Inlägg
Vilket parti skulle Jesus rösta på om han levde i Sverige i dag? Denna fråga är det lätt att ställa sig eftersom vårt samhälle är uppbyggd med politiska system och demokrati som grund. Men Jesus kom inte som en politiker. Han kom inte med ett budskap om förändring av samhället genom nya skattesystem eller ett nytt sätt att organisera samhället. Nej, Jesus var till synes märkligt ointresserad av politik, men hur kommer det sig?
Då Jesus levde var det många av judarna som var trötta på romarna som hårdhänt styrde i Judéen (nuvarande Israel). De var trötta på allt det förtryck och utnyttjande som romarna stod för. Judarna längtade och väntade på en Messias som skulle befria dem från detta förtryck och från romarna. När Jesus kom såg de äntligen en man med kraft från ovan som skulle kunna befria dem. Jesus visade sin kraft genom sina under, så nu skulle romarnas makt och inflytande störtas.
(Joh 6:14) Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: "Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen." Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.
Seloterna var den grupp judar som med våld ville störta romarnas makt. ”Nu är det dags för romarna att falla!”, tänkte man. Så när Jesus beger sig in i Jerusalem anar de att något stort skall hända. Nu skall romarna fördrivas. Man hurrade och hurrade och förväntningarna var mycket höga. Nu var tiden inne…
(Matt 21:8) Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: "Vem är han?" Och folket svarade: "Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen."
Men vad händer? Jo, förväntningarna på Jesus och på att han med sin gudsmakt skulle få romarna på flykt raserades totalt. Ingenting händer. De enda han driver ut är säljarna i templet?! Besvikelsen var nog motsvarande den publiken hade på Ferdinands agerande i tjurfäktningsarenan. Vilken besvikelse! Jesus var nog inte Messias räddaren ändå, tänkte de.
När Jesus sedan fängslas och ställs inför folken får de välja mellan att frige Jesus eller Barabbas, som var en upprorsman och mördare som stred mot romarna men som fängslades (Luk 23:19). Vem skulle folket välja?
(Matt 27:21) Ståthållaren sade nu till dem: "Vilken av de båda vill ni att jag skall frige?" De svarade: "Barabbas." Pilatus frågade: "Vad skall jag då göra med den Jesus som kallas Messias?" Alla svarade: "Han skall korsfästas!"
Jesus hade en helt annan agenda än en politisk agenda. Han vill ändra människors hjärtan i stället för handlandet. Han ville förändra människan inifrån istället för genom yttre påtryckningar. Jesus ville befria människors inre förtryck före det yttre förtrycket. Han kom med ett rike där kärlek och frihet råder. Han kom med Guds rike. Han kom inte med ett rike med lagar, system eller demokrati. Han visade oss något helt annat och en helt annan väg.
I demokratins namn valdes Jesus att korsfästas. Jag tycker denna historia är talande för de val vi ofta ställs inför idag, för hur väljer vi att lösa förtryck och utnyttjande? Folket valde Barabbas och korsfäste Jesus. Folket valde yttre förändring genom våld före en inre befrielse. Skall vi välja Barabbas väg att ändra på samhället eller den väg som Jesus visade, nämligen kärlekens och försoningens väg. Vilket rike väljer vi? Den här världens rike eller Guds rike? Vem väljer vi och vem tror vi på? Barabbas eller Jesus?
Göran
Läs även andra bloggares åsikter om jesus, Gud, politik, väg, religion, bibeln, försoning, kärlek
Bild: FreeFoto.com
18 kommentarer:
Jesus var inte politisk i den snäva definitionen av politik men det får klart politiska konsekvenser att följa honom. Han stod upp för de fattiga, utstötta och marginaliserade då ska vi också göra det. Guds rike bröt sig in i denna världen och vi ska vara ett tecken på denna inbrytning annars blir vi överandliga gnostiker. Men Gud ser till hela människan, inte bara till vår andliga sida.
Allt vi gör eller inte gör får politiska konsekvenser och då gäller det att göra sådant som ligger i Jesus natur. Sen är det de små sakerna som får stora förändringar, Rosa Parks ovilja att flytta sig på bussen var viktigare än de tal som Kennedy höll om rasismen i USAs 60-tal. Sann politisk förändring kommer alltid underifrån och det var den sortens politik Jesus förordade. "Makten" skulle komma underifrån genom våra hjärtans förvandling som du påpekar men ett förvandlat hjärta ger också frukt och frukten avspeglas i våra handlingar.
