Tro vs kritiskt tänkande?

Hur kan man som kristen eller troende på någon annan religion lägga sitt kritiska tänkande på hyllan för att nöja sig med att tro? Det är inte sällan jag hör frågor som denna, men frågan är om ett kritiskt tänkande verkligen står i konflikt med tro? 

Det viktigt att förstå skillnaden mellan att tro och att ta något ur luften eller att gissa. För att ta ett exempel så kanske någon säger: ”Jag tror att klockan är kvart över tio”. Att personen tror att klockan är kvart över tio är inte någon ren gissning eller totalt taget ur luften, utan är baserad på personens erfarenheter. Kanske tittade personen på en klocka exakt klockan tio och uppskattar utifrån erfarenheter av hur lång en kvart är, att det gått en kvart sedan klockan var tio. Andra referenser till tiden kan vara när solen går upp eller ner, eller när affärer stänger mm. Tron på vad klockan är har sin grund i erfarenheter.

Men hur är det då med religion eller andra livsåskådningar? Alla har vi en tro på hur världen är beskaffad. Ingen har full kunskap om det. Tron som vi har om vår omvärld handlar inte om att vi tar vår tro ur luften eller gissar, utan den är baserad på de erfarenheter vi fått i livet. Genom livet får vi erfarenheter av vår omvärld och det är dessa erfarenheter som formar vår tro hur omvärlden fungerar. Redan små barn undrar hur världen är, vilket visar sig genom att de granskar, prövar, utforskar och funderar. Utan detta prövande är det omöjligt att skaffa sig en bild av eller tro på hur omvärlden är beskaffad. Tro står alltså inte i konflikt med kritiskt tänkande, utan tron formas av kritiskt tänkande. Vi väljer sedan att tro på det som verkar mest trovärdigt eller den person som verkar mest trovärdig.

När vi prövar, utforskar och tänker kritiskt så prövas äktheten. Det som är falskt brinner upp som i eld, medan det som är sant håller och består prövningarna. Sanningen tål alltid att prövas. Sanningen påverkas inte av vår tro om den, utan vi måste alltid låta sanningen forma vår tro. Sanningen måste alltid hållas högt om vi vill finna den.

(1 Kor 14:29) Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs.

Att pröva, utforska och tänka kritiskt innebär alltså att jag tvingas att fundera över min egen tro och i detta så spelar ödmjukheten en avgörande roll. Utan ödmjukhet finner jag inte sanningen, för då håller jag i stolthet fast i min tro trots att den kanske är falsk. Vi måste våga sätta vår tro på spel för att finna sanningen.

Frågan: ”Ska vi tro eller ska vi tänka kritiskt” är alltså som att fråga ”Ska vi göra mål eller ska vi passa?”. Passningar leder till mål (i bästa fall), men att bara passa utan att vilja eller våga ta ett avslut leder ingenstans. På samma sätt så fastnar vi i kritiskt tänkande om vi inte vill eller vågar välja tro.

I relationer mellan människor handlar det alltid om tro, för vi kan inte veta vad andra tänker. Jag tror till exempel att min fru älskar mig. Min tro om hennes kärlek är varken tagen ur luften eller en gissning, utan har sin grund utifrån mina erfarenheter av henne. Gud vill ha en relation med oss människor. I denna relation handlar det också alltid om tro. Han vill inte bara att vi ska tro på hans existens, utan han vill att vi ska tro på hans kärlek till oss. Han vill att vi ska tro på det han säger och lita på honom i allt. Han är den som skapat oss och han älskar oss mycket mer än vad vi tror.

(Joh 14:1) ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?

Göran

(En parantes: Det jag skrivit är baserat på mina erfarenheter i livet och det som efter mycket prövande bestått).

Läs även andra bloggares åsikter om tro, vetande, relationer, val, sanning, kritiskt tänkande, Gud, Jesus, kristendom, bibeln, religion, livsåskådning 
Bild: FreeDigitalPhotos.net

Är du hungrig på kärlek?

