Ställer inte Gud orimliga krav?

Varför ställer Gud så höga krav som han vet att vi inte kommer att kunna klara? Är inte Gud då en orimlig Gud? Nej, Gud är långt ifrån orimlig.

Det är lätt att tro att Gud kommer med en massa måsten eller en lista göromål som han vill att vi ska göra och när vi sedan inte gör dem eller inte når upp till kraven så ser han besviket på oss eller bestraffar oss för det. Känslan att Gud ställer för höga krav kan lätt leda till att jag dömer mig själv som värdelös, eftersom jag då känner mig som en besvikelse, men Gud vill inte att vi varken ska känna oss värdelösa eller som besvikelser.

Är det då så att Gud inte ställer höga krav? Jo, Gud sätter gränser och tolererar absolut inte det onda på något sätt. Han avskyr och hatar det onda. Problemet är att vi människor inte klarar av att inte göra det onda utan vi faller ständigt i egoism och vänder oss bort från Gud, så visst ställer han på så sätt höga krav. Han sätter upp ribban långt högre än vad vi någonsin kommer att nå över. Då är det viktigt att komma ihåg att Gud ser på oss som en förälder ser på sina barn. En förälder kräver inte av sitt barn att måla en tavla lika vacker som Mona Lisa, utan gläder sig åt de sträck-gubbar som barnet gör och utbrister: “Vilken fin teckning du har ritat!”. Gud ser på oss på samma sätt utifrån den som vi är och gläder sig åt det lilla, men målet är inte att vi ska rita sträck-gubbar hela livet. På samma sätt vill Gud också hjälpa oss att blomma ut i de egenskaper som vi har. Han ser inte på oss i besvikelse när vi ritar sträck-gubbar utan gläder sig över de små steg som vi gör, samtidigt som han vill forma oss till att bli fullfjädrade konstnärer som målar fantastiska tavlor. 

Vi människor har så lätt att försumma det lilla när vi har fokus på det stora. Vi ser så lätt våra sträck-gubbar som ett misslyckat försök att måla Mona Lisa, men en förälder ser inte det så och det gör heller inte Gud. Gud vill att vi ska följa det goda, kärleken och sanningen. Det var för detta som vi skapades och det är det som är hans mål för oss alla, men Gud ser på oss utifrån där vi är just nu. Han ser våra stapplande steg och gläder sig över de framsteg som du gör. Därmed inte sagt att Gud alltid vill att du ska vara där du är. Han vill leda dig och forma dig till att stråla kärlek, till att stråla Gud och att nå dit är en process, en väg. När Gud ser på dig ser han ingen misslyckad varelse, utan han ser på dig med en enorm kärlek och han vill inget hellre än att få omsvepa dig med den. Sök efter Gud och han kommer att forma dig till den som han tänkt att du ska vara.

(Ef 3:12) Genom honom och med den tillförsikt vi hämtar ur tron på honom kan vi frimodigt nalkas Gud.

Men hur är det då med Guds höga ribba? Ser han mellan fingrarna med att vi inte kan hoppa över den och klara kravet? Nej då, Guds krav ligger kvar, men han vet också att vi inte kommer att klara ribban och det var också därför han sände Jesus att rädda oss. Jesus tog alla våra misslyckanden, all vår synd på sig. Han led konsekvensen av din och min bortvändhet från det goda. Nu sträcker Gud ut sin hand till dig i försoning. Det enda vi nu behöver göra är att ta emot den gåva som Guds förlåtelse är. Sträck din hand emot honom och låt hans ljus och kärlek skapa dig.

(Kol 2:13) Och ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset. 

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om förlåtelse, försoning, krav, kärlek, väg, val, skuld, Jesus, Gud, kristendom, bibeln, religion
Image: FreeDigitalPhotos.net

Vem har skulden egentligen?

Vem har ansvaret egentligen för det onda som sker i relationer, familjer, samhällen, länder och i världen? Har vi alla ett gemensamt ansvar? Har vi därför samma ansvar för det onda? Ansvaret är viktigt, men hur är det med ansvar?

Alla har vi råkat ut för andras svek, egoism och kärlekslöshet. Alla drabbas vi av det onda och det kan slå ordentligt hårt. Ingen är immun mot det ondas framfart utan där är vi alla offer.

