Har livet en mening?

Vad är meningen med livet? Varför finns jag? Detta är frågor som människan förmodligen ställt genom alla tider. Kanske kan vi hitta en mening i livet, men vad är meningen med livet? Finns det en mening med universums skapelse och människan? Vetenskapsmän forskar om universum och människan, men kommer de någonsin finna livets mening? Kan vetenskapen ens ge ett svar på frågan?

Problemet med naturvetenskapen är att den faktiskt inte söker efter en mening med universums skapelse eller vår tillvaro, utan den är strikt ute efter naturliga förklaringar. Vad menas då med naturliga förklaringar? Jo, det är förklaringar som hittas i det fysiska. Frågan är då, går det att finna en mening i det fysiska, i kvarkar eller energinivåer? Nej, för det fysiska säger ingenting om någon mening eller varför saker händer, utan bara att det händer. Meningen med livet kan därför inte hittas av naturvetenskapen. Skulle någon säga att ”Gud skapade universum för att han älskar oss”, så skulle denna förklaring inte ha en vetenskaplig grund, eftersom man inte kan finna denna mening i det fysiska. Detta betyder dock inte att Gud inte existerar eller att han inte hade en mening med sin skapelse, utan bara att vetenskapen inte kan ge det svaret. Ett sådant påstående anses ovetenskapligt av de som är anhängare av metodologisk naturalism.

Samma problem hamnar människan mening i, för vi människor har ju en mening eller ett uppsåt med våra handlingar. Vårt handlande är drivet av ett uppåt och frågan är om naturvetenskapen kan hitta detta uppsåt, som vi själva faktiskt upplever att vi har? Man studerar då hjärnsubstanser och aktivitet i hjärnan. Det man letar efter är naturliga förklaringar till uppsåtet och det man då finner är att människans uppsåt i grunden styrs av deterministiska skeenden och/eller slump. Vem kan hitta en mening i detta? Betyder nu detta att människan inte har en mening? Nej, det betyder att naturvetenskapen inte kan hitta den.

Om man utgår ifrån att allt går att förklara med naturliga förklaringar så kan man inte finna de eventuella meningar eller det uppsåt som faktiskt finns. Vi själva upplever att vi har ett uppsåt, men ur det naturvetenskapliga perspektivet så blir detta uppsåt bara en konsekvens av determinism och/eller slump. Det sägs då att vi bara upplever att vi har ett uppsåt, men ett verkligt uppsåt finns inte. Uppsåt eller mening går alltså inte att finna i universum med naturvetenskapliga medel. Vi kan alltså inte bevisa ett uppsåt varken från Gud eller från oss själva!

Evolutionen sägs ha meningen att livet skall föras vidare och utvecklas genom naturligt urval, men vad kommer i så fall denna mening ifrån? Vem eller vad har gett evolutionen denna mening? Evolutionen är ju bara en produkt av tillfälligheter och slump. När vi tittar på naturen så verkar det som att naturen har en mening, men någon mening finns ju inte enligt naturvetenskapen. Den mening man säger att evolutionen har, har den alltså inte. Var kommer då denna mening ifrån som naturen verkar ha?

Jag tror att den mening vi ser i naturen faktiskt existerar och är en produkt av ett uppsåt från en skapare. Jag tror också att det uppsåt vi själva upplever att vi har är fri från fysisk determinism och/eller slump. Gud har gett oss en mening och har skapat oss med en själ som kan ha en egen mening. Jag tror inte att en mening kan uppstå ur ingenting och heller inte att slumpen (ingenting) kan producera en mening. C.S. Lewis skriver i sin bok Kan man vara kristen? följande tänkvärda ord:

”Om tillvaron i sin helhet inte hade någon mening skulle vi aldrig komma på tanken att den var meningslös. Likaså: om det inte funnes något ljus i världsalltet och alltså inga varelser med ögon skulle vi aldrig ha vetat om mörkret . ”Mörker” skulle vara ett meningslöst ord.”

