Gud är sanningen

Jesus sa: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6). Jesus som är Gud säger inte bara det som är sant, utan han är sanningen. Han är det sanningen är, men vad innebär det att Gud är sanningen?

Sanningen har många egenskaper. Sanningen är evig, odödlig, orubblig och absolut. Jag kan ta emot det som är sant genom att tro på sanningen. Om jag inte skulle ta emot sanningen så kommer den inte få mig att uppfatta den verklighet som existerar och det kan leda mig fel i livet. Tänk om jag exempelvis inte skulle tro på en läkare som säger: ”Du har fått en godartad tumör som vi behöver operera bort”. Skulle jag inte ta emot den sanningen utan fly ifrån den genom förträngning, så skulle det leda till min död. Men sanningen kan vi inte ändra på genom flykt, utan den står orubbligt fast. Sanningen är.

Att Gud är sanning innebär att Gud är evig, odödlig, orubblig och absolut. Gud tas emot genom tro. Att inte genom tron ta emot Gud får mig att inte uppfatta den verklighet som existerar och det leder mig fel i livet. Innebär det då att den som inte tror på Gud inte kan uppfatta sanningar? Nej, naturligtvis inte, men det är ett verk av Gud att vi ser det som är sant. Gud är alltså mycket mer närvarande än vad vi tror. Det är ett verk av Gud att vi tror på honom. Gud ger oss den klarhet som vi upplever när vi ser sanningar. I Guds ljus ser vi det som är sant. Gud vill att vi ska söka honom som är sanningen och ljuset, men att komma närmare sanningen får också konsekvenser.

När jag närmar mig sanningen kan det innebära att jag tvingas inse att jag har fel, eller att jag ser att det jag gjort är fel. Min stolthet sätts på spel. En skyldig brottsling som står inför rätta och är rädd att sanningen ska komma fram har bara ett alternativ, nämligen att fly in i lögnens mörker. På samma sätt är det för oss alla, medvetet eller omedvetet. Det är när jag försöker dölja mina fel och brister genom att ljuga som jag tvingas fly från sanningen och in i mörkret. Det är min stolthet, min rädsla att vara felbar och min rädsla för domen som driver mig till att ha min tillflykt i stoltheten och lögnen. Om jag har fel, hur skulle jag i så fall kunna bära den skuld jag har? Jag kan alltså inte tro att jag har fel. Men det är en tillflykt som bara för mig längre bort från sanningen och ljuset och allt längre in i mörkret. Ett mörker som skapar förvirring. Där sanningen inte är, utan där lögn råder, råder förvirring.

(Joh 3:20) Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”

Inte sällan känner brottslingar som flytt från lagen en befrielse när de tillslut blir tagna. Äntligen slipper de fly. Det är när de till slut ger upp efter alla försök att fly som befrielsen kommer. Gud är sanningen och han är den som ger ljus i vårt mörker. Han är den som söker oss och vi är de som gömmer oss. Det är när jag slutar att fly för Gud och när jag ger upp för sanningen som han kan verka i mig. Det är när jag är som mest sårbar, tagen på bar gärning, när stoltheten är krossad och när jag är som minst som Gud kan nå mig med sitt ljus. Det är när jag tar emot sanningen som jag inser min skuld. Det glada budskapet är att Gud inte kommer med dom, utan med utsträckta armar. Det är då jag inser att den sanning som jag flytt är en Gud som kommer med frid, frihet och nåd. Det är en Gud som älskar dig mycket mer än du anar.

(Joh 8:32) Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.”

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om sanning, tro, frid, frihet, Gud, dom, stolthet, rädsla, Jesus, religion, rättegång, bibeln, kristendom, Anders Behring Breivik

Image: dan / FreeDigitalPhotos.net

Vägen ut ur otryggheten

Trygga vill vi alla vara och vi har lätt att känna oss trygga när vi tror att vi har läget under kontroll. Men kan vi verkligen ha läget under kontroll? Har vi makt att kontrollera vår omgivning?