Alla har vi behov att bli bekräftade och känna oss accepterade, värdefulla och älskade. Det lilla barnet gläder sig åt uppmärksamheten från sina föräldrar. Men vad händer när vi inte får vårt behov tillgodosett? Vad händer när vi är hungriga och törstiga på det vi alla behöver, bekräftelse och kärlek?

Att vi har ett behov av kärlek är gott. Det är en gåva från Gud. Men när jag inte får mitt behov av kärlek, närhet, respekt, acceptans och bekräftelse tillgodosett så stiger hungern i mig. Jag blir som ett hungrigt lejon. "Man kan ju inte bara sitta och gnälla utan man måste göra något åt saken", tänker jag och ger mig ut på jakt efter kärlek och bekräftelse. Jag ser till att hålla mig snygg och attraktiv, för då kommer människor beundra mig. Jag satsar på min karriär och ser till att skaffa mig ett jobb med status, så att människor kan se upp till mig. Jag skaffar mig prylar som jag kan glädja mig åt och som andra kan imponeras av. Jag ser till att vara tränad och muskulös för att få respekt. Om jag inte lyckas så bra med det, så vill jag göra annat som människor kan älska mig för…

Är det då fel att äga fina saker, se bra och vältränad ut eller ha ett välbetalt arbete? Nej, absolut inte. Det finns inget fel i det i sig. Men frågan är vad det är som driver mig. Är jag ett hungrigt lejon på jakt efter kärlek? Problemet är då att min jakt efter kärlek leder mig in på egoismens väg. Ju hungrigare jag är, ju mer desperat blir jag och ju mindre tänker jag på andras hunger runt omkring mig och hur ska jag ens kunna mätta deras hunger när jag inte har någon mat att ge? Hela mitt liv slukas av min jakt.

Det ironiska är att ju mer jag strävar efter att bli älskad ju mindre kärlek får jag. För min jakt har gjort mig både egoistisk och högmodig och människor flyr ifrån det. De blir inte mättade av min närvaro om de inte kan använda mig för att imponera på andra i sin jakt efter kärlek. Men hur kan jag ta mig ur denna nedåtgående spiral? Hur kan jag finna kärleken och bli mätt?

(Joh 6:35) Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

Jesus har det bröd vi behöver och längtar efter. Han är källan till det vatten som vi söker efter under varje sten. Han är det som vi söker men inte finner. Det är han som är kärleken. Varför söker vi efter dypölar istället efter det friska vattnets källa?

(Joh 4:14) Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.

Hans kärlek till dig är så otroligt mycket större än vad någon människa kan visa dig. Visst kan Gud använda andra människor för att nå dig med sin kärlek, men så ofta står vi människor i vägen för Gud att nå oss. Svek, lögner, förnedringar och kärlekslöshet skapar en hunger, en hunger efter det goda. Bara Gud är utan svek och lögn. Bara han ser ditt verkliga värde och hur oerhört betydelsefull du är. Bara han är kärlek. Jesus säger till dig: ”Kom till mig. Jag vill ge dig av min rena kärlek”.

(Joh 7:37) På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: "Är någon törstig, så kom till mig och drick.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, egoism, väg, Jesus, Gud, religion, kristendom, bibeln, strävan, hunger, status, karriär

Tillit – i en värld av svek

Att lita på människor är inte lätt i en värld som är fylld med svek och lögner. Vi har alla blivit svikna och de kan sitta i länge och förstöra mycket. Men att ha tillit är viktigt för oss, för utan den så kan vi inte ha nära relationer.

Att bli sviken är aldrig lätt. Man känner sig förkastad, mindre värd och föraktad. Sveken kan sätta sig så djupt att de till slut får definiera vem jag är. Jag dömer mig själv efter hur andra behandlar mig. Jag känner mig värdelös och jag ser ner på mig själv. När jag blivit sviken många gånger är det inte konstigt om jag får svårt att lita på någon. Jag säger till mig själv: ”Det går inte att lita på någon utom sig själv. Jag tänker inte lita på någon för man blir bara sviken. Jag tänker inte vara blåögd. Kärlek är inget för mig.”