Gud har en mening med sin skapelse och det är denna mening vi ser i skapelsen. Gud skapade universum och människan i kärlek för kärlek. Han skapade oss till att vara en avbild av honom som är kärlek. Du har en mening och livet är inte i grunden meningslöst. Du är älskad av din skapare!

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, mening, universums skapelse, Gud, Jesus, evolution, livets mening

Varför straffas de som inte tror på Gud?

Hur kan Gud straffa de som väljer att inte vara med honom? Detta måste ju vara ett bevis för att Gud försöker tvinga oss till sig. Är detta verkligen en god Gud? Är inte detta ett tecken på att Gud är en egenkär och maktgalen diktator i alla fall? Många har svårt med detta, men jag vill ge en logisk förklaring.

Gud är alltigenom god. Han älskar oss inte endast utan han är kärlek. Gud är som ljus. Där Gud är finns inget mörker. Där Gud är finns ingen kärlekslöshet.

(1 Joh 1:5) Detta är det budskap som vi har hört från honom och som vi förkunnar för er, att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.

Många har svårt med texter om helvetet i bibeln, vilket jag på sett och vis kan förstå. Hur kan Gud tillåta ett sådant ställe? En sak är då viktigt att komma ihåg, nämligen att välja bort Gud som är kärlek får konsekvenser. Att välja bort ljus innebär att konsekvensen blir mörker. Den som inte vill ha med Gud att göra (som ger kärlek, trygghet och frid) kommer att uppleva konsekvensen av det vilket blir kärlekslöshet, otrygghet och ångest. Gud kan inte beskyllas för att det onda existerar för han är alltigenom god. Ljuset kan inte beskyllas för att mörkret finns. Det onda mörkret står vi själva för. Det är vi själva som gett makt åt det onda och inte Gud. Den som väljer bort ljuset drabbas alltså av mörker och drar mörkret över sig själv. (Läs gärna inlägget Hur kan Gud vara allsmäktig när världen ser ut som den gör?).

(1 Joh 1:8) Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.

Gud varnar oss för ondskans konsekvenser och han gör det i kärlek. Ett barn som inte lyder sina kärleksfulla föräldrar utsätter sig för en risk, nämligen risken att drabbas av det som föräldrarna varnar för. Ett exempel är att föräldrar varnar för att börja med droger. Detta säger ju föräldrarna för att de älskar sitt barn. Om barnet inte lyder utsätter sig barnet för risken att drabbas av det föräldrarna varnade för. (Jag skriver mer om detta i Varför måste vi lyda Gud?). Gud vill oss alltså väl med de varnande orden att olydnad mot honom som vill oss väl för med sig det ondas konsekvenser. Gud älskar oss!

(Joh 14:1) "Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är. Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni."

Min poäng är att det inte är Gud som står för det onda, utan det onda är en konsekvens av vår bortvändhet från Gud. Gud har inte skapat ondskan utan det är Guds motsats. Helvetet är en plats där kärlekslöshet, skräck och ångest råder. Kärlekslösheten är inte Gud ansvarig för. Helvetet är mörker och är en konsekvens av vår bortvändhet från Gud som är kärlek och ljus. Den som väljer mörker drar mörkret över sig själv, men den som vill vara i ljuset kommer Gud att leda till ljuset. Valet är vårt. Jesus har lidit helvetet i ditt ställe för att du skall slippa. Han gjorde det för din skull och för att han älskar dig så. Himmelriket är en gåva som Jesus berett för dig. Det är en gåva som måste tas emot. Gud säger till dig: ”Var så god!”.

(Rom 6:23) Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om dom, Gud, Jesus, helvetet, kärlek, lydnad, bibeln, kristendom, religion

Du är kallad av Gud!

Vet du om att du är kallad? Vet du om att den kallelsen är från Gud själv? Han som har skapat världen har kallat dig att bli hans barn!