Vi människor tenderar att sträva så efter att kontrollera både oss själva och vår omgivning, men vi stävar efter en illusion. Vi kan inte kontrollera allt som sker och inte sällan skapar vårt kontrollbehov bara ännu mer problem än vad vi försöker lösa. Jag tänkte återge den berättelse som Sven Reichmann skriver i sin bok ”Ha det så bra”.

Du lyckas av en händelse komma över den äkta målningen ”Mona Lisa” av Leonardo da Vinci för nästan inga pengar alls. Du gläder dig över tavlan och hänger den på en fin plats i vardagsrummet. Du visar stolt upp tavlan för dina vänner, som blir gröna av avundsjuka. Du mår bra och du känner dig smart och stolt över att du lyckats få den så billigt. Men lyckan varar inte länge…

Du inser snart att du har en av världens mest berömda tavlor hemma i ditt vardagsrum och du förstår att ryktet kommer att sprida sig om ditt fynd. Du blir misstänksam mot människor som du tycker beter sig konstigt på gatan utanför. Du ringer då och skaffar vakter som ska patrullera utanför ditt hus. Lugnet lägger sig när du nu känner att du har kontroll. Men då blir du misstänksam mot de vakterna du anställt och misstänker nu dem för att vilja åt tavlan. Du anställer fler vakter så att de nya vakterna kan hålla koll på vakterna du misstänker. Dagarna går men du känner dig inte helt trygg. Tanken slår dig att någon kan gräva gångar under din trädgård för att komma åt tavlan. Du ringer då efter en byggfirma som förstärker ditt hus med pansar och tjocka väggar så att ingen ska kunna bryta sig in. Du försöker vara förutseende med alla de scenarion du kan komma på hur tavlan skulle kunna stjälas, så du fortsätter med att byta till skottsäkra fönster som inte går att öppna och bygga höga murar runt huset med taggtråd. Till slut blir du rädd för att gå ut. Du kan ju bli utpressad eller dödad. Det hela slutar med att du sitter vid din tavla, i ditt vardagsrum...

Historien är tillspetsad, men den har en mycket bra poäng. Tavlan kom till dig som en gåva, men ångesten och kontrollbehovet skapade bara ett fängelse. Det var inte längre du som ägde tavlan, utan tavlan ägde dig. Så ofta försöker vi lösa vår ångest med kontroll och ännu mer kontroll. Problemet är bara att ångesten inte försvinner. Men vad är då vägen ur ångesten till friheten? Hur tar vi oss ut ur otryggheten?

Gud vill att vi ska vara fria och inte fångas i ångestens grepp. Därför vill han att vi ska söka honom och att vi ska lita på honom. Låt vakterna gå hem och låt dina murar falla. Du gör dig sårbar, men du låter också det verkliga livet nå dig istället för fängelsets mörker som kontrollen gav. Gud ger dig många och dyrbara gåvor, men låt inte gåvorna få makt över dig, utan gläd dig åt de gåvor du har.

(Matt 6:33) Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om kontroll, ångest, makt, frihet, trygghet, Jesus, Gud, kristendom, bibeln, religion, gåva

Bild: sakhorn38 / FreeDigitalPhotos.net

Kommer vetenskapen vinna mot Gud?

Är det så att vetenskapen ständigt vinner mark, medan Gud sakta men säkert förlorar mark? Behövs inte Gud längre, nu när vi har vetenskapen? En vän till mig sa en gång: ”Jag tror inte på Gud. Jag tror på vetenskapen.” Stämmer det att Gud håller på att förlora mot vetenskapen?

Inte sällan plockas exemplet fram om blixten för att visa hur vetenskapen vinner mark. Blixten är inte en konsekvens av guden Tors hammare utan man har funnit en naturlig förklaring till blixten. Att vetenskapen till slut kommer att segra är många ateister mycket säkra på och Stephen Hawking, forskare i kosmologi, förklarar saken så här:

”Det är en fundamental skillnad mellan religion, som är baserat på auktoritet och vetenskap som är baserat på observationer och förnuft. Vetenskapen kommer att vinna, eftersom den fungerar”

Men är det då så att vetenskapen står i konflikt med Gud? Forskning bygger på metodologisk naturalism, vilket innebär att man bara söker förklaringar i naturliga orsaker. Man studerar naturens lagbundenhet och försöker ge förklaringar som följer naturens ”regler”. Ett sätt man försöker förklara bort Guds existens och makt att ingripa är alltså att i stället ge en naturlig förklaring.

