Vilken Gud tror du inte på?

Det finns så många olika bilder av vem bibelns Gud är och många förkastar den guden. En del tror istället på något annat högre väsen eller att han inte existerar. Men om man har fel bild om vem Gud är, så är risken stor att man kastar ut barnet med badvattnet.

Många har en bild av Gud som en tyrann, som vill styra oss som marionetter. Att Gud vill oss illa om man inte tror på honom, eller att Gud är ute efter att straffa oss och att han till och med är ond. Denna gud är lätt att inte tro på och många lämnar också sin tro på Guds existens just på grund av en sådan eller en liknande gudsbild.

Det finns många gudar som jag inte tror, men jag tror heller inte på många bilder av bibelns Gud som ibland målas upp. Jag har själv haft en bild av Gud som ständigt sträng och att han är ute efter att styra mig till att göra tråkiga saker. Att göra det Gud ville var lika med tråkigt, ur mitt sett att se på det. Min bild av himmelriket såg jag inte alls som något himmelrike, utan snarare som en plats fylld av tvång. Men min bild av Gud och vem han är har förändrats.

(1 Joh 4:8) Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom.

(Jak 1:17) Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.

Gud är kärlek! Han är det godas ursprung och ingen ondska finns i honom. Han kan inte ens bli ond. Det är den Gud som bibeln talar om. Det är denna Gud som är bibelns Gud. Gud vill att vi ska förstå vem han verkligen är och att vi ska ha rätt bild av honom. Varför är då det så viktigt? Jo, för om jag har en bild av Gud som illasinnad, så kommer jag inte tro på hans kärlek till mig. Kärleken kommer då aldrig att nå mig eller beröra mig och eftersom Gud är kärlek kommer han alltså inte att nå mig. Min misstro mot Gud blir som en sköld för hans kärlek till mig. Misstron utestänger Gud i mitt liv.

Gud har förändrat min bild av honom. Han har visat mig vem han verkligen är. Jag har berörts av hans kärlek och hans kraft. Jag har förkastat den bild av Gud som jag tidigare hade och som var falsk. Gud vill beröra dig. Han vi ge av sig till dig. Han har gett sitt liv och lidit för din skull. Ta emot hans kärlek.

(Joh 15:11) Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om Gud, Jesus, tro, gudsbild, kärlek, religion, bibeln, kristendom

Hotar Gud oss?

Hur kan Gud vara god, när han hotar oss med ett helvete om man inte tror på honom? Är inte det en beskrivning av en Gud med storhetsvansinne? Guds ord till oss är ibland mycket skarpa och konsekvensen av att inte tro på honom är hemsk, så hur går det ihop?

Varningsskyltar ser vi överallt. Alltifrån vägskyltar som varnar för älgar till varningstexter på leksaker. Varningarna är inte till för att begränsa vår frihet, utan för att vi ska få information om vad som är farligt och för att vi ska skyddas. Jag kanske ser en skylt där det står ”Varning för tunn is!”. På en undertext till skylten står det vad som kan inträffa om jag trotsar skylten. ”Det är förenat med livsfara att fortsätta på vägen.”. Om jag då skulle tänka: ”Jag tänker inte låta någon eller någon text begränsa min frihet!” och sedan fortsätta min väg över isen, så skulle jag leva farligt. För isen är tunn och varningen är sann och skriven i ett gott uppsåt, nämligen att skydda mig från döden. Om jag trotsar varningen, så är jag inte längre beskyddad från faran som skylten, och den som satt upp skylten, varnar för.

Bibeln är full av varningar från Gud. Varningsskyltarna finns där överallt och de är skarpa. Undertexterna förmedlar vad som kommer att hända om vi trotsar hans varningar. Varningarna gäller liv eller död, himmel eller helvete. Det är allvar och det är på riktigt! Säger han då detta för att hota oss till sig? Vill han tvinga oss när han säger: ”Lyd mig eller dö!” Nej, så är det inte. Han säger det för att han älskar oss och vill varna oss för det onda, precis som skylten som varnar för tunn is. Den textens innebörd är ju också: ”Lyd texten eller du riskerar döden!”