Problemet är att jag får svårt att lita på dem som säger goda saker till mig. Jag litar inte längre på vad de säger, eftersom jag tror att de är ute efter något, eller att de tillslut i alla fall kommer att svika mig. Min brist på tillit leder till att jag isolerar mig från djupare relationer. Jag släpper inte in någon innanför mitt skal. Ingen får lära känna mig på riktigt för jag vill inte blotta mig. Mina relationer blir flyktiga och ytliga, för att släppa in någon in på livet är farligt. Jag riskerar bara att bli sviken, sårad och trampad på, så det är bättre att hålla relationerna ytligt. Jag tror inte längre på kärleken utan slår bort alla spår av den.

Att hamna i detta dike är oerhört lätt och jag hamnar där själv. Tillit i relationer handlar om att tro att den andra vill mig väl och inte kommer att svika mig. När jag ger mig in i en relation så ger jag av mig själv till den andra. Jag lägger mitt liv i den andra personens hand och vännen lägger sitt liv i min hand. Det är inte alltid lätt men det är en förutsättning för en djupare relation. Det är ett pris som är värt att betala, för vi alla är beroende av att ha nära kärleksfulla relationer.

Det är min misstro mot kärleken som gör mig isolerad, men jag behöver inte fastna i misstron. Genom att välja att tro på kärleken som visas mot mig kan jag låta kärleken forma mig. Jag kan släppa in det ljus som kärleken ger. Kärleken smälter det hårdaste försvaret. Tillslut kan jag inte längre säga emot kärleken utan jag tar emot den. Kärleken får mig att inse att jag är värdefull och älskad.

Gud skapade oss till att ha nära och kärleksfulla relationer. Gud är kärlek och kärleken kan aldrig svika. Att misstro Gud isolerar oss från Gud, men vi är inte skapade för ett liv i ensamhet. Han smälter misstron men han måste också tas emot i tro. Jag måste välja att lita på Gud, att han vill mig väl och älskar mig på riktigt. Det handlar om att våga släppa in Gud i sitt liv.

Gud vill ha en nära relation med dig! Han älskar dig så otroligt mycket. Jesus dog för dig och vill lägga sitt liv i dina händer. Vill du ta emot hans liv? Vill du lägga ditt liv i hans hand? Vill du ha en relation med Gud?

(Joh 12:44) Jesus ropade: "Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om tillit, svek, tro, kärlek, gemenskap, relationer, älskad, värde, Jesus, Gud, religion, bibeln, kristendom

Att lära känna Gud

Vem är Gud? Hur är han? Finns han? Vilken Gud är sann? Frågorna om Gud och hans person är många. Men, hur lär man känna Gud?

Många människor kan känna till dig. De kan veta ditt namn, hur du ser ut, vad du arbetar med eller vem du brukar umgås med och så vidare. Men känner de dig? Vet de vad du funderar på, vad som gör dig ledsen eller vad du gillar att äta till frukost? Det är en sak att känna till dig som person på en intellektuell nivå, men det är en helt annan sak att känna dig personligen. Många kanske tror sig veta vem du är, men de kanske har en helt felaktig bild av dig och vem du är. Att vara känd är inte det samma som att ha nära vänner. Freddie Mercury sa så här i en intervju, strax innan han dog.

”Man kan äga allt som går att få i den här världen och ändå vara den ensammaste människan på jorden. Detta är den mest smärtsamma typen av ensamhet. Min framgång har gjort mig till idol i den här världen och gett mig miljontals pund i pengar, men samtidigt har den hindrat mig från att uppleva det enda som vi alla egentligen behöver: en kärleksfull och stabil relation.”