Luk 4:18 "Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet".
Tror inte de fattiga blir glada av att bara få en inre frälsning. Gud är intresserad av hela människan. Jesus blev inte korsfäst för att han var opolitisk utan för att han så radikalt utmanade den rådande politiken.
Frid Mattias
Hej Mattias!
Vi kanske har olika synsätt på vad politik är men det jag menar är att Jesus inte kom med något nytt politiskt system, någon organisation eller ett nytt partiprogram för hur mänskligheten skall räddas. Han kom inte för att styra med politiska maktmedel. Han kom med Guds rike och försoningen med Gud. Han vill att kärleken/Gud skall styra oss. Han visade en annan väg till förändring och räddning, så precis som du säger vill Gud ändra på oss inifrån och ut. Detta ger sedan frukt i anden som sedan ger frukt i handlingar. Vi skall följa Guds ande och inte denna världens ande.
(Gal 5:22) Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.
Befrielsen börjar inifrån hos människor. När kärlek och försoning råder (exempelvis i en familj), så slutar stridigheter, förtryck och utnyttjande. Den inre befrielsen får yttre konsekvenser av frihet. Jag tror inte romarna eller Pilatus kände sig särskilt utmanad av Jesus utan de var nog mer bekymrade över seloterna. Däremot tror jag judarna kände sig mer hotade av Jesus, eftersom han anspelade på att vara Gud och gjorde under. Jesus blev korsfäst för att folket helt enkelt inte trodde på honom, varken som Guds son eller som en räddare.
Missförstå mig inte. Jag menar inte att Jesus vill ta bort lagar eller styrning. Gud kom med lagen för att visa på rätt och fel och för att implementera rättvisan. Lagen är en konsekvens av kärlek, men poängen är att lagen inte ger räddningen eller lösningen. Världens räddning hittas därför inte i politiska system utan i Jesus.
Göran
Tror nog vi i stort sett är överens. Men evangeliet får inte stanna i oss utan måste föras vidare på alla möjliga sätt. Det är kärlekslöst att inte kräva att orättfärdiga lagar upphävs, t.ex. kristna som kämpade politiskt för att slaveriet skulle upphöra.
Men sen håller jag med dig att själva räddningen ligger i Jesus men den räddningen får konsekvenser för hur vi lever.
Jag tror också vi är helt överens om att Jesus (försoningen) är lösningen. Det finns bara en stor risk att människor i kärlekens eller rättvisans tjänst använder kärlekslöshet för att nå sitt mål. Barabbas är ju ett exempel på detta. Han sågs säkert som en frihetskämpe som kämpade mot orättvisor och förtryck. Jesus däremot kom med kärlek, förlåtelse och försoning och jag tror på den vägen. Jag tror inte bara att den ger en inre befrielse utan att den också leder till en yttre befrielse. Problemet är bara att många inte tror på denna väg alls och det gjorde inte judarna heller, vilket ledde till att de ville befria Barabbas. Därför tror jag att det är otroligt viktigt att visa på Jesu väg för att sprida det ljus om kärlek och försoning som vi är kallade att göra.
Göran
Jag har många gånger funderat över varför krist demokraterna är ett höger vinklat parti? Den ekvationen går inte ihop för mig! Men mankanske ska särskilja Gud och politik för enkelhetens skull?
Väl skrivet!!!!!
Var välsignad!
MyTwoCents / Daniel
Jag tror att Jesus skulle uppmana oss att rösta SD. Inte för att SD är mindre syndare eller bättre än några andra, utan för att de frågor som de driver i förlängningen gynnar kristendomen bäst av de röstbara alternativ som finns 2010.
Mvh
Hans-Petter Augustsson
Jag tror Jesus hade uppmanat oss om att sprida Guds rike och lyfta vår blick och tilltro mot Gud. Jag tror Jesus vill rädda människor genom att sprida Guds rike före att gynna kristendomen.