Frågan är, tror jag på varningstexten eller den som skrivit varningen? Kan det inte vara så att Gud av egoistiskt skäl vill tvinga oss till sig genom att hota med konsekvenserna? Nej, Gud vill inte tvinga någon till sig. Han vill att vi ska vilja välja honom. Inte av tvång, utan av kärlek. För att vi älskar den han är. Gud är kärlek och han är det ljus som är gott! Gud vill att vi ska välja det goda, kärleken. Han skapade oss med syftet att älska varandra. Att välja bort Gud kommer alltså i förlängningen att leda till mörker och kärlekslöshet. Det är detta mörker han varnar för. När vi trotsar hans varningar, så trotsar vi det beskydd som varnaren ger. Ute på den tunna isen och i mitt trots är jag inte längre beskyddad av skyltens ord. Orden har då ingen makt över mig.

Guds ord beskyddar den som tror på honom, på samma sätt som varningstexten beskyddar den som tror på varningen. Därför är det genom tron som vi är beskyddade från faran! Det är genom tron på Guds ord som vi beskyddas från mörkrets yttersta konsekvens, som är ett helvete. Inte för att vi är duktigare eller bättre än de som inte tror på Guds ord, utan för att Gud vill beskydda och rädda oss! Det handlar alltså inte om oss, utan det handlar om Gud och det handlar om tro. Gud sträcker ut sin hand till dig och säger: ”Jag vill dig väl och jag älskar dig mer än du kan ana. Kom, följ mig. Jag ska visa dig vägen till det eviga livet.”

(1 Pet 1:5) Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om helvetet, tro, väg, varning, räddning, död, himlen, Gud, Jesus, fri vilja, religion, kristendom, bibeln, varningsskylt

Var finns vilan?

Vi har så ofta kraven på oss att vi ska prestera, duga, räcka till, klättra i karriären och vara lyckade. Kraven jagar upp oss, stressar oss, ger oss ångest och bränner ut oss. Men var finns då vilan?

Livet är lite som att klättra på en bergssluttning. Jag kämpar emot gravitationen och försöker hålla mig kvar. Jag är rädd för den och vad den kan göra med mig. Jag letar efter nya bättre tag när jag känner att jag tappar greppet och tappar kontrollen. Jag ser nya grepp som ser bättre ut och försöker komma dit för att vila och få kontroll. Vissa kämpar med att bara hålla sig uppe på bergssluttningen utan att falla, medan andra siktar mot att bestiga berget och övervinna kampen.

Men det stora problemet är att kampen aldrig tar slut. Det finns ingen topp att bestiga utan den är bara en illusion. Vi luras också att tro att nästa grepp kommer vara så bra att jag slipper ta ett nytt. Men sanningen är att inget grepp är så bra så att jag kan vila fullt ut.

Livet blir en ständig kamp och kämpande efter vila, men problemet är att kämpandet gör att jag kommer längre från den vila jag söker. Jag blir helt slut av jagandet efter nya grepp och klättrandet mot ”toppen”. Klättrandet på detta berg är allt vi känner till för det är det liv vi lever. Vi är rädda att tappa kontrollen. Rädslan driver jakten efter kontrollen, för jag tror att kontroll är lösningen att bli fri från rädslan. Men mitt strävande efter kontroll tar mig längre ifrån den vila och frid jag söker.

Var kommer då Gud in i bilden? Jo, Gud är gravitationen. Han är den kraft som drar oss till sig. Han vill befria oss från kampen på bergssluttningen och att vi ska få vila i hans famn, hans skyddsnät. Men vi är rädda för att tappa kontrollen och rädda för vad gravitationen kan göra. Gud säger till oss: ”Släpp taget och vila i min famn. Berget ger dig ingen vila. Jag vill ge dig vila. Jag älskar dig!” Men frågan är, litar jag på honom? Är han inte livsfarlig? Vill han inte bara ta kontrollen ifrån mig? Älskar han mig verkligen? Vågar jag släppa taget? Håller skyddsnätet?

Att släppa taget handlar om att ge upp egna strävanden och strävandet efter kontroll. Att lägga sitt liv i en älskande famn hos en allsmäktig Gud. Han vill bära oss genom svårigheter och leda oss i livets mörkaste stunder. I hans närhet finner vi tröst, frid och vila, precis som ett barn som blir tröstad av sin förälder.