Jag tror Freddie har helt rätt här. Vi behöver alla en kärleksfull och stabil relation. Det spelar ingen roll hur många som känner till mig eller hur mycket pengar jag äger, för det som är viktigast i livet går inte att köpa. Ingen kan köpa en kärleksfull relation.

Att lära känna en person och bli vän för livet, handlar om att umgås och spendera tid med personen. Att lyssna och lära sig att förstå hur han eller hon tänker. Innan jag gifte mig med Helle så hade vi en lång period när vi lärde känna varandra. Vi umgicks mycket och visst kunde relationen gnissla, men det är en del i att lära känna varandra. Det kan ta tid innan man förstår sig på varandra.

Gud längtar efter en relation med dig, för han älskar dig. När du försöker få reda på mer om Gud, så finns det en risk att du fastnar på den intellektuella nivån. Gud blir någon man pratar om i stället för någon man pratar med. Men, Gud vill inte bara att du skall veta vem han är eller om han existerar. Han vill inte bara att du skall veta att du är älskad, utan han vill att du skall känna dig älskad och att du skall uppleva hans kärlek till dig. Han vill inte bara att du skall känna till förlåtelsen, utan han vill att du skall känna dig förlåten. Gud vill beröra dig och ha en nära relation med dig, för att han älskar dig så otroligt mycket. Han vill ge av sig till dig, men han vill också att du skall ge av dig till honom. Han vill att du talar med honom om det du tänker på och allt det som tynger dig. Han längtar efter att du skall släppa in honom i ditt liv och att du skall lära känna honom på insidan. Han vill ha en relation med dig där han kan visa vem han verkligen är.

Läs detta viktiga brev till dig från Gud och lär känna honom.

(Ps 34:9) Se och smaka Herrens godhet

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om relation, relationer, Gud, kärlek, gemenskap, Jesus, kristendom, bibeln, religion
Bild: FreeDigitalPhotos.net

Förlåtelse - vägen till frihet

Jag har i dagarna haft samtal med människor om att förlåta. En sak har blivit väldigt tydlig. Den människa som har blivit skadad och sårad är den som bär på skuld och skam över det inträffade. Det borde vara tvärtom - att det är den som skadar som får stå med skam. Ett exempel på detta är den mobbade tioåringen. Det borde vara mobbaren som känner skuld och skam, men istället är det den mobbade. Någonstans inom den som blir mobbad finns ett sår som skriker - jag är föraktad, tydligen inte värd att älskas. Skammen leder till att man sluter det inom sig. Problemet är att man blir inte fri ifrån det. Det ligger där och gnager och tär. Det hindrar människan från att lita på andra, från gemenskap. När vi slutar att lita på våra medmänniskor och när vi slutar att riskera att bli sårade igen så gör vi oss onåbara för kärlek. Muren växer och människan blir allt mer ensam.

Hur bryter man den här onda spiralen? Hur blir man fri från den skam som kommer av att ha blivit sårad? Kan man någonsin lita på andra människor igen?

Förlåtelse kanske känns omodernt i vårt samhälle där vi kan utestänga människor från vår vänskapskrets på facebook eller strunta i att svara i telefonen eftersom vi har nummerpresentatörer. Men saken är att det finns inget mer effektivt i våra relationer än kärlek och förlåtelse. Att förlåta är att riva muren. Att förlåta är att sluta dölja sig bakom skydd och masker. Att förlåta är att återigen våga möta det som gör ont, för att bli fri ifrån det, för att avväpna det.

Att förlåta är både en process och ett viljebeslut. Att förlåta är aldrig detsamma som att tycka att handlingen var okey eller acceptera den. Förlåtelse kan börja med att inse att den handlingen var fel, för om inget fel har begåtts finns det ju heller ingenting att förlåta. Det här kan säkert tyckas självklart för vissa. Men för många som har blivit utsatta för övergrepp som barn så måste man först inse att jag själv inte bär skulden för det inträffade. Genom att se att det som har skadat en var fel så separerar man skammen och skulden ifrån sig själv och lägger den där den hör hemma - på förövaren.

