Du är inte ensam!

Ibland är det svårt att förstå varför det finns så mycket lidande i världen när Gud är god och allsmäktig. Den här frågan kommer nog aldrig kunna få ett enkelt svar på några få meningar. Kanske till de stora dragen men inte när vi ser den drabbade människan. Det är med stor ödmjukhet jag närmar mig frågan.

Lidandet slår ofta till orättvist och urskillningslöst. Ingen är förskonad utan lidandet verkar vara nära förknippat med att vara människa. Det finns t o m utvecklingspsykologer som menar att det är genom olika livskriser som vi formas till dem vi är. Lidandet i sig är inte gott eller meningsfullt, men kan leda till något gott och få mening. Jag vet inte hur du är men i mitt liv så ropar jag som allra högst till Gud när jag möts av lidande eller lider själv. Det är ofta i dessa stunder som Gud har tagit min till synes hopplösa situation och hjälpt mig. Han har hjälpt mig på olika sätt. Ibland har hjälpen varit att ge mig hopp, mod, stöd och kraft så att jag har kunnat härda ut. Ibland har Gud gjort fullkomligt övernaturliga saker och ändrat på själva situationen. Kanske den djupaste insikten vi kan få i lidandet är att vi inte är ensamma. Jag fann det här utdraget ur John Stotts drama ”Korset, meningen med Jesu död” i Nicky Gumbels bok ”Brännande frågor”.

Vid tidens ände fanns miljarder människor utspridda på en stor slätt framför Guds tron.
De flesta skyggade för det klara ljusskenet framför dem. Men några grupper längst fram i mängden pratade upphetsat – nästan påstridigt.
”Kan Gud döma oss? Vad vet han om lidande?” fräste en näsvis ung brunett. Hon drog upp en ärm för att visa ett intatuerat nummer från ett nazistiskt koncentrationsläger. ”Vi fick lida… vi piskades… torterades… dödades!”
I en annan grupp knäppte en svart pojke upp skjortkragen. ”Vad säger ni om det här?” frågade han och visade det otäcka märket efter ett rep runt halsen. ”Lynchad… inte för något brott utan bara för att jag var svart!”
Bland några andra väntande stod en gravid skolflicka och blängde ilsket. ”Varför just jag?” mumlade hon. ”Det var inte mitt fel!”
Långt ut över slätten fanns det hundratals sådana grupper. Var och en hade klagomål att anföra inför Gud för att han tillät ondska och lidande i sin värld. Gud var ju lycklig som fick leva i en himmel där allt var ljuvlighet och ljus, där det inte fanns gråt eller fruktan, svält eller hat. Vad visste Gud egentligen om allt som människan måste lida i den här världen? För Gud hade ju en mycket skyddad tillvaro, menade de.
Några av grupperna skickade fram sina ledare, utsedda därför att de hade lidit mest. En jude, en svart man, en person från Hiroshima, en deformerad krympling och ett neurosedynskadat barn. De rådgjorde med varandra på mitten av planen. Till slut var de färdiga att lägga fram sin sak. Allt var väl uttänkt.
Innan Gud kunde tänkas vara kvalificerad att vara domare över dem måste han lida det de hade genom lidit. Beslutet innebar att Gud skulle dömas att leva på jorden – som människa!

”Låt honom födas som jude! Låt människor tvivla på äktheten i hans börd! Ge honom ett arbete som är så svårt att till och med hans familj anser honom vara från sina sinnen när han försöker utföra det! Låt honom bli bedragen av sina bästa vänner! Ställ honom inför falska anklagelser, låt honom fällas av en partisk jury och dömas av en feg domare! Tortera honom!

Och låt honom till sist få se vad det är att vara verkligt ensam! Låt honom sedan dö! Låt honom dö på ett sådant sätt att det inte råder minsta tvivel om att han verkligen är död! Skaffa fram en mängd vittnen som kan bekräfta det!”
Medan de olika ledarna föredrog sin del av domen hördes gillande utrop från den samlade folkmassan.
Och när den sista hade föredragit domen blev det tyst länge. Ingen sade ett ord. Ingen rörde sig. Plötsligt insåg alla att Gud redan hade gått in under domen.

Jesus dog för dig. Han led för dig och han gjorde det av kärlek. Vi har inte en Gud som tyst som en stenstod ser ner på oss när vi lider. Vi har en Gud som vet hur det är att lida. Vi har en levande Gud som lider när vi lider. Om alla andra har övergivit dig så står han kvar. Du är inte ensam!

Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid. (Heb 4:15-16)

Med kärlek!
Helle

Läs även andra bloggares åsikter om lidande, Jesus, ensamhet