(Jes 40:11) Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt.

Det är så många gånger i livet som vi känner oss jagade. Jagade av måsten, krav, rädslor, otillräcklighet och det som vi tror är viktigt i livet. Men Gud vill att vi ska se det som verkligen är viktigt i livet. Han vill dra bort oss från rädslans kamp mot kontroll och till hans famn av gemenskap, vänskap, kärlek och vila.

(Matt 11:28) Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.

Göran

Hur uppstod livet?

Hur livet uppstod är en av de riktigt stora frågorna om vårt ursprung. Men hur gick det då till? Ja, det har visat sig vara en mycket svår nöt att knäcka och läget idag är att ingen vet.

Livet är otroligt komplext. Minsta bakteriecell är som en mikroskopisk fabrik som består av en mängd molekylära maskiner och som innehåller mängder med information om hur en levande organism ska byggas upp. En liten cell är mycket mer komplicerad än något icke-levande som vi känner till.

Kan då slumpen skapa liv? Man har gjort beräkningar på sannolikheten för att liv spontant ska uppstå och man har kommit fram till att chansen är mindre än 1 på 10⁴⁰⁰⁰⁰ (En etta med 40000 nollor efter sig). Alltså en försvinnande liten chans. Ateisten och evolutionsbiologen Richard Dawkins skriver i sin bok ”Den blinde urmakaren”:

”Det är absolut fullständigt förkrossande uppenbart att om darwinismen vore en teori som byggde på slumpen, skulle den aldrig kunna fungera.”

Att det inte räcker med endast slumpen för att skapa liv är något som ganska många vetenskapsmän idag håller med om, alltså oavsett om man är ateist eller inte.

Men hur uppstod då livet? Svaret enligt Dawkins och många andra är att dela upp osannolikheten i små steg och att stegvis bygga på det som fungerar. Resonemanget bygger på detta. Tänk dig att du ska öppna ett kodlås med 10 kodhjul som har siffrorna 0 – 9. Om du slumpmässigt skulle välja en kombination så är sannolikheten mycket liten att du skulle träffa rätt (1 på 10 miljarder). Men om du istället skulle kunna avgöra när ett hjul hamnar på rätt siffra (som på film när man öppnar kassaskåp med stetoskop) och systematiskt behålla de rätta siffrorna, så minskar sannolikheten drastiskt. Genom detta resonemang försöker man alltså i små steg bestiga den osannolikhet vi hade från början.

Men det finns ett stort problem med resonemanget. Naturlagar agerar helt blint och planlöst, utan mål eller mening. Men lösningen är långt ifrån en icke-målstyrd eller blind process, utan är i allra högsta grad styrd av dig och du har ett tydligt mål att öppna kodlåset. Hur kan det då bevisa att naturlagar (som inte har något mål) kan skapa liv när man lägger in ett mål och en målstyrning i lösningen? Lösningen visar alltså tvärtom på motsatsen. Nämligen att en styrning mot ett mål är nödvändigt för att kringgå slumpen.

Sedan är det också så att lösningen (koden för liv) finns inbyggd i systemet. Kodlåset hade ju en färdig kod. Allt som återstod var att målstyrt nå fram till den. Hur kan naturen ha koden för liv inbyggd i sig och systematiskt bygga liv om naturen är blind och utan mål? Det är lätt att ta till det naturliga urvalet i sammanhanget även med livets uppkomst, men det naturliga urvalet förutsätter att liv redan finns. Det krävs alltså något med liv som kan föröka sig, för att det naturliga urvalet ska kunna verka. Men det är hur livet uppkom som är frågan.

Naturlagar har i sig inget mål eller någon intention att liv ska skapas. Det enda som vi vet kan ha en intention eller ett mål, är ett medvetande. Vi själva upplever att vi kan ha ett mål med det vi gör men vi säger att naturlagar inte har det. Om det alltså krävs ett mål för att förklara livets uppkomst så pekar det på ett högre medvetande eller en skapare. Med andra ord så pekar det på Gud!

