Tro vs kritiskt tänkande?

Hur kan man som kristen eller troende på någon annan religion lägga sitt kritiska tänkande på hyllan för att nöja sig med att tro? Det är inte sällan jag hör frågor som denna, men frågan är om ett kritiskt tänkande verkligen står i konflikt med tro? 

Det viktigt att förstå skillnaden mellan att tro och att ta något ur luften eller att gissa. För att ta ett exempel så kanske någon säger: ”Jag tror att klockan är kvart över tio”. Att personen tror att klockan är kvart över tio är inte någon ren gissning eller totalt taget ur luften, utan är baserad på personens erfarenheter. Kanske tittade personen på en klocka exakt klockan tio och uppskattar utifrån erfarenheter av hur lång en kvart är, att det gått en kvart sedan klockan var tio. Andra referenser till tiden kan vara när solen går upp eller ner, eller när affärer stänger mm. Tron på vad klockan är har sin grund i erfarenheter.

Men hur är det då med religion eller andra livsåskådningar? Alla har vi en tro på hur världen är beskaffad. Ingen har full kunskap om det. Tron som vi har om vår omvärld handlar inte om att vi tar vår tro ur luften eller gissar, utan den är baserad på de erfarenheter vi fått i livet. Genom livet får vi erfarenheter av vår omvärld och det är dessa erfarenheter som formar vår tro hur omvärlden fungerar. Redan små barn undrar hur världen är, vilket visar sig genom att de granskar, prövar, utforskar och funderar. Utan detta prövande är det omöjligt att skaffa sig en bild av eller tro på hur omvärlden är beskaffad. Tro står alltså inte i konflikt med kritiskt tänkande, utan tron formas av kritiskt tänkande. Vi väljer sedan att tro på det som verkar mest trovärdigt eller den person som verkar mest trovärdig.

När vi prövar, utforskar och tänker kritiskt så prövas äktheten. Det som är falskt brinner upp som i eld, medan det som är sant håller och består prövningarna. Sanningen tål alltid att prövas. Sanningen påverkas inte av vår tro om den, utan vi måste alltid låta sanningen forma vår tro. Sanningen måste alltid hållas högt om vi vill finna den.

(1 Kor 14:29) Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs.

Att pröva, utforska och tänka kritiskt innebär alltså att jag tvingas att fundera över min egen tro och i detta så spelar ödmjukheten en avgörande roll. Utan ödmjukhet finner jag inte sanningen, för då håller jag i stolthet fast i min tro trots att den kanske är falsk. Vi måste våga sätta vår tro på spel för att finna sanningen.

Frågan: ”Ska vi tro eller ska vi tänka kritiskt” är alltså som att fråga ”Ska vi göra mål eller ska vi passa?”. Passningar leder till mål (i bästa fall), men att bara passa utan att vilja eller våga ta ett avslut leder ingenstans. På samma sätt så fastnar vi i kritiskt tänkande om vi inte vill eller vågar välja tro.

I relationer mellan människor handlar det alltid om tro, för vi kan inte veta vad andra tänker. Jag tror till exempel att min fru älskar mig. Min tro om hennes kärlek är varken tagen ur luften eller en gissning, utan har sin grund utifrån mina erfarenheter av henne. Gud vill ha en relation med oss människor. I denna relation handlar det också alltid om tro. Han vill inte bara att vi ska tro på hans existens, utan han vill att vi ska tro på hans kärlek till oss. Han vill att vi ska tro på det han säger och lita på honom i allt. Han är den som skapat oss och han älskar oss mycket mer än vad vi tror.

(Joh 14:1) ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?

Göran

(En parantes: Det jag skrivit är baserat på mina erfarenheter i livet och det som efter mycket prövande bestått).

Läs även andra bloggares åsikter om tro, vetande, relationer, val, sanning, kritiskt tänkande, Gud, Jesus, kristendom, bibeln, religion, livsåskådning 
Bild: FreeDigitalPhotos.net

Kommer vetenskapen vinna mot Gud?

Är det så att vetenskapen ständigt vinner mark, medan Gud sakta men säkert förlorar mark? Behövs inte Gud längre, nu när vi har vetenskapen? En vän till mig sa en gång: ”Jag tror inte på Gud. Jag tror på vetenskapen.” Stämmer det att Gud håller på att förlora mot vetenskapen?