Men det finns ett enormt problem med att förklara allt verkligt med naturliga förklaringar som följer en lagbundenhet. För det första så kan vi inte ha en fri vilja. Eftersom vår hjärna är lika lagbunden som resten av naturen så styrs även våra egna handlingar av naturlagar. Dessa naturlagar styr oss och vår upplevelse av att vi kan välja och styra vår kropp blir en illusion.

Ett annat stort problem är att eftersom mening eller syfte inte kan beskrivas med lagbundenhet så kan vi människor heller inte ha något syfte med våra egna handlingar. Kom ihåg att ett sätt att förklara bort Gud eller Guds syfte var att istället finna naturliga förklaringar. Om vi nu kan finna naturliga förklaringar till våra egna handlingar, hur kan vi då ha ett syfte med våra handlingar? Vi styrs då helt av fysikaliska händelser utan mening eller syfte. Att vi har ett syfte med våra handlingar bli därför också en illusion.

Det tredje stora problemet är att moral inte kan existera, mer än som endast en upplevelse. För om vi inte har en fri vilja och inte kan rå för våra handlingar, hur kan jag då vara ansvarig för det jag gör? Jag är i så fall lika mycket ansvarig för mina handlingar som en sten som faller ned för en sluttning. Alltså inte ansvarig alls. Moral kan en sten heller inte ha även om den mot förmodan skulle uppleva att den har det. Vetenskapen kan inte ge oss svar på vad som är moraliskt rätt eller fel, eftersom det inte finns rätt eller fel händelser i naturen. Att det skulle existera en moral är en illusion.

Det är uppenbart att vi inte kan se hela verkligheten endast utifrån det vetenskapliga perspektivet, för om man gör det så känner vi inte igen den värld som vi upplever. Vetenskapen är otroligt bra på att ge förklaringar på det lagbundna, men oduglig på det fria, det meningsfulla och det som är rätt och fel. Vår upplevelse av att vi kan välja, ha ett syfte med det vi gör och vara moraliska, pekar mot att det existerar ett djup i verkligheten som vetenskapen till sin natur inte kan beskriva eller förklara.

Gud skapade oss människor fria, han gav oss en förmåga att ha ett eget syfte med våra handlingar och han gav oss ansvar. Han gjorde det för att det är gott och för att han älskar oss. Det är i detta djup vi kan förstå oss själva och det är i detta djup vi kan förstå och lära känna Gud. En Gud som är kärleken själv och vill befria oss från allt som lagbinder oss.

(Joh 8:32) ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.”

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, fri vilja, moral, mening, etik, frihet, gudsbevis, vetande, Jesus, Gud, bibeln, kristendom, religion, kärlek

Vad är Guds vilja?

Gud, vad vill du att jag ska göra? Jag tror varje kristen många gånger har ställt den frågan. Vill Gud att jag ska byta jobb, flytta, måla om huset eller köpa en ny bil? Dessa frågor kan plåga oss, men hur vill då Gud att vi ska göra?

Många gånger ser vi på Gud som om han bara har en väg för oss. Att det finns massor med alternativ, men bara ett rätt alternativ för Gud och om jag väljer fel val, så går jag emot Guds vilja. Därför är det inte konstigt att vi ibland blir veliga inför val, för tänk om vi går emot Guds vilja. Denna bild av Gud är tung att bära, för det är lätt att känna sig bunden, viljelös och som att Gud alltid är missnöjd med de val jag gör.