När man väl inser var skulden ligger kan vi förlåta. Vi behöver välja att separera handlingen från den som har skadat. Det här innebär en del smärtsamma delar. När jag väl har förlåtit så kan jag inte gömma mig bakom en offerroll, jag ger upp min rätt till hämnd. Att förlåta är att välja att inte döma den andre eller tolka den andre utifrån den onda handlingen. Men att förlåta är också att välja att inte längre se sig själv utifrån ett offerperspektiv. Att förlåta är att sluta se på personen som förövare och börja se på den som medmänniska, som vår nästa.

Genom att inte förlåta kan man leva ett helt liv genom att skylla allt på förövaren. Man kan välja att låta sitt liv styras av det som har hänt. Men konsekvensen blir ensamhet, rädsla, bitterhet och ofrihet. Det finns människor som lever ett helt liv med hat och ilska i sitt hjärta. Hat och ilska som är helt förståelig. Förövaren har dock ingen aning om att den människan går och är arg. Förövaren har kanske glömt eller förträngt allt som hände för länge sedan.

Jag tror det var CS Lewis som sade: "Att förlåta är att släppa en fånge fri och när man väl har förlåtit så inser man att den fången var man själv". Att förlåta är att bli fri! Det är att bli fri från framtida påverkan av det onda som en gång hände en. Att förlåta är att än en gång utsätta sig för att älska, att bli älskad och att bli sårad.

Finns det saker som är oförlåtliga? Jag kan tänka mig att det finns saker som människan inte mäktar med att förlåta på egen hand. Jag är dock helt övertygad om att det finns en som kan hjälpa - Jesus! Han vill kärlek, han vill kärleksfulla relationer och han vill att vi förlåter varandra. Så som han har förlåtit oss vill han att vi förlåter varandra.

I mitt hjärta har Jesus kommit med kärlek, en kärlek som har smält bort min bitterhet och mitt hat mot de som har gjort mig illa. Det fanns saker som jag inte mäktade med att förlåta, som hade gjort mitt hjärta hårt, vilket ledde till att jag hade svårt om inte omöjligt att lita på människor. Jag är idag sårbar igen för jag väljer att lita på människor, att älska och att bli älskad. Ett liv i frihet från min brutenhet och från skammen.

Om du har lidit för att andra människor har skadat dig så vet jag att Jesus vill ta bort all ilska, bitterhet, rädsla, ensamhet, ångest och hat ur ditt hjärta. Jesus vill komma med kärlek, frid, glädje och upprättelse. En kärlek som kommer att smälta bort det hårda. Han vill att du ska se på dig själv så som han ser på dig - som hans älskade barn och han vill att vi ska se på vår nästa på samma sätt.

Om du vill så får du gärna be med mig: Jesus, Herre, du ser mina sår, min skam, min brutenhet. Herre jag ber att du fyller mitt hjärta med din kärlek. Herre jag ber att du hjälper mig att förlåta den som jag inte själv mäktar med att förlåta. Jesus jag tackar dig för att du har förlåtit mig och jag ber nu om att du hjälper mig att förlåta andra. I Jesu namn. Amen

Med kärlek!
helle

Läs även andra bloggares åsikter om förlåtelse, nåd, skuld, skam, jesus, frihet, relationer, Gud, kristendom, religion, psykologi

Om att välja kärlek

Livet är inte alltid lätt i ett rosaskimrande ljus. Ibland är livet för lite tid, stress, goa rara barn som bestämmer sig för att livet är en katastrof om de inte får leka kastleken med mobiltelefonen, oro för ekonomi och ett allmänt pussel för att få vardagen att gå ihop. Här prövas kärleken! Vem ska få sova inatt och vem ska gå och vyssja lillkillen? Vem ska få en liten ledig stund och vem ska ta hand om markservicen? Vems agenda ska man köra efter på en ledig helg? Men kärleken är ett val. Vi har möjlighet att forma våra relationer, att välja kärlek eller att välja kärlekslöshet.