En kallelse är ett uppdrag, en vandring och ett nytt liv. Ingenting kommer att bli som förut. Den väntar på att du ska sträcka dig efter den, för Gud kommer aldrig att tvinga sig på dig. Om du blir rädd nu så kan jag berätta att du är inte ensam om att i första anblicken av Guds erbjudande uppleva en skräckblandad förtjusning.

Jag har en vän som blev frälst (vilket betyder räddad, befriad) för ett tag sedan. Hon upplevde Gud, att han fanns, men var rädd för att släppa taget. Hon var rädd för att släppa in honom. Jag kan förstå henne, för att i frälsningen ligger någonting utanför vår kontroll. Att bli frälst är nämligen att släppa sin egen kontroll och låta Gud ta över rodret. Min vän sa, efter en period av tumult, ja till Guds erbjudande - att ta emot Jesus som sin Herre och frälsare, att lita på att Han dog för hennes skull, att släppa sin kontroll och lita på att Gud är en god Herre. Här hände något! När hon sade ja till Jesus upplevde hon hur den heliga Anden gjorde något inuti henne. Det är vad vi brukar kalla pånyttfödelsen - när Guds Ande pånyttföder din ande. Hon gick i ett fullständigt kärleksrus i två veckors tid! Hon älskade alla! Hon fick kraft, glädje och gick omkring alldeles sprudlande. Det konstiga var att det var inte bara hon som förändrades. Problem och konflikter som i åratal hade funnits i hennes släkt blev lösta - förlåtna och nedlagda! Hon har berättat för mig att hon fortfarande får problem, vilket är en naturlig del av livet som människa, men hon blir inte bekymrad längre. Hon litar på att Gud kommer att lösa det. För en tid sedan så hände en väldigt svår sak i hennes liv. Själv hade jag nog blivit skakad vid en sådan händelse, men hon var lugn. Hur det än blir, så blir det till det bästa sa hon medan vi bad för det och överlämnade det till Gud. Det till synes svårlösta problemet löste sig inom 12 timmar! Gud är mäktig!!!!!

Min vän lever inte längre i rädsla eller i fruktan, utan i trygg förvissning om att hon är Guds högt älskade barn. Hon känner honom. Hon har en personlig relation till Jesus som hon vet älskar henne.

"Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba!* Fader!" (Rom 8:15) (Abba betyder snarare pappa. Tänk att få kalla Gud för pappa!!!).

När man har tagit det där steget, som kan kännas lite otäckt, så öppnas en ny värld. Jesus tvättar dig ren från din synd, det finns ingen fördömelse för dig längre, du får se på världen ur hans ögon, med kärlekens ögon, du blir upprättad i Kristus.

"Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit." (2 Kor 5:17)
"Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus." (Rom 8:1)

Han kommer därefter alltid att finnas hos dig och visa dig hur din väg ser ut. Din väg kan ingen annan berätta för dig, inte din bästa kompis, inte dina föräldrar, inte försäkringskassan, inte regeringen. Det finns bara en som vet din väg och det är Gud och honom får du inom dig när du säger ja till honom! Att följa Jesus innebär också att aldrig mer famla runt i mörkret. Han blir din lykta på din stig!

"Jesus talade åter till dem och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." (Joh 8:12).

Nu kanske du tänker att "hur ska man våga följa bara så där" eller "ska man inte ta eget ansvar?". Det bästa är att just den biten inte är så svår. Min pappa, Gud, som jag följer är nämligen kärlek! Han är 100% god och inget mörker finns i honom. Dessutom är han allsmäktig, alltid närvarande, evig och allvetande och han älskar dig och mig! Att det sedan är ett fantastiskt spännande liv att få vandra omkring med Herren gör ju inte det hela värre...

"Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker." (Jak 1:17)

Om du inte har levt ett perfekt liv (om du någon gång har ljugit, stulit, tänkt fula saker osv) så behöver du honom. Du behöver bli förlåten och du behöver lägga ditt liv i Guds hand och låta honom leda dig i livet. Du behöver lita på att det Jesus gjorde på korset för dig, då han som var rättfärdig (aldrig hade syndat) dog i ditt ställe, för att du ska gå fri!

