Berömmelsens ensamhet

”Man kan äga allt som går att få i den här världen och ändå vara den ensammaste människan på jorden. Detta är den mest smärtsamma typen av ensamhet. Min framgång har gjort mig till idol i den här världen och gett mig miljontals pund i pengar, men samtidigt har den hindrat mig från att uppleva det enda som vi alla egentligen behöver: en kärleksfull och stabil relation.”


Detta är vad Freddie Mercury, sångaren i Queen, sa i en intervju strax innan han dog 1991. Han hade det många söker efter, men ändå vad det någonting som saknades. En kärleksfull och stabil relation är vad vi alla behöver. Ett problem med att vara idol är att den personen människor älskar är personens yttre, eller fasade. Jag vet vem Freddie Mercury var, men jag kände honom inte. Jag vet några av hans många låtar, men jag vet inte vad han gillade att äta till frukost. Han var beundrad för det han gjorde, men inte för den han var. Kanske var det detta som gjorde att han trots alla sina beundrare världen över kände sig så ensam.

Jag både spelar och gör musik själv. Under alla mina tonår så hade jag ett mål i sikte. Jag skulle bli känd! Frågan var inte om, utan när. Jag spelade i ett band. Waste hette vi och spelade melodiös punk. Vi lyckades komma med på två punk-samlingsskivor och vi fick beundrarbrev från både Sverige, Danmark, Norge och Japan. Skivbolag från Tyskland hörde av sig till oss och vi inbjöds också till spelning, där bla Lilli och Sussie skulle uppträda. Allt gick bra och vi hade flyt, det fanns bara ett problem. Låtarna vi spelade in var rena studioprodukter, så Waste var inget band, utan det var från början bara jag och en kompis som spelade in allt. Vi började då leta bandmedlemmar och lyckades till slut få ihop ett band, men det gick trögt och jag kände att drivet att bli känd började minska. Jag kände också en prestationsångest för att vi inte skulle låta lika bra som på skivan. Allt började självdö och jag fick ångest för att jag inte gjorde något för att förvalta den positiva respons vi fick. Jag hamnade också i vad jag brukar kalla för min Rock ’n’ roll-kris. Jag började inse att jag nog inte blir någon stjärna. Nu har denna ångest förvandlats till tacksamhet att det inte blev någonting med Waste. Jag tror det var Gud som satte käppar i hjulet, för jag tror inte jag hade mått bra av kändisskapet. Jag hade garanterat råkat ut för samma ensamhet som Freddie Mercury.

På skivan The Miracle sjunger Freddie ”Finns det någon som vet vad vi lever för?”. Jag tror att han hade helt rätt i att det enda vi alla behöver är en kärleksfull och stabil relation och jag tror att det är just detta som vi lever för. Gud har skapat oss till att ha en kärleksfull och stabil relation med sig och med andra människor. Jag är nu tacksam för min fru och mina barn och för den kärleksfulla gemenskap jag har med dem. Jag är också tacksam för att Gud drog mig närmre hans kärlek. Gud är kärlek och trofast, så han sviker oss aldrig. Jag tror att alla innerst inne söker efter Gud, som är kärlek, men vi letar på fel ställen. Men när vi finner den, så går ingen beundran upp mot den.

(Matt 13:44) Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om Gud, kärlek, gemenskap, familj, religion, Freddie Mercury
Bild: FreeDigitalPhotos.net