Göran
Göran,
Jag har tänkt ungefär som du en gång i tiden. Att ställa begreppen kristendom och Kristi kropp mot varandra. Att göra skillnad mellan Guds rike och den kristna kyrkan.
Men detta håller varken i ljuset av Guds ord eller i den praktiska verkligheten. Min plädering är att vi som kristna främst skall verka för Guds rikes utbredande men samtidigt inte förvillas att tro att vi inte behöver det som kallas för kristendomen.
Kristendomen är inte ett politiskt system i sig, men det behövs ett gynnsamt politiskt klimat för att kristendomen på allvar skall kunna implementeras i ett samhälle. Det är detta som i allra högsta grad saknas i Sverige idag. Till stor del beror det på de olika samfundens styvknackade fasthållande vid sin egen lilla linje.
Jag tror att vi har kommit till vägs ände i Sverige med att göra den kristna tron till en privatsak och att smita undan trons politiska konsekvenser (att fritt få förkunna allt Guds ord).
Vi måste tvärtom bryta med våra egna små egoistiska utopier som kanske väl räcker inom den egna lilla kretsen men som krockar med den faktiska verkligheten utanför den och i stället se den vidare uppgiften för den kristna kyrkan. Som också tar sig an samhälleliga uppgifter. Där är vi inte utan ansvar för kommande generationer.
Mvh
Hans-Petter Augustsson
Du skriver: ”Kristendomen är inte ett politiskt system i sig, men det behövs ett gynnsamt politiskt klimat för att kristendomen på allvar skall kunna implementeras i ett samhälle.”. Menar du då att vi bättre får kontakt med Gud om vi har ett bättre politiskt klimat? Vi kan redan nu förkunna Guds ord fritt. De första kristna förföljdes för sin tro, så det politiska klimatet var uselt. Trots detta spred sig kristendomen som en löpeld. De förkunnade trots dåliga förutsättningar och de kunde ha en relation med Gud ändå. De lät inte rädslan styra deras vilja och drivkraft att förmedla sanningen. Skall vi då göra annorlunda? Vi kan inte låta rädslan styra utan kärleken från Gud.
Jag håller med dig om att tron inte är en privatsak. Tron är byggd på erfarenheten av Gud och denna erfarenhet är viktigt att sprida vidare. Men jag förstår inte hur det kan vara en utopi att tro på Guds makt före människors makt eller politisk makt? Tror inte vi att Gud har makt att förända? Om inte så bör vi söka Gud före politiken. Vi bör tro på Jesu väg före Barabbas väg.
(Matt 6:33) Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
Göran
Göran,
"Menar du då att vi bättre får kontakt med Gud om vi har ett bättre politiskt klimat?"
Nej, inte alls. Vad jag menar är att kristendomen kan inte på allvar få någon avgörande roll i ett samhälle om den inte också påverkar de beslutsfattande samt lagstiftande institutionerna.
"Vi kan redan nu förkunna Guds ord fritt."
Inte riktigt så i Sverige idag, tyvärr. Det finns en rad saker som inte får förkunnas utan att det lagförs. Se vad som hände med Åke Green t ex.
"De första kristna förföljdes för sin tro, så det politiska klimatet var uselt. Trots detta spred sig kristendomen som en löpeld. De förkunnade trots dåliga förutsättningar och de kunde ha en relation med Gud ändå."
Visst. Men vi måste vara realistiska och inse att det inte går att jämföra dem med samtida svenska kristna på något område. Våra förutsättningar och möjligheter, men också våra hinder, är på flera vis helt annorlunda.
"De lät inte rädslan styra deras vilja och drivkraft att förmedla sanningen. Skall vi då göra annorlunda? Vi kan inte låta rädslan styra utan kärleken från Gud."
I den frågan instämmer även jag. Jag undrar också varför det är så tillknäppt bland den svenska förkunnarkåren. Så givetvis måste "uppvaknandet" ske på gräsrotsnivå och sedan växa därifrån.
"Men jag förstår inte hur det kan vara en utopi att tro på Guds makt före människors makt eller politisk makt? Tror inte vi att Gud har makt att förända? Om inte så bör vi söka Gud före politiken. Vi bör tro på Jesu väg före Barabbas väg."