Inte sällan plockas exemplet fram om blixten för att visa hur vetenskapen vinner mark. Blixten är inte en konsekvens av guden Tors hammare utan man har funnit en naturlig förklaring till blixten. Att vetenskapen till slut kommer att segra är många ateister mycket säkra på och Stephen Hawking, forskare i kosmologi, förklarar saken så här:

”Det är en fundamental skillnad mellan religion, som är baserat på auktoritet och vetenskap som är baserat på observationer och förnuft. Vetenskapen kommer att vinna, eftersom den fungerar”

Men är det då så att vetenskapen står i konflikt med Gud? Forskning bygger på metodologisk naturalism, vilket innebär att man bara söker förklaringar i naturliga orsaker. Man studerar naturens lagbundenhet och försöker ge förklaringar som följer naturens ”regler”. Ett sätt man försöker förklara bort Guds existens och makt att ingripa är alltså att i stället ge en naturlig förklaring.

Men det finns ett enormt problem med att förklara allt verkligt med naturliga förklaringar som följer en lagbundenhet. För det första så kan vi inte ha en fri vilja. Eftersom vår hjärna är lika lagbunden som resten av naturen så styrs även våra egna handlingar av naturlagar. Dessa naturlagar styr oss och vår upplevelse av att vi kan välja och styra vår kropp blir en illusion.

Ett annat stort problem är att eftersom mening eller syfte inte kan beskrivas med lagbundenhet så kan vi människor heller inte ha något syfte med våra egna handlingar. Kom ihåg att ett sätt att förklara bort Gud eller Guds syfte var att istället finna naturliga förklaringar. Om vi nu kan finna naturliga förklaringar till våra egna handlingar, hur kan vi då ha ett syfte med våra handlingar? Vi styrs då helt av fysikaliska händelser utan mening eller syfte. Att vi har ett syfte med våra handlingar bli därför också en illusion.

Det tredje stora problemet är att moral inte kan existera, mer än som endast en upplevelse. För om vi inte har en fri vilja och inte kan rå för våra handlingar, hur kan jag då vara ansvarig för det jag gör? Jag är i så fall lika mycket ansvarig för mina handlingar som en sten som faller ned för en sluttning. Alltså inte ansvarig alls. Moral kan en sten heller inte ha även om den mot förmodan skulle uppleva att den har det. Vetenskapen kan inte ge oss svar på vad som är moraliskt rätt eller fel, eftersom det inte finns rätt eller fel händelser i naturen. Att det skulle existera en moral är en illusion.

Det är uppenbart att vi inte kan se hela verkligheten endast utifrån det vetenskapliga perspektivet, för om man gör det så känner vi inte igen den värld som vi upplever. Vetenskapen är otroligt bra på att ge förklaringar på det lagbundna, men oduglig på det fria, det meningsfulla och det som är rätt och fel. Vår upplevelse av att vi kan välja, ha ett syfte med det vi gör och vara moraliska, pekar mot att det existerar ett djup i verkligheten som vetenskapen till sin natur inte kan beskriva eller förklara.

Gud skapade oss människor fria, han gav oss en förmåga att ha ett eget syfte med våra handlingar och han gav oss ansvar. Han gjorde det för att det är gott och för att han älskar oss. Det är i detta djup vi kan förstå oss själva och det är i detta djup vi kan förstå och lära känna Gud. En Gud som är kärleken själv och vill befria oss från allt som lagbinder oss.

(Joh 8:32) ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.”

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, fri vilja, moral, mening, etik, frihet, gudsbevis, vetande, Jesus, Gud, bibeln, kristendom, religion, kärlek

Tro och vetande 3.0 (del 1)

Ligger det en motsats mellan tro och vetande? Är det så att tro är en sämre form av vetande? Hur vet jag om någon talar sanning? Det som är lite ironiskt är att svaren på alla dessa frågor grundar sig i tro. Vad är då tro?

Det grundläggande misstaget som ofta görs, för att avgöra om någonting är gott, är att bara utgå ifrån handlingen. Det jag menar är att en och samma handling kan ha olika uppsåt. Jag skall ta ett exempel.