Det onda sprider sig som en löpeld. Svek, egoism och kärlekslöshet gör oss arga och frustrerade det leder inte sällan till bitterhet, hat och kärlekslöshet. Detta hela blir en nedåtgående spiral som är svår att stoppa. Om jag konfronteras efter att ha handlat kärlekslöst så är det så lätt att skylla på det som skapade min ilska och bitterhet. Jag kanske säger: ”Men det var ju han som började!” eller ”Det var ju du som svek mig!” Vi ser inte bara i relationer mellan människor, utan också mellan familjer, samhällsgrupper, folkgrupper och länder.

Vem bär då skulden för det som inträffar i en konflikt som uppstår? Jag vill börja med att ta död på talesättet: ”Det är aldrig ens fel när två träter” för det är inte sant. Det kan bli en konflikt trots att ena parten inte gjort fel. För att ta ett enkelt exempel så är det inte ovanligt att en förälder kommer i konflikt med sina barn. En kärleksfull förälder som älskar sina barn högt kan få sitt barn emot sig när hon/han tillrättavisar sitt barn eller sätter gränser. Att tillrättavisa och sätta gränser är i sig inte fel, men det kan skapa konflikter.

Det också viktigt att komma ihåg att vi alla har ansvar för våra handlingar. Vi är inga offer för omständigheterna i livet, på det sättet att vi inte kan agera annorlunda, utan vi kan välja hur vi ska agera utifrån omständigheterna. Vi har ett val. Jag måste inte slå tillbaka. Jag måste inte bete mig kärlekslöst för att jag blivit kärlekslöst behandlad. Att skylla på omständigheterna för mina handlingar gör mig till ett offer för omständigheterna och jag gör det för att slippa ansvaret. Men vår fria vilja ger oss ett ansvar för våra handlingar. Om jag skyller mitt handlande på omständigheter, så kommer svek, hån, kärlekslöshet och slag att leva vidare i mig.

Gud vill befria dig från det ondas konsekvenser i dig. Han håller med dig om att du har behandlats illa och att det är fel. Han ser ditt lidande och lider med dig i kärlek. Han förstår din ilska och han hatar det onda som drabbade dig. Men han vill inte att det onda ska gro i dig så att det föder ondska i dig. Den som behandlar dig illa har ansvar för det och det du ger vidare har du ansvar för. Var och en ansvarar för sina handlingar, så du har inget ansvar för andras handlande, utan bara för hur du är och vad du gör mot andra. Bli inte ett offer för omständigheter, utan välj försoning och förlåtelse. Försoning är det som för oss samman. Förlåtelse är det som befriar oss och gör att det onda du drabbats av inte föder ondska i dig. Gud vill att du ska välja att förlåta så som han förlåtit dig.

(Ef 4:32) Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, förlåtelse, skuld, synd, fri vilja, lidande, ondska, krig, konflikter, relationer, Gud, Jesus, kristendom, bibeln, religion

Räcker Guds kärlek?

Älskar Gud verkligen alla? Finns det ingen gräns för hans kärlek? Kanske är det så att du är tyngd av skuld för något du gjort? Kanske är du föraktad för dina misstag? Men det finns ett hopp. Det finns en Gud som älskar dig!

Det är många som tror att himmelriket är en belöning för lång och trogen tjänst här på jorden. Att tron på Guds existens eller att leva fromt är biljetten till himmelriket, men så är det inte. Himmelriket är inget ingen belöning, utan en gåva från Gud. En gåva som Gud gjort möjlig när han tog på sig din skuld. Han gjorde inte det för att du förtjänar det eller för att du har en god moral. Han gjorde det för att han älskar dig så otroligt mycket, trots alla dina snedsteg i livet. Det finns inget som du gör som kan få honom att älska dig mindre. Hans kärlek tar aldrig slut.

(Rom 5:6) Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig - kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Han offrade sig trots vår bortvändhet från honom och alla svek vi gjort. Guds kärlek är större än all den smuts vi samlat på oss. Han sträcker ut sina armar till dig och vill inget hellre än att du sträcker dig mot honom. Han vill ge av sig till dig. Han vill ge dig av sin kärlek. Kärleken är ingen belöning för att du varit moralisk eller gjort goda handlingar. Den är ingen belöning för att vågskålen tippar mot det goda. Det är ingen belöning för att du tror på honom eller för att du gör det han vill att du skall göra. Det finns ingenting du kan göra för att han skall älska dig mer. Du är älskad! Älskad av din skapare. Han som gav dig livet. Inte heller det är en belöning, för vem har förtjänat det?