Nej, det är inte dit jag vill komma. Vad jag försöker säga är att om kristendomen är stark i ett land så får det ringar på vattnet så att detta i sin tur påverkar hela landet - på alla nivåer - inklusive det politiska. Och på det sistnämnda området så är det viktigt att man verkar för det som långsiktigt gynnar både evangelii sak samt det framtida samhällsbygget med en och samma utgångspunkt.
Som en kommentator redan har sagt så framhåller även jag (även om jag har andra grundläggande uppfattningar än vederbörande) att "Guds rike bröt sig in i denna världen och vi ska vara ett tecken på denna inbrytning annars blir vi överandliga gnostiker...Gud ser till hela människan, inte bara till vår andliga sida.".
Guds kraft och makt måste komma först, men dessa motsätter sig inte hela människans samt också samhällets reformation. Utopier blir det när vi hela tiden skapar en massa små samfund, eller grupper, som var och en håller så hårt på sin egen "vision" att de helt glömmer bort eller förbiser det vidare ansvaret som den kristna tron bygger på.
På det viset blir kristendomen inte bara en privatsak utan också profillös, svag, periferisk och utan inflytande i människors vardagsliv. Det stör ingen.
Mvh
Hans-Petter Augustsson
Självklart är det viktigt för Gud att det finns kristna i politiken. Det är inte detta som är min poäng, för denna överhet är implementerad av Gud. Självklart är det också viktigt att be för politiken och politiker i vårt land. Men, vi är kallade att följa Jesus. Att drivas av Guds helige ande. Jesus kom med försoningen och sanningen. Är inte vi kallade att sprida detta budskap? Jesus predikade inte om att vi först behöver ändra det politiska läget innan vi kan sprida försoning och sanning. Vi behöver inte ändra det politiska läget innan vi kan förlåta eller visa på Guds nåd och kärlek. Politiska system ger inte evigt liv och vad jag vet så har ingen blivit frälst genom politiska beslut. Gud ger evigt liv och för oss till tro.
I Kina idag förföljs de kristna och där sprids Guds rike mer än vad det gör här i Sverige. Den största fienden var då liksom nu rädslan. De styrdes inte av rädslan och det skall inte heller vi göra.
Du verkar ha tron att vi kristna skall styras av Gud för att skapa politik så att denna politik sedan skall leda människor till kristendomen, men jag tror inte på detta och inget i bibeln talar om att detta är ett sätt att leda människor till Gud. Missförstå mig nu inte för rättvisa regler och lagar är gott, men det är Gud som ger oss livet. Lagar visar på rätt och fel, men Anden ger liv.
Livet i Anden är livet i Gud, som ger oss ett liv i gemenskap som blir till liv för världen.
Det Guds ande ger är inte profillöst, svagt, periferiskt eller utan inflytande i människors liv. Guds Ande vill påverka oss var och en i vår vardag, i varje steg som vi tar! Vad gäller visioner, så kan jag mycket väl tänka mig att Gud ger oss olika visioner, eftersom vi är olika lemmar, i Guds kropp. Våra lemmar har redan ett huvud – Jesus Kristus, inte en gemensam vision som är byggd på mänsklig politik.
Göran och Helle
Göran & Helle,
Har själv viss bakgrund i karismatiska och "fri-fria" sammanhang och kan därför relatera till er uppfattning. Vad som har fått mig att omvärdera mina tankar är inte att jag nedtonat det personliga "livet i Gud". Utan jag menar att detta skall gestaltas i en hållbar och trovärdig kontext som är mer allmänt tjänande än personligt upplevande. Det senare tas inte bort, men det förra ges större vikt.
Den typiskt frikyrkliga synen på andlighet vs politik är inkonsekvent. I verkligheten är allt vi gör, eller underlåter att göra, de facto politik. Även att inte ta ställning är också ett ställningstagande. Politik rör i högsta grad andliga ting, på gott eller ont, samt vice versa. Politik är alltså inte blott "mänskligt", eller endast bundet till olika partier eller beslut som fattas över våra huvuden. Politik rör allt som omfattar våra dagliga praktiska liv, och vi kan inte skilja "det andliga" ifrån detta. Därmed är frågan för min del besvarad: Ja, Jesus var politisk. Konsekvenserna av Hans mission är i högsta grad politiska.