(Sak 12:1) Så talar Herren, han som har spänt ut himlen och lagt jordens grund, han som har skapat livsanden i människan

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om skapelsen, liv, livets ursprung, vetenskap, mening, Gud, naturligt urval, bibeln, religion, kristendom, information, cell

Vem kommer in i himlen?

Är himmelriket en lön för gott tjänande? Är det inte egoistiskt att låta sitt liv grundas på strävan att komma in i himmelriket och njuta av livet där? Hur är det egentligen? Vem kommer till himmelriket?

Det som är viktigt att veta är att himmelriket inte är en lön för hur väl jag följer bibeln eller hur kärleksfull jag varit i livet. Det handlar inte om prestationer eller kompetens. Hade det varit så, så skulle det bli tomt i himlen. Ingen kommer dit för att vi presterat bra här i livet eller varit duktiga. För oss är det omöjligt att ta oss dit på meriter.

(Luk 18:27) Han svarade: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud."

Det var därför som Gud kom med förlåtelseplanen. Han kom ned till oss för att rädda oss genom människan Jesus. Jesus kom inte för att sätta dit oss människor, utan för att Gud älskar oss och vill rädda oss från det ondas konsekvenser.

(Tit 3:4) Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss - inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig

Gud kärlek och förlåtelse är en gåva från Gud och himmelriket är en konsekvens av att ha tagit emot gåvan.

(Ef 2:8) Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Kan man då inte ta emot gåvan för att vinna på det själv i egoistiskt syfte? Svaret är helt enkelt nej och orsaken är att det är omöjligt. Men hur kan det då vara det? Jo, att ta emot förlåtelse handlar om att lägga ned sin stolthet. Det handlar om att inse där jag brustit och felat. Det handlar om en kapitulation. Egots kapitulation. Det handlat om att lägga ner striden och sluta att försvara sig och att attackera. Att ta emot gåvan är ett innerligt ”Förlåt mig Gud!”. Det är en förutsättning för att ta emot förlåtelse. Därför kan jag aldrig i stolthet eller egoism ta emot den gåva som förlåtelsen är.

Konsekvensen av att ta emot Guds förlåtelse är att du är försonad med Gud. Gud ser på dig som helt utan skuld. Det är också en start på en relation och gemenskap med Gud. En Gud som älskar dig och som skapat dig. Dessa konsekvenser gäller både i detta livet och i livet efter döden. Himmelriket är den totala konsekvensen av denna relation.

Gud vill ha en personlig relation med dig. Han har förberett en plats i sitt rike just för dig. Inte för att du förtjänar det, utan för att han älskar dig och vill leva tillsammans med dig. Han håller ut sina armar och säger till dig ”Kom till mig!” Han vill ge av sig till dig.

(Joh 14:2) I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om himlen, himmelriket, förlåtelse, Guds rike, kärlek, räddning, egoism, stolthet, Gud, döden, Jesus, kristendom, bibeln, religion

Vem har skulden egentligen?

Vem har ansvaret egentligen för det onda som sker i relationer, familjer, samhällen, länder och i världen? Har vi alla ett gemensamt ansvar? Har vi därför samma ansvar för det onda? Ansvaret är viktigt, men hur är det med ansvar?

Alla har vi råkat ut för andras svek, egoism och kärlekslöshet. Alla drabbas vi av det onda och det kan slå ordentligt hårt. Ingen är immun mot det ondas framfart utan där är vi alla offer.

Det onda sprider sig som en löpeld. Svek, egoism och kärlekslöshet gör oss arga och frustrerade det leder inte sällan till bitterhet, hat och kärlekslöshet. Detta hela blir en nedåtgående spiral som är svår att stoppa. Om jag konfronteras efter att ha handlat kärlekslöst så är det så lätt att skylla på det som skapade min ilska och bitterhet. Jag kanske säger: ”Men det var ju han som började!” eller ”Det var ju du som svek mig!” Vi ser inte bara i relationer mellan människor, utan också mellan familjer, samhällsgrupper, folkgrupper och länder.