Jag förstår att du knappt kan bärga dig! Det hela är så finurligt att det dessutom är väldigt enkelt att bli frälst! Du kan säga efter mig nu om du vill!

Jesus! Jag ångrar allt det onda som jag har ställt till med i livet. Jag längtar efter din rättfärdighet och att du renar mig från all min synd. Jag tar nu emot dig som min frälsare och Herre! Jag lägger mitt liv i dina händer och litar på att du tar hand om mig! Herre, kom till mig! Herre, jag tackar dig för att du älskar mig och vill mig väl! I Jesu namn! Amen!

Med kärlek!
Helle



Läs även andra bloggares åsikter om frälsning, jesus, kristendom, Gud, guds barn, vittnesbörd, vandring, väg,

Vad väljer du att tro?

Vem skall jag tro på? Vad skall jag tro på? Är bibeln sann? Finns Gud? Frågorna är många men vad är det som formar vår tro? Kan vi själva påverka vår tro?

Vår tro är baserad på våra erfarenheter i livet. Vår omgivning påverkar vår tro och hur vi ser på livet. Man skulle kunna säga att vi på ett sätt formar varandras tro. Den som upplevt exempelvis mycket kärlek i sitt liv har inte svårt att tro på den, medan den som upplevt mycket kärlekslöshet har svårt att tro på att någon kan vara kärleksfull. Då är det lätt att tro att alla manipulerar eller är ute efter att vinna något själv på kärlekshandlingarna. Men är det då så att vår tro är deterministiskt styrd av vår omgivning? Är det egentligen min omgivnings fel att jag exempelvis inte tror på kärlek? Kan jag skylla på min omgivning för att jag beter mig illa? Nej, för Gud gav oss en fri vilja. Vi har därför makt att bryta den onda kärlekslösa spiralen. Vi har makt att välja annorlunda i livet. Vi kan välja att inte låta vårt förflutna styra oss och vi kan välja att tro på kärleken. Tro är ett val.

Det spelar inte någon roll hur kärleksfull någon människa är, för kärlekshandlingar kan alltid bortförklaras som en egoistisk handling, eller som en handling gjord i rädsla. Ta Jesus som ett exempel. Han var alltigenom god och handlade alltid i kärlek. Han var Gud i kroppslig gestalt, men det var det långt ifrån alla som trodde på det han sa. Om jag misstror hans kärlek så kan jag inte ta emot honom i mitt hjärta, eftersom min misstro utestänger Gud som är kärlek. Den som väljer att tro på honom kommer därför att uppleva Gud, hans härlighet och Ande.

(Joh 11:40) Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?

Om nu Gud vill att vi skall tro på honom, varför kommer han då inte ner med dunder och brak och bevisar sin existens för oss? Saken är den att för Gud är det viktigaste att vi skall tro på det han säger och på den han är. För även om Gud skulle visa sig tydligt för oss, skulle vi då tro på det han säger? Skulle vi tro att han är alltigenom god och älskar oss? Om Gud kom ner så skulle han kanske säga att det som står om honom i bibeln är sant. Tror vi på bibeln?

Trots att det finns mycket som talar för att Gud är god och att Gud existerar, så kan jag välja att lyssna på de som inte tror på Gud eller på de som tror på Gud. Min tro blir alltså en konsekvens av vem jag väljer att lyssna på. I liknelsen om mannen och flygplanet, letade mannen efter bevis för att planet skulle kunna ta honom över Atlanten. Men vad skulle hans letande vara värt om han konsekvent misstrodde alla som berättade att planet är dugligt att göra det?