1) Jag kan ge bort pengar till en vän för att visa vännen och andra hur generös jag är. Inre rösten säger: ”Se på mig vad jag är givmild”
2) Jag kan också ge pengarna till vännen för att påvisa dennes snålhet. Jag kanske tycker att han/hon är girig och snål och aldrig ger mig någonting. För att ge en hint om detta, så ger jag presenten. Inre rösten säger: ”När fick jag någonting från dig senast?”
3) Ett annat alternativ är att jag ger pengarna för att jag är rädd för vad andra ska tycka om mig, om jag inte ger bort mina pengar. Inre rösten säger: ”Hur skulle det se ut om jag inte gav?”
4) Slutligen kan jag ge pengarna för att jag tycker om vännen och att jag har märkt att han/hon är i behov av pengar. Att ge bort pengarna kan ju vara ett sätt att visa omtanke. Inre rösten säger: ”Jag vill vännen väl”.

Det är bara det sista handlingen som är driven av kärlek och därför är en god handling. De tre första handlingarna är drivna av rädsla och stolthet och är därför inte kärlekshandlingar. Min poäng med detta är att vi aldrig ser andra människors jag, hennes inre motiv. Jag kan aldrig veta om någon talar sanning. Vi ser bara handlingar eller fasaden, uppsåtet är osynligt för oss. På samma sätt som Gud är osynlig för oss. Det vi gör är att tolka handlingarna och dessa tolkningar är inte alltid sanna. Jag skall ta ett exempel till.

En arbetskamrat kommer fram till mig på mitt arbete och ger mig en present. Jag undrar direkt ”Varför kommer hon med en present till mig?”. Jag kommer kanske fram till slutsatsen att arbetskamraten gav mig presenten endast i syfte att få fördelar. Jag tolkar det som att hon är ute efter en ledig tjänst som jag tillsätter. ”Självklart gör hon detta för att vinna min gunst” tänker jag, men så behöver inte vara fallet. Anledningen till att hon gav presenten till mig handlade inte alls om den lediga tjänsten, utan att Anna hade tyckt att jag sett sliten ut en lång tid. Hon hade sett hur jag slitit på arbetet för att få budgeten att gå ihop. Nu ville hon uppmuntra mig genom att visa sin uppskattning med en present som hon sett ut till mig. Tanken var alltså att ge mig kärlek och hon handlade efter det också, men då jag inte tog emot den som en kärlekshandling (jag trodde ju att det var en egoistisk gärning) så kunde jag heller inte känna kärlek i det. Då jag inte tog emot den som en kärlekshandling så fick jag heller inte del av den kärlek som var riktad mot mig.

Den som inte tror på att kärleken finns kommer alltså aldrig att känna kärlek. Detta eftersom kärlek förutsätter att man tror på den. Att tro på kärleken är alltså mycket viktigt, eftersom kärlek är ett av våra behov. Det kommer inte att spela någon roll om människorna runt omkring mig bara handlar av kärlek, om jag inte tror att de gör det. Det är alltså misstro som är motsatsen till tro och inte vetande.

Eftersom Gud är kärlek (Se inlägget: Klarar vi oss utan Gud?) gäller samma förhållande med Gud. Guds handlingar visar sig främst genom Jesus och bibeln. Om jag misstror Gud utestänger jag Gud och kärlekens källa som är Gud. Jag kan fortfarande vara ateist och tro på kärlek och på så sätt få del av Gud, men källan till kärleken når jag inte då. Jag blir då som en människa som söker efter vatten men inte hittar källan.

(Luk 11:34) Kroppens lampa är ögat. När ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men när det är fördärvat är det mörkt i din kropp. (Även Matt 6:22)

(Vish 1:2) Ty de som inte utmanar honom finner honom, han visar sig för dem som inte misstror honom.

Misstro värjer sig för kärlek och Gud medan tron tar emot kärlek och Gud. Vår tro är likt ett öga som värjer sig eller tar emot ljus. Om jag inte tror på kärlek hur skall jag då kunna känna kärlek? Hur skall jag kunna se ljus om jag blundar? Hur skall jag kunna uppleva Gud om jag misstror honom?

(Joh 11:40) Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?

Om du vill ta emot kärlekens källa. En källa som aldrig sinar. Be Gud, Jesus att fylla dig med kärlek och han kommer leda dig till källan.

Göran