tisdag 4 augusti 2009

Du är inte ensam!

Ibland är det svårt att förstå varför det finns så mycket lidande i världen när Gud är god och allsmäktig. Den här frågan kommer nog aldrig kunna få ett enkelt svar på några få meningar. Kanske till de stora dragen men inte när vi ser den drabbade människan. Det är med stor ödmjukhet jag närmar mig frågan.

Lidandet slår ofta till orättvist och urskillningslöst. Ingen är förskonad utan lidandet verkar vara nära förknippat med att vara människa. Det finns t o m utvecklingspsykologer som menar att det är genom olika livskriser som vi formas till dem vi är. Lidandet i sig är inte gott eller meningsfullt, men kan leda till något gott och få mening. Jag vet inte hur du är men i mitt liv så ropar jag som allra högst till Gud när jag möts av lidande eller lider själv. Det är ofta i dessa stunder som Gud har tagit min till synes hopplösa situation och hjälpt mig. Han har hjälpt mig på olika sätt. Ibland har hjälpen varit att ge mig hopp, mod, stöd och kraft så att jag har kunnat härda ut. Ibland har Gud gjort fullkomligt övernaturliga saker och ändrat på själva situationen. Kanske den djupaste insikten vi kan få i lidandet är att vi inte är ensamma. Jag fann det här utdraget ur John Stotts drama ”Korset, meningen med Jesu död” i Nicky Gumbels bok ”Brännande frågor”.

Vid tidens ände fanns miljarder människor utspridda på en stor slätt framför Guds tron.
De flesta skyggade för det klara ljusskenet framför dem. Men några grupper längst fram i mängden pratade upphetsat – nästan påstridigt.
”Kan Gud döma oss? Vad vet han om lidande?” fräste en näsvis ung brunett. Hon drog upp en ärm för att visa ett intatuerat nummer från ett nazistiskt koncentrationsläger. ”Vi fick lida… vi piskades… torterades… dödades!”
I en annan grupp knäppte en svart pojke upp skjortkragen. ”Vad säger ni om det här?” frågade han och visade det otäcka märket efter ett rep runt halsen. ”Lynchad… inte för något brott utan bara för att jag var svart!”
Bland några andra väntande stod en gravid skolflicka och blängde ilsket. ”Varför just jag?” mumlade hon. ”Det var inte mitt fel!”
Långt ut över slätten fanns det hundratals sådana grupper. Var och en hade klagomål att anföra inför Gud för att han tillät ondska och lidande i sin värld. Gud var ju lycklig som fick leva i en himmel där allt var ljuvlighet och ljus, där det inte fanns gråt eller fruktan, svält eller hat. Vad visste Gud egentligen om allt som människan måste lida i den här världen? För Gud hade ju en mycket skyddad tillvaro, menade de.
Några av grupperna skickade fram sina ledare, utsedda därför att de hade lidit mest. En jude, en svart man, en person från Hiroshima, en deformerad krympling och ett neurosedynskadat barn. De rådgjorde med varandra på mitten av planen. Till slut var de färdiga att lägga fram sin sak. Allt var väl uttänkt.
Innan Gud kunde tänkas vara kvalificerad att vara domare över dem måste han lida det de hade genom lidit. Beslutet innebar att Gud skulle dömas att leva på jorden – som människa!

”Låt honom födas som jude! Låt människor tvivla på äktheten i hans börd! Ge honom ett arbete som är så svårt att till och med hans familj anser honom vara från sina sinnen när han försöker utföra det! Låt honom bli bedragen av sina bästa vänner! Ställ honom inför falska anklagelser, låt honom fällas av en partisk jury och dömas av en feg domare! Tortera honom!

Och låt honom till sist få se vad det är att vara verkligt ensam! Låt honom sedan dö! Låt honom dö på ett sådant sätt att det inte råder minsta tvivel om att han verkligen är död! Skaffa fram en mängd vittnen som kan bekräfta det!”
Medan de olika ledarna föredrog sin del av domen hördes gillande utrop från den samlade folkmassan.
Och när den sista hade föredragit domen blev det tyst länge. Ingen sade ett ord. Ingen rörde sig. Plötsligt insåg alla att Gud redan hade gått in under domen.

Jesus dog för dig. Han led för dig och han gjorde det av kärlek. Vi har inte en Gud som tyst som en stenstod ser ner på oss när vi lider. Vi har en Gud som vet hur det är att lida. Vi har en levande Gud som lider när vi lider. Om alla andra har övergivit dig så står han kvar. Du är inte ensam!

Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid. (Heb 4:15-16)

Med kärlek!
Helle

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

5 kommentarer:

JN sa...

Jag kan oxå skriva under på att det är när man lider eller har problem, som jag söker mig mer till Gud...då hoppet till annat inte längre finns eller man inser att man inte reder situationen själv.

