Alltså en försvinnande liten chans. Ateisten och evolutionsbiologen Richard Dawkins skriver i sin bok ”Den blinde urmakaren”:

”Det är absolut fullständigt förkrossande uppenbart att om darwinismen vore en teori som byggde på slumpen, skulle den aldrig kunna fungera.”


Att det inte räcker med endast slumpen för att skapa liv är något som ganska många vetenskapsmän idag håller med om, alltså oavsett om man är ateist eller inte.

Men hur uppstod då livet? Svaret enligt Dawkins och många andra är att dela upp osannolikheten i små steg och att stegvis bygga på det som fungerar. Resonemanget bygger på detta. Tänk dig att du ska öppna ett kodlås med 10 kodhjul som har siffrorna 0 – 9. Om du slumpmässigt skulle välja en kombination så är sannolikheten mycket liten att du skulle träffa rätt (1 på 10 miljarder). Men om du istället skulle kunna avgöra när ett hjul hamnar på rätt siffra (som på film när man öppnar kassaskåp med stetoskop) och systematiskt behålla de rätta siffrorna, så minskar sannolikheten drastiskt. Genom detta resonemang försöker man alltså i små steg bestiga den osannolikhet vi hade från början.

Men det finns ett stort problem med resonemanget. Naturlagar agerar helt blint och planlöst, utan mål eller mening. Men lösningen är långt ifrån en icke-målstyrd eller blind process, utan är i allra högsta grad styrd av dig och du har ett tydligt mål att öppna kodlåset. Hur kan det då bevisa att naturlagar (som inte har något mål) kan skapa liv när man lägger in ett mål och en målstyrning i lösningen? Lösningen visar alltså tvärtom på motsatsen. Nämligen att en styrning mot ett mål är nödvändigt för att kringgå slumpen.

Sedan är det också så att lösningen (koden för liv) finns inbyggd i systemet. Kodlåset hade ju en färdig kod. Allt som återstod var att målstyrt nå fram till den. Hur kan naturen ha koden för liv inbyggd i sig och systematiskt bygga liv om naturen är blind och utan mål? Det är lätt att ta till det naturliga urvalet i sammanhanget även med livets uppkomst, men det naturliga urvalet förutsätter att liv redan finns. Det krävs alltså något med liv som kan föröka sig, för att det naturliga urvalet ska kunna verka. Men det är hur livet uppkom som är frågan.

Naturlagar har i sig inget mål eller någon intention att liv ska skapas. Det enda som vi vet kan ha en intention eller ett mål, är ett medvetande. Vi själva upplever att vi kan ha ett mål med det vi gör men vi säger att naturlagar inte har det. Om det alltså krävs ett mål för att förklara livets uppkomst så pekar det på ett högre medvetande eller en skapare. Med andra ord så pekar det på Gud!

(Sak 12:1) Så talar Herren, han som har spänt ut himlen och lagt jordens grund, han som har skapat livsanden i människan

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

onsdag 2 mars 2011

Vem kommer in i himlen?


Är himmelriket en lön för gott tjänande? Är det inte egoistiskt att låta sitt liv grundas på strävan att komma in i himmelriket och njuta av livet där? Hur är det egentligen? Vem kommer till himmelriket?

Det som är viktigt att veta är att himmelriket inte är en lön för hur väl jag följer bibeln eller hur kärleksfull jag varit i livet. Det handlar inte om prestationer eller kompetens. Hade det varit så, så skulle det bli tomt i himlen. Ingen kommer dit för att vi presterat bra här i livet eller varit duktiga. För oss är det omöjligt att ta oss dit på meriter.

(Luk 18:27) Han svarade: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud."

Det var därför som Gud kom med förlåtelseplanen. Han kom ned till oss för att rädda oss genom människan Jesus. Jesus kom inte för att sätta dit oss människor, utan för att Gud älskar oss och vill rädda oss från det ondas konsekvenser.

(Tit 3:4) Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss - inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig

Gud kärlek och förlåtelse är en gåva från Gud och himmelriket är en konsekvens av att ha tagit emot gåvan.

(Ef 2:8) Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Kan man då inte ta emot gåvan för att vinna på det själv i egoistiskt syfte? Svaret är helt enkelt nej och orsaken är att det är omöjligt. Men hur kan det då vara det? Jo, att ta emot förlåtelse handlar om att lägga ned sin stolthet. Det handlar om att inse där jag brustit och felat. Det handlar om en kapitulation. Egots kapitulation. Det handlat om att lägga ner striden och sluta att försvara sig och att attackera. Att ta emot gåvan är ett innerligt ”Förlåt mig Gud!”. Det är en förutsättning för att ta emot förlåtelse. Därför kan jag aldrig i stolthet eller egoism ta emot den gåva som förlåtelsen är.

Konsekvensen av att ta emot Guds förlåtelse är att du är försonad med Gud. Gud ser på dig som helt utan skuld. Det är också en start på en relation och gemenskap med Gud. En Gud som älskar dig och som skapat dig. Dessa konsekvenser gäller både i detta livet och i livet efter döden. Himmelriket är den totala konsekvensen av denna relation.

Gud vill ha en personlig relation med dig. Han har förberett en plats i sitt rike just för dig. Inte för att du förtjänar det, utan för att han älskar dig och vill leva tillsammans med dig. Han håller ut sina armar och säger till dig ”Kom till mig!” Han vill ge av sig till dig.

(Joh 14:2) I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,