Gud är en Gud som ger av sig och av det han har. Han är liv och ger liv. Han är kärlek och ger kärlek. Han är god och vill dela med sig av allt sitt goda. Han äger ett rike som han vill dela med sig av. Han är förlåtande och vill ge sin förlåtelse. Inget av detta har vi förtjänat. Allt vi kan göra är att i ödmjukhet ta emot det Gud har att ge och säga tack.

(Ef 2:4) Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus - av nåd är ni frälsta - och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

Tack Gud för alla dina gåvor!

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, förlåtelse, skuld, Guds rike, gåva, Gud, Jesus, kristendom, religion, bibeln
Bild: FreeDigitalPhotos.net

Är det omoraliskt att Jesus dog för våra synder?

Är det inte omoraliskt att Jesus dog för människors synder? Tar inte Jesus i så fall bort vårt ansvar? Man kan få förlåtelse för allt, men borde det inte vara mer moraliskt att stå för det man gjort i stället för att lägga skulden eller synden på Jesus? Dessa tankar är inte ovanliga, men det ligger ett missförstånd i resonemanget som jag skulle vilja reda ut.

Vi människor är ansvariga för våra handlingar. Gud har skapat oss med en fri vilja och ett ansvar. Även som kristen har jag alltså ett ansvar för mina handlingar. Jesus tog aldrig bort vårt ansvar när han dog för oss och det är heller inte så att jag som kristen lägger över ansvaret på Jesus för min skuld. Jag kan alltså inte säga att det är Jesus eller Guds fel att jag för fel. Jesus sa heller aldrig att han var syndig eller hade syndat. Med andra ord så är jag ansvarig för skuldens uppkomst.

Det Jesus däremot gjorde var att ta på sig syndens konsekvens. Han betalade av all vår skuld och skipade på så sätt rättvisan. Syndens konsekvens är lidande och Jesus tog den totala konsekvensen som bortvändheten mot Gud (kärleken) innebär. Med andra ord så tog han på sig helvetesstraffet för alla människors räkning. Varför gjorde han då detta? Jo, han gjorde det i kärlek, för att du och jag skulle slippa. Ingen behöver lida helvetet, eftersom straffet (konsekvensen) redan är utagerat. Det Gud vill är att försonas med oss människor. Han är inte ute efter att straffa någon.

Kan jag då få förlåtelse för allt? Ja, så är det. Det finns ingen synd som är för stor för att förlåtas. Att be om förlåtelse handlar också om att ta ansvar för sina handlingar. Det är att ångra det jag gjort och säga förlåt. Hade jag inte känt något ansvar för synden, så hade förlåtet inte varit mer än bara ord, för vem skulle kunna känna ånger och ärligt säga förlåt för något jag inte känner ansvar för?

(2 Kor 5:19) Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.

Gud har tagit ansvar för synden eller skulden och förlåtelsen erbjuds till alla. Jag väljer själv och ansvarar för om jag vill ta emot förlåtelsen eller inte. Förlåtelsen är en oförtjänt gåva, given i kärlek och som bara kan tas emot i tro.

(Rom 3:23) Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, fri vilja, förlåtelse, jesus, kristendom, skuld, synd, bibeln, Gud, kärlek, moral, omoral
Bild: FreeDigitalPhotos.net

Förlåtelse - vägen till frihet

Jag har i dagarna haft samtal med människor om att förlåta. En sak har blivit väldigt tydlig. Den människa som har blivit skadad och sårad är den som bär på skuld och skam över det inträffade. Det borde vara tvärtom - att det är den som skadar som får stå med skam. Ett exempel på detta är den mobbade tioåringen. Det borde vara mobbaren som känner skuld och skam, men istället är det den mobbade. Någonstans inom den som blir mobbad finns ett sår som skriker - jag är föraktad, tydligen inte värd att älskas. Skammen leder till att man sluter det inom sig. Problemet är att man blir inte fri ifrån det. Det ligger där och gnager och tär. Det hindrar människan från att lita på andra, från gemenskap. När vi slutar att lita på våra medmänniskor och när vi slutar att riskera att bli sårade igen så gör vi oss onåbara för kärlek. Muren växer och människan blir allt mer ensam.

Hur bryter man den här onda spiralen? Hur blir man fri från den skam som kommer av att ha blivit sårad? Kan man någonsin lita på andra människor igen?