De flesta har nog varit med om att man från båda håll i ett äktenskap gått och planerat den där lediga helgen tillsammans. När väl helgen kommer så har man helt olika tankar och är helt omedveten om att den andra oxå har gått runt och planerat. Så var det för oss i helgen. G hade tänkt att vi skulle göra iordning vår övervåning. Jag hade drömt om en utflykt med picnic-korg i solskenet. Resultatet: Förrådet är nu väldigt välstädat efter fyra timmars skrubbande. Jag måste erkänna att jag blev besviken. Nej, jag var inte tydlig med mina drömmar, men jag är lite besviken ändå. Jag är oxå ledsen över att inte fullt ut kunna berömma G för det skinande rena förrådet, som gick från kaos till pedantisk ordning.

I söndags var vi på en predikan som handlade om kärlek och äktenskap. Nyttigt! Det sades att kärlek är till 80% vilja och 20% känslor. Jag håller verkligen med! Kärlek är verkligen inte bara rosaskimmer. Det är hårt arbete, uppoffringar, förlåtelse och kommunikation. Kärlek är att bestämma sig för att vilja den andra väl och sätta den personens behov högre än sina egna, även om man för tillfället inte har den där sprudlande kärlekskänslan inom sig. Hur ofta går man egentligen omkring med "fjärilar i magen" efter att ha varit tillsammans i 14 år, fått två barn tillsammans och har en vardag full av bestyr? Visst kan jag känna förälskelse fortfarande, men inte så himla ofta, om jag ska vara ärlig. Det hade dessutom varit opraktiskt att gå omkring i en förälskelsebubbla när man har barn, jobb, hus och en vardag. Det finns nog en tanke med att bubblan har ett slut. Kärleken djupnar och formas och det är vår vilja som formar den. Det är vi som bestämmer hur vi vill ha det i våra äktenskap.

Vår helg kan i alla fall sammanfattas med dålig kommunikation. Vi får helt enkelt skärpa oss vad gäller att berätta vad vi har för drömmar och tankar och vi får vara lyhörda på den andres behov. Det finns positiva saker som kommer med en prövning. Man kan lära sig av den, får upptäcka varandra på nytt och gå starkare ur det.

Mitt ideal och förebild är Jesus. Han valde kärlek rakt igenom! Han blev föraktad, bespottad, hånad, uppspikad oskyldig på ett kors för att dö en tortyrdöd, men fortsatte att älska. Bland det sista han sade till de människor som plågade honom var "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör." (Luk 23:34). Jag har svårt att tro att Jesus gick omkring med en gullig kärlekskänsla, det som vi ofta tolkar och definierar som kärlek. Tvärtom så sårades och led han, som är kärlek, av vår kärlekslöshet. Jesus valde kärlek. Han valde att dö för oss. Inte för att vi förtjänar det, utan för att han vill det. Kärlek är hans viljas beslut.

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte,
den skryter inte, den är inte uppblåst,
den uppför sig inte illa, den söker inte sitt,
den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting,
den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken upphör aldrig.
(1 Kor 13:4-8)

Vi kan också välja kärlek i våra relationer. Vi har valet att förlåta eller att inte göra det och drabbas av bitterhet och ett hårt hjärta (för det är resultatet av oförlåtelse). Vi har valet att sätta den andres behov före våra egna. Vi kan välja att bryta en kärlekslösväg med kärlekens väg.

Vad väljer du?
Jag väljer att gå fram till min man när han kommer hem och berätta för honom att jag älskar honom, fråga hur hans dag har varit och ge honom en varm kram. Jag kanske t om väljer att laga till en riktigt god middag en helt vanlig tisdagskväll. Vi får se...

Med kärlek!
Helle

Läs även andra bloggares åsikter om Jesus, kärlek, relationer, val, äktenskap