Men tänk då Gud som en förälder. Han är ju vår himmelske pappa. En förälder har inte bara ett rätt alternativ för sina barn. Självklart får barnen inte bete sig illa och vara elaka mot varandra. De får heller inte göra det som är farligt och som kan skada dem själva eller andra. Föräldrar är ju rädda om sina barn, så ingen får råka illa ut. Därför har föräldrarna satt upp regler om vad barnen får göra. Men inte är det så att barnen bara har ett val? De får kanske välja om de vill dricka mjölk eller vatten till maten, om de vill leka eller se på TV, om de vill leka ute eller inne, om de får ha en kompis hemma, om de vill ha en kaka, om de vill gå på bio, ha en mysig fredagskväll… Föräldrarna har en vilja hur deras barn ska vara, men inom de ramar som föräldrarna sätter, så har barnen en stor frihet att välja själva vad de vill göra. Varför skulle då Gud vara annorlunda?

När jag frågar Gud vad han vill att jag ska göra så är det som att han frågar mig tillbaka: ”Göran, vad vill du göra?”. Frågan får mig att reflektera. Jag har exempelvis ibland frågat Gud vad han vill att jag ska skriva här på bloggen. Jag känner då hur Gud istället frågar mig: ”Vad vill du skriva?”. När jag får den frågan tillbaka så är det som att jag helt plötsligt själv tvingas att svara på frågan: ”Vad av det som jag har fått av Gud, vill jag ge till andra?” Frågan lyser in i mitt inre och mitt uppsåt med det jag gör. Frågan tvingar mig att se ur ett annat perspektiv.

Guds vilja är att vi ska ge av det som vi fått av honom. Att vi ska sprida vidare den kärlek, glädje och frid som han gett till oss. Han vill att vi ska återspegla den han är och han är kärlekens, glädjens och fridens Gud. Han vill att vi ska drivas av honom som är kärlek och rättvis. Vill jag följa Gud, så skall jag följa den han är.

Finns det då inte bara en väg och blir jag inte bunden i mina val om jag drivs av Gud? Nej, för Gud är din motor och din drivkraft, men den som styr det är du. Så länge du ligger i linje med Gud, så driver han dig och du kan köra vart du vill. När du ställs inför svåra val, så är det därför viktigt att söka Gud. Att umgås med honom och låta honom få vara din drivkraft i livet. Guds vilja är att få driva dig. Ångest eller rädsla tar dig ingenstans, utan det är först när du drivs och rullar som du får makt att styra och vara verkligt fri.

(Matt 6:31) Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om drivkraft, fri vilja, vilja, kärlek, val, frihet, Gud, Jesus, bibeln, kristendom, religion

Är kristendomen en tvångströja?

Hur kan vi vara fria när vi måste göra det Gud vill? Är då inte kristendomen en tvångströja som begränsar oss och vår kapacitet? Begränsar en tro på Gud vår fria vilja?

För att försöka ge ett svar på frågan så tänk dig en familj där barnen inte får göra vad de vill. De får inte slåss, vara elaka eller skada varandra. Föräldrarnas uppgift är att fostra och sätta gränser så att alla i familjen kan vara trygga och ingen råkar illa ut. Ingen ska behöva vara rädd eller känna sig otrygg och det är heller inget som leder till frihet utan tvärt om binder oss i ofrihet.

Gud skapade oss människor med syftet att vi ska älska varandra. Hans vilja är att vi ska återspegla det goda eller kärleken och vara hans avbild. Gud fostrar oss och begränsar oss till att göra det goda, men han gör det för att han vill att vi ska leva i den frihet det innebär att leva i en värld där kärlek får råda. En begränsning är alltså inte alltid negativ, utan kan leda till en ännu större frihet.

För att ta ett annat exempel så är en fisk skapad för ett liv i vatten. Det är från vattnet den får sitt syre och livskraft. Om fisken hamnar på land så ökar inte fiskens frihet och möjligheter, utan rörelseförmågan minskar och livet på land leder till slut till döden. På samma sätt är det med oss människor. Vi är skapade för ett liv i kärlek tillsammans med Gud. Det är från Gud vi får vår livskraft. Vi kan välja att tjäna oss själva i egoism i stället för att tjäna varandra i kärlek, men att välja egoismen gör oss inte mer fria utan det leder till ofrihet och död. Vi är inte skapade för ett liv i egoism och ondska precis som fisken inte är skapad för ett liv på land.