Återigen så påstår jag dock inte att en politisk förändring nödvändigtvis "måste" föregå en andlig förändring (även om det finns flera bibliska exempel på detta). Men jag tror att det är helt ofrånkomligt att de bägge verkar parallellt. Om inte så sker så kommer den kristna vågen, även om den skulle vara stark, snart kommer att ebba ut eller skingras i obetydliga fragment. Ett exempel på detta är kristenheten i f d järnridån, som blommade upp under diktaturen och fyllde en viktig uppgift i kampen för frihet, men som sedan snabbt hamnade i periferin då systemskiftet var ett faktum. Jag tror att detta berodde på misstaget att man inte uppfattade sin vidare kallelse och större uppgift. Man hade helt enkelt för låg vision. Samma sak kommer troligtvis att hända för de kristna i Kina (som håller på att göra om samma misstag) om diktaturen faller där.
Reformationen å andra sidan var i sanning en "väckelse" som i grunden omskakade alla de länder där den drog fram. Den formade dessa samhällen från lägsta till högsta nivå och lade grunden för kommande generationers kristendom och evangelii förkunnelse. De första kristna är ett ännu mer slående exempel på hur man gick från förföljd och marginaliserad grupp till en ledande världsreligion på relativt kort tid. Sådana konsekvenser får verklig kristendom! Jag upprepar vad jag sagt tidigare: kristendomen kommer *aldrig* att på allvar få något betydande inflytande i samhället om den inte kan påverka beslutsfattande och lagstiftande organ. Så kan Guds rike vara staden på berget, som inte kan döljas utan ses av alla, vara ljuset som ställs på bordet så att alla ser det.
Om vi ser på frukten av svensk kristenhet de senaste 100 åren så ser vi att trots att vi har haft en del s k "väckelser" och antalet samfund har ökat markant så har kristendomen starkt gått tillbaka på i stort sett alla områden. Avkristningen har fortsatt i rasande takt ända fram till idag där rent antikristliga vigselceremonier har klubbats igenom i det som tidigare var vår statskyrka. I realiteten har diverse institutioner succesivt dränerats på kristna och i dess ställe har ateister och villolärare trätt in. Detta gäller på alla områden, även sådant som teologiska fakulteter och högskolor, bibelöversättande och kristendomsundervisning.
Vad beror detta på om inte alla dessa överfromma pietister som var för förnäma för att ta i sådana uppgifter och hellre drog sig tillbaka till blommorna under korkeken. Idag är kristendomen i Sverige svag, lågprofilerad, marginaliserad och utan något avgörande inflytande. Denna perifera tillvaro, där man håller sig på sin kant och inte stör någon, har man också villigt accepterat. Vi måste därför komma ut ur våra privata, informella, löst organiserade myspyscirklar och ta kampen inte bara för evangelii förkunnelse utan också för ett samhälle där kristendomen får betydelse i människornas tillvaro.
Mvh
Hans-Petter Augustsson
För mig är politik det som styr ovanifrån. Politik kallar jag även de diskussioner om hur styrandet skall vara. Jag skulle däremot inte kalla att exempelvis be för vänner för en politisk handling. Mitt syfte är inte att ändra på politiken med min bön utan syftet är kärlek. En politisk handling för mig är när syftet är en politisk påverkan. Här kanske vår syn på politik är olika och det kan förklara en del kanske.
Jag håller med dig om att vi ser en stor avkristning av samhället, men jag tror detta är en konsekvens av att människor inte tror på Gud och inte på en svag kristen politik. Den gud som de förkastar är inte den Gud som bibeln talar om. Jag tror att det är otroligt viktigt att sprida kunskapen om vem Gud är och sprida kärlek, förlåtelse, sanningen, för människor känner inte Gud. De tror att han är en högmodig dömande diktator (om han skulle finnas).
Judarna var förtryckta av den romerska makten och judarnas makt var marginaliserad. De stod inför samma dilemma som vi gör nu. Hur skulle judarna få mer makt? Judarna valde Barabbas väg som inte ledde till seger utan till att de förskingrades. Jesus väg, som ingen trodde på, ledde till seger. På 300 år blev kristendomen en statsreligion. Nu menar jag inte att detta är målet, alltså att kristendomen skall få makt, utan att det är en konsekvens av Jesu väg.