Vem väljer du att tro på? Om du inte vill tro så är det inget att göra åt, för varje kärlekshandling kan alltid misstros. Kärlek kan liksom Gud misstros. Om du däremot vill tro på Gud men känner att du inte har tillräcklig grund för det, så be Gud att ge denna grund till dig. Om du med uppriktigt hjärta ber honom om det, så kommer han att visa sig för dig. Du kommer att få uppleva Gud. Kanske inte på ett sätt som du väntar dig eller vid den tidpunkt du väntat dig, men han kommer att visa sig. För Gud är det inte viktigt hur han når oss, bara att han når oss. Han älskar oss så mycket mer än vad vi någonsin kan ana och han har berett en plats åt alla i sitt rike. Han väntar och längtar efter oss alla!

(Joh 14:1) "Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er?

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om Gud, Jesus, bevis, gudsbevis, tro, fri vilja, val, religion, bibeln, kristendom

Vad är synd?

Vad är synd egentligen? Det finns många föreställningar om vad synd är, men det är några punkter som är viktiga att känna till. Jag tänkte ge en förklaring vad synd är genom att visa vad det inte är. Jesus gav oss ett enda bud och det är detta:

(Joh 13:34) Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

Det Jesus ville visa är att vi skall älska varandra och följa kärleken. Kärlek är ingen handling utan en drivkraft i oss som leder till kärlekshandlingar. Jesus vill att vi skall drivas av hans kraft som är alltigenom god. Gud är kärlek (1 Joh 4:8), så den som älskar drivs av Gud.

Vad är då synd? I den grekiska originaltexten är ordet hamartia, som innebär att missa målet men ordet betyder också lagöverträdelse. Synd är alltså att missa det mål som Gud har med människan, nämligen att vi skall älska varandra och vara avbilder av Gud som är kärlek. Synd är också att överträda det bud vi har att älska varandra.

(1 Joh 3:4) Var och en som gör synd bryter mot lagen, ty synd är brott mot lagen. (Folkbibeln)

Svaret är kanske lite skakande men sanningen är att synden är så mycket större och så mycket vanligare än vad vi tror. Den har blivit en del av vardagen. Syndar gör alltså inte bara den som dödar, våldtar, skäl, ljuger eller nedvärderar någon. Synd är att välja att tjäna sig själv i egoism istället för att tjäna andra i kärlek. Synd är att se till sitt eget bästa före andras. Synd är att följa rädslan och inte följa kärleken. Synden är så rotad i oss att den har blivit en del av oss. Synden är den mur som skiljer oss från Gud.

Synd är inte en handling av samma anledning som kärlek inte är en handling och detta är viktigt att komma ihåg. Handlingen är symptom på synden men inte synden i sig, på samma sätt som snuva är symptom på sjukdom. Synden ligger alltså i uppsåtet och det är detta som Jesus försökte förklara i bergspredikan (Matt 5:21-48). De skriftlärda och fariséerna var de som var noggranna med att följa gamla testamentets bud och tyckte att de klarade det bra. För att ta en liknelse så trodde de att de skulle hoppa över 150 cm i höjd. De var stolta över att de klarade det och såg ner på dem som kämpade med höjden eller inte klarade den alls. När Jesus kom och förklarade lagens innebörd, så blir de skriftlärda och fariséerna vansinniga på honom. Nu kunde de inte längre vara stolta över sin fromhet. Helt plötsligt säger någon att de skall hoppa över 150 meter!

(Mark 10:26) De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: "Vem kan då bli räddad?"

Vi kan alltså sluta att jämföra oss med andra. Vi kan glömma att vara syndfria i egen kraft, för det är omöjligt. Men det som är omöjligt för oss människor är möjligt för Gud.

(Mark 10:27) Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt." (Folkbibeln)

Gud har gett oss en utväg! Han lämnar oss inte i sticket för han älskar oss så. Eftersom vi inte kan vara syndfria, så gjorde Gud det möjligt för oss att bli fria från all synd. För han vill ha en relation med dig och försonas med dig. Genom att ta emot den försoning som Gud vill ge dig, ser han på dig som helt utan skuld. Alla synder är då som bortblåsta för Gud! Gud river muren. Det är denna frid som Gud vill ge dig. Nämligen friden att känna sig utan skuld för det som du gjort och friden som det innebär att vara älskad av Gud. Gud älskar dig villkorslöst! Allt som återstår blir då att tro på det!