Förlåtelse kanske känns omodernt i vårt samhälle där vi kan utestänga människor från vår vänskapskrets på facebook eller strunta i att svara i telefonen eftersom vi har nummerpresentatörer. Men saken är att det finns inget mer effektivt i våra relationer än kärlek och förlåtelse. Att förlåta är att riva muren. Att förlåta är att sluta dölja sig bakom skydd och masker. Att förlåta är att återigen våga möta det som gör ont, för att bli fri ifrån det, för att avväpna det.

Att förlåta är både en process och ett viljebeslut. Att förlåta är aldrig detsamma som att tycka att handlingen var okey eller acceptera den. Förlåtelse kan börja med att inse att den handlingen var fel, för om inget fel har begåtts finns det ju heller ingenting att förlåta. Det här kan säkert tyckas självklart för vissa. Men för många som har blivit utsatta för övergrepp som barn så måste man först inse att jag själv inte bär skulden för det inträffade. Genom att se att det som har skadat en var fel så separerar man skammen och skulden ifrån sig själv och lägger den där den hör hemma - på förövaren.

När man väl inser var skulden ligger kan vi förlåta. Vi behöver välja att separera handlingen från den som har skadat. Det här innebär en del smärtsamma delar. När jag väl har förlåtit så kan jag inte gömma mig bakom en offerroll, jag ger upp min rätt till hämnd. Att förlåta är att välja att inte döma den andre eller tolka den andre utifrån den onda handlingen. Men att förlåta är också att välja att inte längre se sig själv utifrån ett offerperspektiv. Att förlåta är att sluta se på personen som förövare och börja se på den som medmänniska, som vår nästa.

Genom att inte förlåta kan man leva ett helt liv genom att skylla allt på förövaren. Man kan välja att låta sitt liv styras av det som har hänt. Men konsekvensen blir ensamhet, rädsla, bitterhet och ofrihet. Det finns människor som lever ett helt liv med hat och ilska i sitt hjärta. Hat och ilska som är helt förståelig. Förövaren har dock ingen aning om att den människan går och är arg. Förövaren har kanske glömt eller förträngt allt som hände för länge sedan.

Jag tror det var CS Lewis som sade: "Att förlåta är att släppa en fånge fri och när man väl har förlåtit så inser man att den fången var man själv". Att förlåta är att bli fri! Det är att bli fri från framtida påverkan av det onda som en gång hände en. Att förlåta är att än en gång utsätta sig för att älska, att bli älskad och att bli sårad.

Finns det saker som är oförlåtliga? Jag kan tänka mig att det finns saker som människan inte mäktar med att förlåta på egen hand. Jag är dock helt övertygad om att det finns en som kan hjälpa - Jesus! Han vill kärlek, han vill kärleksfulla relationer och han vill att vi förlåter varandra. Så som han har förlåtit oss vill han att vi förlåter varandra.

I mitt hjärta har Jesus kommit med kärlek, en kärlek som har smält bort min bitterhet och mitt hat mot de som har gjort mig illa. Det fanns saker som jag inte mäktade med att förlåta, som hade gjort mitt hjärta hårt, vilket ledde till att jag hade svårt om inte omöjligt att lita på människor. Jag är idag sårbar igen för jag väljer att lita på människor, att älska och att bli älskad. Ett liv i frihet från min brutenhet och från skammen.

Om du har lidit för att andra människor har skadat dig så vet jag att Jesus vill ta bort all ilska, bitterhet, rädsla, ensamhet, ångest och hat ur ditt hjärta. Jesus vill komma med kärlek, frid, glädje och upprättelse. En kärlek som kommer att smälta bort det hårda. Han vill att du ska se på dig själv så som han ser på dig - som hans älskade barn och han vill att vi ska se på vår nästa på samma sätt.

Om du vill så får du gärna be med mig: Jesus, Herre, du ser mina sår, min skam, min brutenhet. Herre jag ber att du fyller mitt hjärta med din kärlek. Herre jag ber att du hjälper mig att förlåta den som jag inte själv mäktar med att förlåta. Jesus jag tackar dig för att du har förlåtit mig och jag ber nu om att du hjälper mig att förlåta andra. I Jesu namn. Amen

Med kärlek!
helle

Läs även andra bloggares åsikter om förlåtelse, nåd, skuld, skam, jesus, frihet, relationer, Gud, kristendom, religion, psykologi