Jag tror att denna händelse är ett profetiskt budskap till oss. Vi som kristna har en stor uppgift i att föra människor till Gud, men frågan är vilken väg vi skall ta? Vilken väg tror vi på? Är det Barabbas politiska väg eller är det Jesu andliga väg? Det var Barabbas väg som ledde till förskingring och Jesu väg som ledde till seger och då inte bara till en andlig seger. Kanske är det så att kristendomen blivit marginaliserad i Sverige för att vi inte längre tror på Jesu väg?
(Matt 6:33) Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
Göran
Göran,
Vi ser annorlunda på begreppet politik. Som jag ser det är politik helt enkelt i grund och botten vad du och jag gör och inte gör, eller hur en grupp människor lever sina liv. Om politik endast innefattade de processer och den taktik som en statsmakt använder sig av för att fördela eller utöva offentlig makt så skulle det förstås inte vara orimligt att påstå att det vore något som främst skedde över våra huvuden. Men, politik omfattar också samhällsvisioner och innehållet i en grupps handlingsprogram och på vilken grundval dessa fattar sina beslut. Att vara opolitisk, allra helst som kristen, är alltså mer eller mindre omöjligt. Självklart skall allt göras med Guds kärlek som drivkraft och motivation. Jag kan inte någon motsättning mellan den personliga vandringen i Kristus och att tjäna det vidare syftet med kristendomen.
På vilket sätt avkristningen av samhället och den avtagande tron hör ihop är inte helt lätt att utrannsaka. Men jag är av uppfattningen att man inte endast kan individualisera problematiken. Beror den minskade tron på att många människor bara fått i sig uppfostringskristendom eller att det äldre samhället skapade många namnkristna, som sedan inte håller provet i svåra tider? Kanske. Men det beror säkert också på att kristendomen idag i Sverige är väldigt svag och periferisk samt utan inflytande i samhället plus att det finns få sanna kristna i "kött och blod" i människornas närhet som kan förmedla Jesu budskap på ett trovärdigt sätt. Våra läror och teologier samt upplevelser och gärningar till trots, när allt kommer väl omkring vid dagens slut så är det enda våra medmänniskor kan veta om kristendomen vad de ser i våra liv. Nog handlar det om så mycket mer än våra förböner och vittnesbörd!
Sedan tycker jag inte Barabbas är ett jättebra exempel, faktiskt. Han var trots allt kriminell samt en revolutionär ledare som förespråkade väpnat våld. Sådant tror jag endast är något som kan diskuteras i isolerade undantagsfall, jag tror inte att det är en genomgående praxis för ett politiskt engagemang, inte ens mot värre diktaturer. Den process som gjorde kristendomen, från en föraktad och utstött grupp som hade förföljts och slaktats i stora mängder, utan att ge tillbaka med samma mynt, till en ledande världsreligion ser jag som en mer rimlig förebild. Det är den dynamos som finns i det kristna budskapet.
Därmed tycker jag att den avslutande frågan är besvarad, Jesu andliga väg får i allra högsta grad konsekvenser på alla områden, inklusive politiska. Det är också det som det profetiska budskapet i fråga vill säga oss, om vi kan tro det. Om det inte får också sådana konsekvenser, så är det något fel, inte på Jesu väg naturligtvis, men på vår kristendom. Vi skall ju verka för kristendomens utveckling och framåtskridande, inte våra egna små shangri-la. Vår främsta uppgift är givetvis att vara redskap så att människor kan vinnas åt Gud, men låt oss inte förringa eller underskatta vårt ansvar att också verka för det vidare syftet som detta innefattar.
Mvh
Hans-Petter Augustsson
Du skriver om Barabbas: ”Han var trots allt kriminell samt en revolutionär ledare som förespråkade väpnat våld. Sådant tror jag endast är något som kan diskuteras i isolerade undantagsfall.