Vem bär då skulden för det som inträffar i en konflikt som uppstår? Jag vill börja med att ta död på talesättet: ”Det är aldrig ens fel när två träter” för det är inte sant. Det kan bli en konflikt trots att ena parten inte gjort fel. För att ta ett enkelt exempel så är det inte ovanligt att en förälder kommer i konflikt med sina barn. En kärleksfull förälder som älskar sina barn högt kan få sitt barn emot sig när hon/han tillrättavisar sitt barn eller sätter gränser. Att tillrättavisa och sätta gränser är i sig inte fel, men det kan skapa konflikter.

Det också viktigt att komma ihåg att vi alla har ansvar för våra handlingar. Vi är inga offer för omständigheterna i livet, på det sättet att vi inte kan agera annorlunda, utan vi kan välja hur vi ska agera utifrån omständigheterna. Vi har ett val. Jag måste inte slå tillbaka. Jag måste inte bete mig kärlekslöst för att jag blivit kärlekslöst behandlad. Att skylla på omständigheterna för mina handlingar gör mig till ett offer för omständigheterna och jag gör det för att slippa ansvaret. Men vår fria vilja ger oss ett ansvar för våra handlingar. Om jag skyller mitt handlande på omständigheter, så kommer svek, hån, kärlekslöshet och slag att leva vidare i mig.

Gud vill befria dig från det ondas konsekvenser i dig. Han håller med dig om att du har behandlats illa och att det är fel. Han ser ditt lidande och lider med dig i kärlek. Han förstår din ilska och han hatar det onda som drabbade dig. Men han vill inte att det onda ska gro i dig så att det föder ondska i dig. Den som behandlar dig illa har ansvar för det och det du ger vidare har du ansvar för. Var och en ansvarar för sina handlingar, så du har inget ansvar för andras handlande, utan bara för hur du är och vad du gör mot andra. Bli inte ett offer för omständigheter, utan välj försoning och förlåtelse. Försoning är det som för oss samman. Förlåtelse är det som befriar oss och gör att det onda du drabbats av inte föder ondska i dig. Gud vill att du ska välja att förlåta så som han förlåtit dig.

(Ef 4:32) Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, förlåtelse, skuld, synd, fri vilja, lidande, ondska, krig, konflikter, relationer, Gud, Jesus, kristendom, bibeln, religion

Att hitta hem

I mitt liv har jag kommit underfund med att det här med att vända om inte är en engångsföreteelse. Jag blir älskad av Gud och där har jag egentligen allt jag behöver, men jag faller, snubblar och famlar. För mig handlar det mycket om att jag famlar bort mig i den här världen. Jag äts upp av stress och prestationskrav och fyller min tid med onödigt skräp som egentligen inte betyder ett dugg. Jag går på den här världens lögn om att inte duga som jag är – inte en gång utan många gånger. Det här tar mitt fokus från Gud till – mig själv… Det finns inget gott i att inspektera sin egen navel (det man hittar där ska slängas ;)). Navelluddsletande är en form av högmod. Att tro att min prestation (var den än är) är fullkomligt oumbärlig är högmod.

När vi är fulla av de värderingar som viskas av den här världen – du är vad du presterar – kan vi knappt förstå att det finns ett radikalt annat sätt att se på oss, som dessutom är sant! Vi är inte vad vi har presterat, vi är inte vad vi tjänar, vi är inte vad vi äter, vi är inte vår ekologiskt odlade mat eller vår sopsortering! Detta säger absolut inget om vårt verkliga värde. Vårt verkliga värde finns i Guds ögon – Han som skapade oss och Han som dog för att vi ska få vara fria att vara de som vi skapades till att vara. Vi är älskade av den allsmäktige Guden! Du är älskad av Gud!

Det hela slutar på samma sätt. Jag blir tröttare och tröttare. Jag kämpar hårt i min egen kraft. Dagarna går ihop, allt blir ett enda stort virrvarr. Jag har stängt Gud ute. Jag faller. Jag ropar på Gud och fortsätter att falla. Men jag landar inte hårt. Jag landar i en famn, där jag är älskad och trygg. Jag fylls av frid och av vissheten om att det kommer att ordna sig. Jag var aldrig övergiven! Jag övergav Gud för ett tag, men Han övergav aldrig mig! Med den vissheten fylls jag med ny kraft och till och med nyfikenhet på vad morgondagen har att erbjuda. All ära till Gud!

