onsdag 25 november 2009

Har livet en mening?


Vad är meningen med livet? Varför finns jag? Detta är frågor som människan förmodligen ställt genom alla tider. Kanske kan vi hitta en mening i livet, men vad är meningen med livet? Finns det en mening med universums skapelse och människan? Vetenskapsmän forskar om universum och människan, men kommer de någonsin finna livets mening? Kan vetenskapen ens ge ett svar på frågan?

Problemet med naturvetenskapen är att den faktiskt inte söker efter en mening med universums skapelse eller vår tillvaro, utan den är strikt ute efter naturliga förklaringar. Vad menas då med naturliga förklaringar? Jo, det är förklaringar som hittas i det fysiska. Frågan är då, går det att finna en mening i det fysiska, i kvarkar eller energinivåer? Nej, för det fysiska säger ingenting om någon mening eller varför saker händer, utan bara att det händer. Meningen med livet kan därför inte hittas av naturvetenskapen. Skulle någon säga att ”Gud skapade universum för att han älskar oss”, så skulle denna förklaring inte ha en vetenskaplig grund, eftersom man inte kan finna denna mening i det fysiska. Detta betyder dock inte att Gud inte existerar eller att han inte hade en mening med sin skapelse, utan bara att vetenskapen inte kan ge det svaret. Ett sådant påstående anses ovetenskapligt av de som är anhängare av metodologisk naturalism.

Samma problem hamnar människan mening i, för vi människor har ju en mening eller ett uppsåt med våra handlingar. Vårt handlande är drivet av ett uppåt och frågan är om naturvetenskapen kan hitta detta uppsåt, som vi själva faktiskt upplever att vi har? Man studerar då hjärnsubstanser och aktivitet i hjärnan. Det man letar efter är naturliga förklaringar till uppsåtet och det man då finner är att människans uppsåt i grunden styrs av deterministiska skeenden och/eller slump. Vem kan hitta en mening i detta? Betyder nu detta att människan inte har en mening? Nej, det betyder att naturvetenskapen inte kan hitta den.

Om man utgår ifrån att allt går att förklara med naturliga förklaringar så kan man inte finna de eventuella meningar eller det uppsåt som faktiskt finns. Vi själva upplever att vi har ett uppsåt, men ur det naturvetenskapliga perspektivet så blir detta uppsåt bara en konsekvens av determinism och/eller slump. Det sägs då att vi bara upplever att vi har ett uppsåt, men ett verkligt uppsåt finns inte. Uppsåt eller mening går alltså inte att finna i universum med naturvetenskapliga medel. Vi kan alltså inte bevisa ett uppsåt varken från Gud eller från oss själva!

Evolutionen sägs ha meningen att livet skall föras vidare och utvecklas genom naturligt urval, men vad kommer i så fall denna mening ifrån? Vem eller vad har gett evolutionen denna mening? Evolutionen är ju bara en produkt av tillfälligheter och slump. När vi tittar på naturen så verkar det som att naturen har en mening, men någon mening finns ju inte enligt naturvetenskapen. Den mening man säger att evolutionen har, har den alltså inte. Var kommer då denna mening ifrån som naturen verkar ha?

Jag tror att den mening vi ser i naturen faktiskt existerar och är en produkt av ett uppsåt från en skapare. Jag tror också att det uppsåt vi själva upplever att vi har är fri från fysisk determinism och/eller slump. Gud har gett oss en mening och har skapat oss med en själ som kan ha en egen mening. Jag tror inte att en mening kan uppstå ur ingenting och heller inte att slumpen (ingenting) kan producera en mening. C.S. Lewis skriver i sin bok Kan man vara kristen? följande tänkvärda ord:

”Om tillvaron i sin helhet inte hade någon mening skulle vi aldrig komma på tanken att den var meningslös. Likaså: om det inte funnes något ljus i världsalltet och alltså inga varelser med ögon skulle vi aldrig ha vetat om mörkret . ”Mörker” skulle vara ett meningslöst ord.”

Gud har en mening med sin skapelse och det är denna mening vi ser i skapelsen. Gud skapade universum och människan i kärlek för kärlek. Han skapade oss till att vara en avbild av honom som är kärlek. Du har en mening och livet är inte i grunden meningslöst. Du är älskad av din skapare!

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

4 kommentarer:

Anders sa...

Det mänskliga medvetandet är produkten av en lång process av urval för att kunna utröna andra människors och djurs motiv. Naturen har försett oss med denna förmåga genom att göra oss till konspirationteoretiker, vilket gör att vi ser motiv och mening överallt i naturen. Vår nyfikenhet är nöjd först när vi lärt oss sakernas "mening" och vems syfte de tjänar. De grundläggande naturlagarna är mestadels tidlösa matematiska sanningar som fungerar lika bra bakåt som framåt, i vilka det inte finns några syften. Det är därför de flesta människor har svårt för att förstå fysik och kemi. Det är också därför som vetenskapliga författare alltid rekommenderas att berätta en historia för att göra vetenskapen begriplig, och varför det aldrig riktigt fungerar. Vetenskapens lagar och teorier kommer inte naturligt i berättelser med överraskande inledningar, spännande mittbitar och tillfredsställande slut. Det är det som gör dem svåra att komma ihåg och svåra att förstå. Vårt krav på "plottade" berättelser är det största hindret för att få ett grepp om verkligheten. Det är också därför religionernas fantastiska historier existerar.

Vetenskapen hjälper oss se hur fel efterfrågan på historier i stället för teorier egentligen är.
Jag har skrivit detta i mitt tycke meningsfulla inlägg, på en dator som i sig själv är en produkt av mening, mening skapad av människor.

Göran sa...

Du skriver: ”Det mänskliga medvetandet är produkten av en lång process av urval för att kunna utröna andra människors och djurs motiv.” Detta låter för mig som om processen har meningen att utröna andra människors och djurs motiv, men denna mening existerar inte ur det naturvetenskapliga perspektivet. Att vetenskapen inte kan säga någonting om meningen, behöver dock inte betyda att den inte existerar. Läs gärna Vetenskapen vs Gud?

Jag tror inte en mening kan uppstå ur ingenting (slump och tillfälligheter), för hur kan vår egen mening att skapa saker (exempelvis saker som ger mening), ha skapats av något utan mening? Eller med andra ord, kan slumpen skapa en mening hos materia ur meningslösheten?

Vi människor är beroende av mening i våra liv. Frågan är då varför människan har en drivkraft att finna en mening som inte finns? Borde inte denna egenskap vara förödande för människan, alltså förmågan att uppleva meningslösheten? All mening blir en illusion, eftersom den är en konsekvens av slump. Vi själva, alltså hela människan, medvetandet och tankar blir en konsekvens av determinism och/eller slump i ett slutet fysiskt system. Hur kan vi själva ens ha en mening om determinism och/eller slump drivit det vi kallar för ”människans mening”?

Jag tror att den mening vi själva upplever att vi har och den mening vi ser i naturen inte är en illusion. Jag tror att den mening vi ser har skapats av någon med en mening. Den mening vi ser är alltså ett tecken på någon som är större än hela universum. För mig är det ett tecken på Gud.

Emma (kusinen) sa...

Väldigt bra inlägg tycker jag :)

Göran sa...

Tack Emma!
Kul att du tittar in. Ha det så gott och hälsa alla.