Gud vill inte att vi människor ska vara ofria, utan han skapade oss med en fri vilja och för ett liv i frihet. För mig är det ingen begränsning att Gud vill att jag ska älska mina barn. Kärleken binder mig till att vilja göra dem gott, men det är ingen tvångströja. Gud vill att jag ska använda min frihet till att göra det goda och tjäna kärleken. Att drivas av kärlek ger mig friheten att uttrycka den precis som jag vill. Se det som att kärleken är som drivkraften i en bil. Utan kärleken eller drivkraften blir jag stående, kommer ingenstans och jag blir ofri. Men om kärleken får driva mig får jag friheten att förflytta mig och jag kan styra dit jag vill.

(1 Pet 2:16) Var fria människor, men missbruka inte er frihet till att göra det onda, utan var tjänare åt Gud.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om fri vilja, frihet, kärlek, ondska, terror, Gud, Jesus, bibeln, kristendom

Är kärlek en handling?

Vi alla vet att kärlek är något gott, men vad är kärlek egentligen? Är det en handling eller är det kemiska processer i hjärnan? Vad är det som vi alla längtar och söker efter?

Alla människor vill vi bli bekräftade och älskade. Det är ett behov vi har oavsett hur gamla vi är. Ett litet barn gläder sig åt förälders leende och en gammal man av en omfamnande kram. Är då kärlek en kram eller ett leende?

En kram kan ha så många olika drivkrafter. Jag kan ge en kram för att jag känner mig tvingad till det. Jag kanske tycker det skulle se illa ut om jag inte gav en kram. Jag skulle då inte se så kärleksfull ut inför andra och det vill jag ju vill framstå att vara. Kanske ger jag kramen för att visa hur fantastiskt kärleksfull jag är. För att alla ska förstå vilken förträffligt god person jag är. Jag kanske också tycker att jag minsann är mycket mer kärleksfull än andra, som inte ger några kramar. Om alla bara hade varit lika kärleksfulla som jag så skulle världen se mycket bättre ut…

Nej, kärlek är inte en handling. Till och med en kram kan ha tvång och egoism som drivkraft. Att göra kärlek till en handling gör att kärleken urholkas till tomhet. För vem skulle beröras av ett ”Jag älskar dig” om jag visste att drivkraften var egoism eller att tvång låg bakom orden? Det går inte att göra kärlek till en handling, eller till kemiska processer i hjärnan, utan att ta död på vad kärlek i grunden är.

Kärlek är precis som tvång och egoism en drivkraft, men kärleken är varken lagbunden eller egoistisk. Kärlekshandlingen är en konsekvens av kärleken och inte kärleken i sig. Kärlek hör samman med frihet, för det går inte att tvinga någon att älska. Att älska är alltså att vara fri och frihet är en förutsättning för kärleken.

(Mik 6:8) Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.

Gud begär att vi ska drivas av kärleken. Är det då inte så att han här försöker tvinga oss till att älska? Nej, han vill inte att vi av tvång ska göra ”goda” handlingar, utan att vi ska göra det goda för att vi älskar och vill. Han vill att vi ska vara fria. Att drivas av kärlek är att älska för att att jag vill ge av mig själv till någon annan. Gud vill att vi ska leva i den kärleken och att vi ska bli ett med den.

(Joh 13:34) Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

Räcker det då inte att bara vara kärleksfull? Varför måste man hålla sig till Gud? Varför blanda in Gud i det hela? Han är väl ändå helt onödig? Nej, Gud är precis det, som det handlar om. Han är den kraft vi ska drivas av. Han är den som vill bli ett med dig och vara i dig. Han är den vi ska följa. Det är i grunden honom vi längtar och söker efter. Det är därför vi ska hålla oss till honom. För han är godhetens källa. Han är kärleken!

(1 Joh 3:24) Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, Guds bud, frihet, tvång, Gud, Jesus, bibeln, kristendom, religion, lag, kram

Ska man vara rädd för Gud?