(Ps 103:10-13) Han handlar inte med oss efter våra synder och lönar oss inte efter våra missgärningar. Ty så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss. Som en far förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN över dem som fruktar honom.

Om du känner dig långt borta från Gud eller kanske tyngd av skuld så får du gärna be med mig! Herre! Tack för att du sände din enfödde son, Jesus, för att dö i mitt ställe. Jag bekänner min synd och tar emot dig i mitt liv. Tack för att jag är förlåten! Amen.



(Rom 8:15) Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba! Fader!"

Med kärlek!
helle

Läs även andra bloggares åsikter om omvändelse, förlåtelse, synd, värde, musik, Jesus, Gud, religion, bibeln, kristendom, kärlek, försoning

Varför sker inga mirakler idag?

Om bara Gud skulle göra ett under så skulle jag tro på att han finns och kan göra under. Så har jag själv tänk en gång, men hur skulle du reagera om du fick se ett under? Skulle du tro det? Jag tänkte följa upp den händelse som fått stor uppmärksamhet på YouTube, nämligen när lovsångsledaren från Alabama reste sig upp från sin rullstol.

Delia Knox blev förlamad i benen efter att ha blivit påkörd av en rattfyllerist när hon var 25 år. Hon var satt i rullstol i 22 år, men så plötsligt hände det. Under en gudstjänst och under en förbön så får hon tillbaka känseln i benen och hon reser sig upp och börjar gå!

Händelsen fick stor uppmärksamhet och inte bara i kristna kretsar. Men vad hände sen? Blev hon sämre? Nej, idag går hon helt normalt. Mirakler är inte bara något som skedde för flera tusen år sen, utan det sker i vår tid. Gud är verksam och i allra högsta grad verklig.

Här kan du se ett nyhetsklipp om hennes historia:



Om du fortfarande inte är riktigt övertygad om att hon kan gå själv eller om du vill se hennes och andras glädje över att hon kan gå, så kan du titta på detta klipp. Vilken glädje! Tack Gud för dina under!

(Mark 16:15) Han sade till dem: "Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen… Dessa tecken skall följa dem som tror… de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska."

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om under, mirakel, helande, glädje, Delia Knox, bibeln, Gud, Jesus, religion, kristendom, YouTube

Varför drabbas kristna av lidande?

Världen är fylld av lidande. Det är ondska, naturkatastrofer och olyckor. Kristna verkar drabbas av detta lika mycket som andra. Hur kommer det sig att det är så, om nu Gud finns? Varför räddar han inte dem? Funkar det inte att be Gud om hjälp? Jag tänkte ge min syn på detta med räddning.

För det första så är det viktigt att komma ihåg att det inte innebär en gräddfil i livet att vara kristen. Det är inget som gör livet lättare, utan många gånger faktiskt svårare. Det är inte ett liv fritt från lidande och här är det bara att ta Jesus som exempel. Hans liv var fyllt med lidande, minst sagt. Men varför måste det vara så?

Att följa det goda eller kärleken innebär att jag ibland måste ta på mig lidande. Tänk dig att en vän till dig blir utfryst och baktalad på ditt jobb. Om du i det läget ställer dig på din väns sida, så riskerar du att också bli utfryst och baktalad. Om du då flyr rädslan att bli ensam genom att inte ställa dig på din väns sida är inte kärlek. Kärlek är att följa det goda trots att det innebär lidande.

(Matt 16:24) Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.

Men varför räddar då inte Gud kristna från olyckor, jordbävningar och döden? Varför räddar han inte dem som ropar efter honom? Frågan är, vad innebär det att bli räddad? Är det att inte dö en fysisk död? Eller är det att inte dö en andlig död? Den fysiska döden innebär att kroppen skiljs från själen/anden. Den andliga döden innebär att vi skiljs från allt som är gott. Med andra ord så innebär det att vara helt skiljd från Gud. Ur vårt mänskliga perspektiv så är det så lätt att bara se till det fysiska livet, men om den verkliga faran egentligen är den andliga döden, så kan man se på händelserna ur ett annat perspektiv. För Gud är det ingen tvekan om vilken död som är den värsta. Han har gjort allt för att vi ska slippa den andliga döden.