Pekka sa...

"Vi har inte en Gud som tyst som en stenstod ser ner på oss när vi lider. Vi har en Gud som vet hur det är att lida. Vi har en levande Gud som lider när vi lider. Om alla andra har övergivit dig så står han kvar. Du är inte ensam!"

Att Gud påstås ha lidit gör ingen skillnad för den individ som också lider. Hans lidande släcker inte vår.

Och att Gud inte ser på tyst som en stenstod finner jag långt ifrån självklart. När stoppade han senast en naturkatastrof? När lindrade han senast ett cancersjukt barns lidande? Kanske står han kvar när alla andra övergivit oss, men inte verkar han göra något direkt.

helle sa...

Hej Pekka!
Det här inlägget är verkligen inte något fullständigt och uttömmande försök att beskriva lidandets problematik. Det här är bara ett litet perspektiv, som i mitt liv inte har varit obetydligt.

Jag är djupt ödmjuk i den här frågan. Jag har inga färdiga svar. Som jag skrev så kan vi kanske ha ett hum om lidandets vara i de stora dragen. På personnivå är det svårare, eftersom det slår så blint. Ingen är skonad!

I det stora så är det väl ondskans natur - det slår blint, det är orättvist, det förstör.

Jag har av egen erfarenhet och av många människors berättelser sett att det här perspektivet är viktigt. En sak som slår mig när jag möter människor som lider är avskurenheten. I det djupaste lidandet är vi ensamma var det någon klok människa som sa. Det ligger något i det. Ta som exempel bara en sådan trivial sak som lite huvudvärk. Jag kan knappt tänka på något annat än min futtiga huvudvärk. MEN, i mitt djupaste lidande har Gud visat mig att jag inte är ensam. Han finns hos mig. Han vet allt om hur det är att lida och lider med mig. Det har varit till stor tröst! Delad glädje är dubbel glädje. Delad sorg är halverad sorg (det blev nog inget direktcitat ;))...

När Gud hindrade en naturkatastrof senast? Kommer vi någonsin få reda på det om den är hindrad? I mitt liv har han hindrat många tänkbara katastrofer! Jag tror att Gud har tröstat många cancersjuka. En av mina vänners bästa kompis dog för ett par år sedan i cancer. Jag vet att Gud bar henne under många och svåra perioder av hennes sjukdomstid. Hans lidande släcker inte vårt lidande alltid, men det lindrar eftersom han delar det med oss!

Som troende så är inte det värsta som kan hända en människa att hon dör fysiskt. Jag tror egentligen att detta gäller även icke-troende. Varför skulle det annars finnas självmord?

Får jag fråga dig en sak? Jag är lite beundrande i fråga om din driftighet. Hur i hela världen får du tiden att gå ihop? Du inte bara hinner svara på kommentarer, du skriver även väldigt välskrivna inlägg, där det märks att du lägger ner mycket tid. Har du några tips?

Med kärlek!
Helle

Pekka S sa...

Hur får jag tiden att gå ihop? Jag skriver snabbt :)
Sedan lägger jag ner en hel del tid också. Jag läser faktiskt betydligt mer på nätet än jag skriver. För varje timme jag skriver har jag säkert läst i fyra. Det handlar om intresse helt enkelt. Så jag har inte mycket tid till att t ex titta på TV. Men det är inget jag lider av :)

Till dina andra kommentarer. Jag förnekar inte att vissa upplever sig ha blivit tröstade, hjälpta eller "burna" av Gud. Dock är det uppenbart att detta inte gäller för alla, stora som små.

Och du har rätt i att en i förtid stoppad naturkatastrof inte skulle märkas. Det vore i så fall om en tsunami stoppades mitt i händelseförloppet eller om alla överlevde som det skulle märkas. Frågan ställde jag mest i retorisk mening. Det jag menar är att naturkatastrofer överlag går emot tanken på en god Gud, enligt mig.

Hur som helst uppskattar jag din ödmjukhet. Det är alltför många som tror sig ha gjutna svar i sådana här svåra frågor.

Jenny sa...

TACK hjärtat tack för att du gillade mitt inlägg det var något jag kände att jag måste få ut hur ska människor se att jag förändrats om dom inte vet hur jag varit!jo man ska inte fiska i glömskans hav och man ska inte tvivla på att man är förlåten de enågot e e viktigt för mej att tänka på då saker gör en påmind tack för din kommentar=) den gjorde mej grytm glad hehe!
vilken bra text du skrivit och bra blogg jag länkar till dje från min nu för att jag inte ska glömma bort den kommer kolla in här och läsa ofta och den header var underbar vilka ord sanna och underbara tänka tt jesus älskar oss lika mycke som han älskar gud =)