Bibeln talar om att vi ska frukta Gud, men är det då så att Gud försöker få oss att älska honom genom att vi ska vara rädd för honom? Hur ska jag kunna älska någon som jag är rädd för? Det kan tyckas att det finns en motsägelse i detta men det finns en förklaring.

Gud håller inte en pistol mot oss och säger ”Älska mig! Annars…”. Kärlek kan aldrig påtvingas. Det är alltså omöjligt att få kärlek genom hot. Jag skulle kanske om jag gjorde så kunna framtvinga handlingar, men drivkraften skulle vara rädsla och inte kärlek hos den som jag hotar. Men vad menas då med att frukta Gud eller Gudsfruktan?

Att frukta Gud handlar inte om rädsla, skräck eller ångest. Gud vill inte att vi ska gå omkring och vara rädda för honom. Vilken god och kärleksfull förälder skulle vilja att sina barn var rädda en. Nej, en rädsla för Gud leder bara till lagbundna handlingar utan kärlek och det är inte Guds vilja.

(Filem 14) det goda du gör skall inte ske av tvång utan av fri vilja.

Att frukta Gud handlar om respekt för Gud. Att i ödmjukhet se Guds storhet. Vi talar nu inte om vem som helst. Vi talar om Gud och han har en enorm makt. Han skapade universum och allt i den med sin makt. Han är mäktigare än alla naturlagar tillsammans. Han uppväckte Jesus från döden med sin makt. Han är ofantligt mäktig! Att inse Guds enorma makt, är att frukta Gud.

(Pred 12:13) Frukta Gud och håll hans bud.

Att ha en respekt för polisen och lagen är bra. Men vi ska inte behöva vara rädda för varken polisen eller rättvisan. Gudsfruktan handlar alltså inte om att vi ska styras av rädsla över Guds domar. Det är till och med så att det är ett hinder för kärleken. Men Gud kom med en lösning. Han sände Jesus för att lida straffet i vårt ställe. Jesus tog domen på sig för att befria oss från rädslan.

(Heb 2:14) Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv.

Gud står med öppna armar och är inte ute efter att döma oss. Det är först när rädslan för Gud falnar som vi kan ta emot Gud och förstå vem han är. Genom Jesus död får inte längre rädslan någon makt över oss, om vi tror på att Jesus betalt skulden. Tror jag inte på att skulden är betald så kommer jag fortfarande agera som om den inte var betald.

(1 Joh 4:18) Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.

Så Gud vill att vi ska inse vilken makt han har, men han vill också att vi ska förstå hur högt älskade vi är.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om räddning, rättvisa, dom, död, kärlek, fri vilja, frihet, förlåtelse, försoning, Gud, Jesus, kristendom, bibeln, religion

Förlåtelse - vägen till frihet

Jag har i dagarna haft samtal med människor om att förlåta. En sak har blivit väldigt tydlig. Den människa som har blivit skadad och sårad är den som bär på skuld och skam över det inträffade. Det borde vara tvärtom - att det är den som skadar som får stå med skam. Ett exempel på detta är den mobbade tioåringen. Det borde vara mobbaren som känner skuld och skam, men istället är det den mobbade. Någonstans inom den som blir mobbad finns ett sår som skriker - jag är föraktad, tydligen inte värd att älskas. Skammen leder till att man sluter det inom sig. Problemet är att man blir inte fri ifrån det. Det ligger där och gnager och tär. Det hindrar människan från att lita på andra, från gemenskap. När vi slutar att lita på våra medmänniskor och när vi slutar att riskera att bli sårade igen så gör vi oss onåbara för kärlek. Muren växer och människan blir allt mer ensam.

Hur bryter man den här onda spiralen? Hur blir man fri från den skam som kommer av att ha blivit sårad? Kan man någonsin lita på andra människor igen?

Förlåtelse kanske känns omodernt i vårt samhälle där vi kan utestänga människor från vår vänskapskrets på facebook eller strunta i att svara i telefonen eftersom vi har nummerpresentatörer. Men saken är att det finns inget mer effektivt i våra relationer än kärlek och förlåtelse. Att förlåta är att riva muren. Att förlåta är att sluta dölja sig bakom skydd och masker. Att förlåta är att återigen våga möta det som gör ont, för att bli fri ifrån det, för att avväpna det.