Många ropar efter Gud i kriser och i lidandet. Jag har själv gjort det. Ropet på hjälp är en kapitulation och blir en inkörsport för Gud att nå oss. Kärlek är det som lindrar i lidandet och vi har lättare att uppskatta den. Kriser skakar om oss, men de gör att vi får ett annat perspektiv på livet och vad som är viktigt. Kärlek, gemenskap och vänskap blir mycket viktigare.

Nu säger jag inte att lidande är gott i sig eller att Gud är den som startar jordbävningar. Men Gud använder lidandet för att nå oss med sin kärlek. Jag tror också att om ingen hade valt bort Gud och Gud hade haft all makt över jorden, så hade paradiset bestått och då hade vi inte behövt oroa oss för någon jordbävning. Gud vill inget hellre än att vi ska slippa lidande och det är därför han förberett en plats för oss alla i hans rike.

(Ps 50:15) Ropa till mig när du är i nöd, jag skall rädda dig, och du skall ära mig.

Gud svarar på ditt rop på hjälp. Han kanske inte räddar dig på det sätt du tror, men han kommer med sin arm och drar dig upp från mörkret. Han kommer med sin kärlek. Han är kärlek och han vill inget hellre än att rädda dig från det som leder till döden. Han dog i ditt ställe, för att han älskar dig så.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om lidande, död, räddning, kärlek, bön, korset, kristendom, Gud, Jesus, naturkatastrofer, katastrofer, Haiti, bibeln, religion, hjälp

Ska man vara rädd för Gud?

Bibeln talar om att vi ska frukta Gud, men är det då så att Gud försöker få oss att älska honom genom att vi ska vara rädd för honom? Hur ska jag kunna älska någon som jag är rädd för? Det kan tyckas att det finns en motsägelse i detta men det finns en förklaring.

Gud håller inte en pistol mot oss och säger ”Älska mig! Annars…”. Kärlek kan aldrig påtvingas. Det är alltså omöjligt att få kärlek genom hot. Jag skulle kanske om jag gjorde så kunna framtvinga handlingar, men drivkraften skulle vara rädsla och inte kärlek hos den som jag hotar. Men vad menas då med att frukta Gud eller Gudsfruktan?

Att frukta Gud handlar inte om rädsla, skräck eller ångest. Gud vill inte att vi ska gå omkring och vara rädda för honom. Vilken god och kärleksfull förälder skulle vilja att sina barn var rädda en. Nej, en rädsla för Gud leder bara till lagbundna handlingar utan kärlek och det är inte Guds vilja.

(Filem 14) det goda du gör skall inte ske av tvång utan av fri vilja.

Att frukta Gud handlar om respekt för Gud. Att i ödmjukhet se Guds storhet. Vi talar nu inte om vem som helst. Vi talar om Gud och han har en enorm makt. Han skapade universum och allt i den med sin makt. Han är mäktigare än alla naturlagar tillsammans. Han uppväckte Jesus från döden med sin makt. Han är ofantligt mäktig! Att inse Guds enorma makt, är att frukta Gud.

(Pred 12:13) Frukta Gud och håll hans bud.

Att ha en respekt för polisen och lagen är bra. Men vi ska inte behöva vara rädda för varken polisen eller rättvisan. Gudsfruktan handlar alltså inte om att vi ska styras av rädsla över Guds domar. Det är till och med så att det är ett hinder för kärleken. Men Gud kom med en lösning. Han sände Jesus för att lida straffet i vårt ställe. Jesus tog domen på sig för att befria oss från rädslan.

(Heb 2:14) Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv.

Gud står med öppna armar och är inte ute efter att döma oss. Det är först när rädslan för Gud falnar som vi kan ta emot Gud och förstå vem han är. Genom Jesus död får inte längre rädslan någon makt över oss, om vi tror på att Jesus betalt skulden. Tror jag inte på att skulden är betald så kommer jag fortfarande agera som om den inte var betald.

(1 Joh 4:18) Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.

Så Gud vill att vi ska inse vilken makt han har, men han vill också att vi ska förstå hur högt älskade vi är.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om räddning, rättvisa, dom, död, kärlek, fri vilja, frihet, förlåtelse, försoning, Gud, Jesus, kristendom, bibeln, religion