(Joh 14:1) "Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om Jesus, Gud, syndernas förlåtelse, synd, försoning, bibeln, religion, relation, kärlek
Bild: FreeDigitalPhotos.net

Var Jesus politisk?

Vilket parti skulle Jesus rösta på om han levde i Sverige i dag? Denna fråga är det lätt att ställa sig eftersom vårt samhälle är uppbyggd med politiska system och demokrati som grund. Men Jesus kom inte som en politiker. Han kom inte med ett budskap om förändring av samhället genom nya skattesystem eller ett nytt sätt att organisera samhället. Nej, Jesus var till synes märkligt ointresserad av politik, men hur kommer det sig?

Då Jesus levde var det många av judarna som var trötta på romarna som hårdhänt styrde i Judéen (nuvarande Israel). De var trötta på allt det förtryck och utnyttjande som romarna stod för. Judarna längtade och väntade på en Messias som skulle befria dem från detta förtryck och från romarna. När Jesus kom såg de äntligen en man med kraft från ovan som skulle kunna befria dem. Jesus visade sin kraft genom sina under, så nu skulle romarnas makt och inflytande störtas.

(Joh 6:14) Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: "Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen." Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.

Seloterna var den grupp judar som med våld ville störta romarnas makt. ”Nu är det dags för romarna att falla!”, tänkte man. Så när Jesus beger sig in i Jerusalem anar de att något stort skall hända. Nu skall romarna fördrivas. Man hurrade och hurrade och förväntningarna var mycket höga. Nu var tiden inne…

(Matt 21:8) Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: "Vem är han?" Och folket svarade: "Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen."

Men vad händer? Jo, förväntningarna på Jesus och på att han med sin gudsmakt skulle få romarna på flykt raserades totalt. Ingenting händer. De enda han driver ut är säljarna i templet?! Besvikelsen var nog motsvarande den publiken hade på Ferdinands agerande i tjurfäktningsarenan. Vilken besvikelse! Jesus var nog inte Messias räddaren ändå, tänkte de.

När Jesus sedan fängslas och ställs inför folken får de välja mellan att frige Jesus eller Barabbas, som var en upprorsman och mördare som stred mot romarna men som fängslades (Luk 23:19). Vem skulle folket välja?

(Matt 27:21) Ståthållaren sade nu till dem: "Vilken av de båda vill ni att jag skall frige?" De svarade: "Barabbas." Pilatus frågade: "Vad skall jag då göra med den Jesus som kallas Messias?" Alla svarade: "Han skall korsfästas!"

Jesus hade en helt annan agenda än en politisk agenda. Han vill ändra människors hjärtan i stället för handlandet. Han ville förändra människan inifrån istället för genom yttre påtryckningar. Jesus ville befria människors inre förtryck före det yttre förtrycket. Han kom med ett rike där kärlek och frihet råder. Han kom med Guds rike. Han kom inte med ett rike med lagar, system eller demokrati. Han visade oss något helt annat och en helt annan väg.

I demokratins namn valdes Jesus att korsfästas. Jag tycker denna historia är talande för de val vi ofta ställs inför idag, för hur väljer vi att lösa förtryck och utnyttjande? Folket valde Barabbas och korsfäste Jesus. Folket valde yttre förändring genom våld före en inre befrielse. Skall vi välja Barabbas väg att ändra på samhället eller den väg som Jesus visade, nämligen kärlekens och försoningens väg. Vilket rike väljer vi? Den här världens rike eller Guds rike? Vem väljer vi och vem tror vi på? Barabbas eller Jesus?

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om jesus, Gud, politik, väg, religion, bibeln, försoning, kärlek
Bild: FreeFoto.com