Kanske såg judarna situationen som ett isolerat undantagsfall och därför valde en politisk revolutionär lösning. Är det då konstigt att de valde Barabbas före Jesus? Tror du att denna väg ibland kan fungera? Vår tids Barabbas är en person med krafttag som tror på politikens makt att förändra och befria människor. Kom ihåg att alla valde Barabbas och lurades. Jag tror på Guds makt att förändra och befria människor och detta måste vara vår utgångspunkt. Vi måste söka Gud och drivas av hans andes kraft annars blir vi lagiska.
Jag har inte kristendomens utveckling och framåtskridande som mål. Målet för mig är att föra människor till Gud och sprida den nåd som Jesus visat oss. Jag tror på den väg Jesus visade oss. Att tron på Jesus sprids är en konsekvens av Guds rike. Rättfärdiga lagar blir en konsekvens av Guds rike. Men konsekvensen får inte bli målet för då tappar vi Guds rike och strävar på egen hand och blir lagiska. Vi skall alltså först söka Guds rike så kommer vi att se de goda konsekvenserna av det precis på samma sätt som de första kristna. Kom ihåg att de började som små grupper som träffades i hemmen och ärade Gud. Låt oss inte förakta dessa små sammankomster som något obetydligt. Att vi tror på Gud idag är en konsekvens av deras små till synes obetydliga sammankomster.
Vi skall tro och lita på Guds makt och inte politisk makt. Du skriver: ”Om det inte får också sådana konsekvenser, så är det något fel, inte på Jesu väg naturligtvis, men på vår kristendom.” Felet är att vi inte vänt oss till Gud och följer Jesu väg.
Göran
Göran,
Jag är inte så säker på att Barabbas "valdes" av det judiska folket, eller att han i stor utsträckning hade deras fulla stöd. Ej heller att det judiska prästerskap som begärde honom fri (inte för att de gillade Barabbas så mycket som de ville ha ihjäl Jesus) representerade en majoritet av dåtidens judar. Faktiskt inte. Men jag tycker att det är en sidosak i detta. Ingen här har förespråkat Barabbas väg. Endast det som Jesus har undervisat skall kristna hålla sig till.
För sista gången, vi ser olika på hur det kristna livet skall levas. Våra uppfattningar går inte isär vad gäller den personliga vandringen i trons liv eller det primära fokuset att vinna människor för Guds rike. Vad vi skiljer oss i är att du fortfarande gör en slags motsättning mellan detta företrädelsevis interna förhållande till trons konsekvenser mot de externa dito. Du gör också skillnad på kristen tro och kristendom, och förmodligen gör du också skillnad mellan Kristi kropp och kristenheten, rätta mig om det är fel. Själv ser jag inte alls den motsättningen och ser därför heller ingen orsak att göra en stor skillnad mellan dessa samverkande faktorer. Tvärtom tror jag de är oavhängiga varandra.
Det du kallar för mål ser jag som en konsekvens, som är oundviklig faktiskt. Viktigt är att påminnas om att kristet liv bygger på att tjäna nästan, inte härska över henne. Detta tjänande tar sig mångahanda uttryck, och alla kristna kan fylla en funktion i detta, från det lilla till det stora. Vi skall absolut inte förakta det som är ringa, bort det, men vi får inte köra fast vid att kristenlivet endast måste uttryckas på ett visst sätt, enligt våra egna traditioner (vi skapar traditioner och beteenden lättare än vi tror, även om vi inte alltid förstår det). Kroppen behöver ju alla lemmarnas funktioner för att fungera som den skall.
Du har flera gånger upprepat "söken först Guds rike och Hans rättfärdighet". Vilket är det avgörande förstås. Men man skall minnas att detta är en allvarlig uppmaning som i sin kontext innefattar en tid och miljö, samt riktas till ett folk som levde, innan korset. Kristna har erfarit detta eftersom Jesus är Guds rättfärdighet, som har kommit till oss. De har även erfarit Guds rike, som är invärtes i dem som är införlivade med Kristus genom den nya födelsen ovanifrån, och vet att detta är en realitet redan nu, även om Guds rike är tillkommande. Men, meningen är även att vi skall gestalta detta Gudsrike här på jorden, så att Guds vilja - såsom i himmelen så ock på jorden - synliggörs här och nu så att människor vinnas för evigheten. Detta blir inte tydligt nog om inte tron når hela vår tillvaro och vardagsliv.