Att förlåta är både en process och ett viljebeslut. Att förlåta är aldrig detsamma som att tycka att handlingen var okey eller acceptera den. Förlåtelse kan börja med att inse att den handlingen var fel, för om inget fel har begåtts finns det ju heller ingenting att förlåta. Det här kan säkert tyckas självklart för vissa. Men för många som har blivit utsatta för övergrepp som barn så måste man först inse att jag själv inte bär skulden för det inträffade. Genom att se att det som har skadat en var fel så separerar man skammen och skulden ifrån sig själv och lägger den där den hör hemma - på förövaren.

När man väl inser var skulden ligger kan vi förlåta. Vi behöver välja att separera handlingen från den som har skadat. Det här innebär en del smärtsamma delar. När jag väl har förlåtit så kan jag inte gömma mig bakom en offerroll, jag ger upp min rätt till hämnd. Att förlåta är att välja att inte döma den andre eller tolka den andre utifrån den onda handlingen. Men att förlåta är också att välja att inte längre se sig själv utifrån ett offerperspektiv. Att förlåta är att sluta se på personen som förövare och börja se på den som medmänniska, som vår nästa.

Genom att inte förlåta kan man leva ett helt liv genom att skylla allt på förövaren. Man kan välja att låta sitt liv styras av det som har hänt. Men konsekvensen blir ensamhet, rädsla, bitterhet och ofrihet. Det finns människor som lever ett helt liv med hat och ilska i sitt hjärta. Hat och ilska som är helt förståelig. Förövaren har dock ingen aning om att den människan går och är arg. Förövaren har kanske glömt eller förträngt allt som hände för länge sedan.

Jag tror det var CS Lewis som sade: "Att förlåta är att släppa en fånge fri och när man väl har förlåtit så inser man att den fången var man själv". Att förlåta är att bli fri! Det är att bli fri från framtida påverkan av det onda som en gång hände en. Att förlåta är att än en gång utsätta sig för att älska, att bli älskad och att bli sårad.

Finns det saker som är oförlåtliga? Jag kan tänka mig att det finns saker som människan inte mäktar med att förlåta på egen hand. Jag är dock helt övertygad om att det finns en som kan hjälpa - Jesus! Han vill kärlek, han vill kärleksfulla relationer och han vill att vi förlåter varandra. Så som han har förlåtit oss vill han att vi förlåter varandra.

I mitt hjärta har Jesus kommit med kärlek, en kärlek som har smält bort min bitterhet och mitt hat mot de som har gjort mig illa. Det fanns saker som jag inte mäktade med att förlåta, som hade gjort mitt hjärta hårt, vilket ledde till att jag hade svårt om inte omöjligt att lita på människor. Jag är idag sårbar igen för jag väljer att lita på människor, att älska och att bli älskad. Ett liv i frihet från min brutenhet och från skammen.

Om du har lidit för att andra människor har skadat dig så vet jag att Jesus vill ta bort all ilska, bitterhet, rädsla, ensamhet, ångest och hat ur ditt hjärta. Jesus vill komma med kärlek, frid, glädje och upprättelse. En kärlek som kommer att smälta bort det hårda. Han vill att du ska se på dig själv så som han ser på dig - som hans älskade barn och han vill att vi ska se på vår nästa på samma sätt.

Om du vill så får du gärna be med mig: Jesus, Herre, du ser mina sår, min skam, min brutenhet. Herre jag ber att du fyller mitt hjärta med din kärlek. Herre jag ber att du hjälper mig att förlåta den som jag inte själv mäktar med att förlåta. Jesus jag tackar dig för att du har förlåtit mig och jag ber nu om att du hjälper mig att förlåta andra. I Jesu namn. Amen

Med kärlek!
helle

Läs även andra bloggares åsikter om förlåtelse, nåd, skuld, skam, jesus, frihet, relationer, Gud, kristendom, religion, psykologi