Bekännelse

I ett svagt ögonblick så bestämde jag mig för att dela med mig av saker som händer, som jag egentligen inte vågar tala om. Jag ska berätta en av de sakerna nu.

Igår gjorde jag en helt tokig sak, som borde vara högst naturligt. Under ett par veckors tid så har jag i bön kännt att jag ska gå till en kvinna, som jag inte känner, ge henne en blomma och berätta att Gud har hört hennes rop. Hon är inte ensam. Hon är älskad. Jag har väl faktiskt tyckt att det här har varit lite väl tokigt för min smak. Jesus, jag kan inte bara knalla över till en människa som jag inte ens känner och säga det här. Räcker det inte att jag ber för henne? Jag bor faktiskt i Sverige, vi beter oss inte så här. Huvudet var fullt med invändningar. Men jag fick ingen frid över det. Så fort jag frågade Gud vad han ville så kom det här upp. Många gånger! Jag tänkte på alla scenarier som skulle kunna tänkas inträffa, scenarier fulla av skam och förakt. Tänk om hon börjar skratta. Vad ska andra säga? Jag hade ju i höstas som hastigast fått veta att hennes make hade dött, tänk om andra tror att jag utnyttjar någon slags situation av sårbarhet. Det var nog min största farhåga. Hela mitt innersta var i uppror. Å ena sidan upplevde jag att Gud ville berätta för henne att han älskar henne, att han har hört hennes rop på honom, att han finns där fast det känns så mörkt. Jag upplevde hans kärlek till den här kvinnan, som jag inte ens visste namnet på, så starkt och jag kände att jag kan inte styras av vad alla ska tänka om mig. Jag vill inte låta mig styras av rädsla, jag vill styras av kärlek! Kosta vad det kosta vill.

I förrgår köpte jag den där blomman. Så fort G kom hem och kunde ta över barnen gick jag med snabba steg över till henne. Jag ringde på men ingen öppnade. Med en lättnadens suck gick jag därifrån (!?). Puh, nu kan jag gå hem igen, till min lilla bekväma och trygga plats, dit ingen smälek når...

Jag ställde blomman i mitt eget fönster. Den var fin där. Gud, nu har jag faktiskt försökt... Nej, blomman står faktiskt inte på rätt plats. Jag får ingen frid över det. Ok, Gud, jag ska, men inte just nu...

Dagen efter (alltså igår) känner jag att nu! Nu ska jag gå! Det känns inte ens jobbigt längre. Jag vet att det borde kännas jobbigare. Jag är väl uppfostrad i att inte skämma ut mig på det här sättet. Allt vad svensk kultur skriker inom mig. Men jag bryr mig faktiskt inte. Hon är älskad! Hon måste få veta att Gud har hört hennes rop på honom!

Pling, plång... Hon öppnar. Jag gömmer mig lite bakom blomman. Äh, hej... Jag har aldrig gjort någonting sånt här förut... När jag har bett om nätterna så har jag kännt att jag ska berätta för dig om att Gud har hört dina rop. Han vill att du ska veta att du inte är ensam. Du är djupt älskad... Nu gråter både hon och jag. Hur kunde du veta? Vi gråter ännu mer. Pratar lite tafatt. Kramas. Vad heter du förresten? Jag berättar vad jag heter och frågar om hennes namn (som jag inte har haft en aning om).

När jag går hem så känner jag en djup frid och glädje.

Tänk vad Gud älskar oss! Han sände mig (fegaste personen i den här staden) för att berätta om hans kärlek till en kvinna som hade ropat på honom. Han sände mig, inte för min skull, eller för att jag är på något speciellt sätt (jag är som sagt superfeg), utan för att jag var tillgänglig just då.

Dagens bön och önskan är för den här kvinnan och för alla som ropar i mörkret. Gud jag ber att du fyller henne och den som just nu ropar med din heliga Ande och kommer med tröst och kärlek. Jag tackar dig Gud för att du älskar oss så att du tog vår skam och förkastelse och lade den på din ende son, Jesus Kristus, för att vi skulle få full frihet. Jag tackar dig Jesus för att du hör den som ropar och för att du kommer till den som vill ta emot dig. I Jesu namn. Amen

Med kärlek!
Helle

Läs även andra bloggares åsikter om bön, bönesvar, ensamhet, Guds barn, Jesus