Så visst skall vi lita på Guds makt och visst skall vi alltid vända oss främst till Gud och söka Hans ansikte. Det är underförstått och självfallet. Men ingenting av detta handlar om samtidig passivitet eller ett fortsatt liv i individualism. Om det blir allvar av den kristna tron i våra liv så kommer det inte att stanna inom det egna samfundet eller den egna lilla kretsen, det kommer att få ringar på vattnet även i den vardag som vi - och andra - lever i. Detta menar jag är ofrånkomligt, eftersom livet i Kristus av sig själv är övervinnande liksom dess smittande glädje. Sådan är Guds kraft! Evangeliets kraft och konsekvenser kan helt enkelt inte stanna inom en liten grupp, eller paketeras i en särskild form, de kommer att sända vågor över hela det samhälle som man verkar i.
Slutligen, jag har inte skrivit detta för att enbart kritisera olika företeelser, jag undantar inte heller mig själv nödvändigheten att anamma det uppfodrande skrivna. Det är skrivet till eftertanke för dem som läser det. Förhoppningsvis kan det bli till någon uppmuntran att gå framåt. Den som är vis kommer att begrunda det.
Mvh
Hans-Petter Augustsson
Ja, jag skiljer på kärlekens konsekvens och kärleken. Det är skillnad på att ge en present i kärlek, mot att ge en present för att det skulle se illa ut om jag inte gjorde det. Syftet i det senare fallet är bara att visa på en handling. Ta lagen som ett annat exempel. Lagen är en konsekvens av kärleken, men att låta lagen styra oss gör oss lagiska och ofria. Vi skall inte sätta vår tilltro till lagen, utan till Gud. Gud gav oss lagen, men inte för att göra oss fria utan för att visa på rätt och fel. Det var judarnas tilltro till lagen och misstro mot Jesus som gjorde att de dödade honom. De trodde helt enkelt inte att han var räddaren som de väntade på. De trodde mer på Barabbas än på Jesus. Jesus visade den väg som leder till frihet. Det är därför som jag säger att vi skall söka Gud först och inte konsekvensen, för då hamnar vi i lagiskhetens träsk, precis som de skriftlärda och fariséerna. De handlade ”rätt” men de missade kärleken med sitt handlande. Därför skiljer jag också på relationen med Gud och denna relationens konsekvens (kristendomen). För mig handlar kristendomen om en relation med Gud och inte om en religion.
Du skriver ”Men, meningen är även att vi skall gestalta detta Gudsrike här på jorden, så att Guds vilja - såsom i himmelen så ock på jorden - synliggörs här och nu så att människor vinnas för evigheten. Detta blir inte tydligt nog om inte tron når hela vår tillvaro och vardagsliv” och jag håller helt med dig här. Om vi älskar Gud så kommer det att märkas i våra handlingar. Det som stoppar oss är rädslan. Jag tycker alltså inte att vi skall leva passivt och individualistiskt för Gud skapade oss för att ha gemenskap. En gemenskap är inte passiv eller individualistisk. Jag menar inte att livet med Gud ger samma konsekvenser hos alla. Vissa har Gud satt att vara med att påverka i politiken medan andra skall bli pastorer. Vi är som sagt olika lemmar som Gud använder sig av. Men vad vi än gör så måste vi ligga i Guds hand. Alltså inte söka konsekvensen utan drivkraften. Läs gärna mer om detta i inlägget Hur handlar Gud genom oss? där jag förklarar detta mer.
Jag tackar för dina synpunkter och jag tror denna fråga är bra att prata om så att vi kan ha rätt fokus. Gud vill ena oss kristna så att han kan verka i kraft genom oss alla. Det jag ser inom politiken är en splittring av de kristna. De finns kristna moderater, socialdemokrater, vänsterpartister och sverigedemokrater som fajtas mot varandra om hur landet skall styras. I den helige Anden har vi alla kristna gemenskap. Då är vi inte längre moderater, socialdemokrater, vänsterpartister eller sverigedemokrater utan vi är Guds barn drivna av samma Ande. Låt oss alla närma oss varandra och söka Gud, så att vi kan utföra Guds kärleks verk här och nu!
Göran
Skicka en kommentar