Är Gud moralisk? - Eutyfrons dilemma

Är Gud moralisk för att han gör det goda eller är det moraliska gott för att Gud gör det? Detta brukar kallas för Eutyfrons dilemma och används ibland som ett argument mot Gud, men hur är det med detta dilemma egentligen?

Eutyfrons dilemma har sitt ursprung i en dialog skriven av Platon omkring 400 fKr. Platon ställde frågan om Gud vill att vi handlar på ett visst sätt eftersom det är moraliskt eller om en handling är moralisk eftersom Gud vill att vi gör handlingen. Resonemanget runt dessa frågor brukar låta ungefär så här:

1) Om Gud är moralisk för att han gör det moraliska så beror inte moralen på Gud, eftersom den bestämmer om Gud är moralisk eller inte. Moralen står då utanför Gud och blir då oberoende av Gud, vilket leder till att han inte behövs för att moral ska existera.
2) Om Gud bestämmer vad som är moraliskt så kan vilka grymheter som helst vara moraliska. Moralen beror då endast på vad Gud tycker och då blir moralen helt godtycklig. Moralen kan skifta från dag till dag.

Om då moralen inte är godtycklig enligt fråga 2, vilket vi inte upplever att den är, så borde moralen vara oberoende av Gud? Eller... Nej, bibeln ger oss ett svar på detta och svaret är att valet inte står mellan de två alternativen. Inget av de två alternativen är det rätta. Det finns ett tredje alternativ.

(1 Joh 4:7) Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.

Gud är kärlek. Gud är inte kärleksfull för att han gör kärleksfulla handlingar. Inte heller är det han som bestämmer vad som är kärleksfullt, utan han är det som kärlek är. Det är det tredje alternativet. Det går inte att skilja på kärlek och Gud, utan att göra avkall på den han är. Om du plockar bort Gud så plockar du också bort kärleken och plockar du bort kärleken plockar du också bort Gud.

Eutyfrons dilemma utgår från att skilja mellan Gud och det goda (kärleken) för att sedan komma fram till slutsatsen att de är skilda från varandra. Man utgår då från det man vill bevisa, vilket är cirkelargumentation. Dilemma är också uppställd som om det endast skulle finnas två alternativ, vilket är inte är sant. (Man brukar kalla detta för falsk dikotomi). Att man utgår ifrån att det bara finns två alternativ är inte så konstigt om vi utgår ifrån oss själva. Ingen människa hävdar: "Jag är kärlek". Men dilemmat slår även mot oss själva, för vi människor kan inte bestämma vad som är moraliskt för då blir moralen helt godtycklig. Det som är moraliskt ena dagen blir omoraliskt andra dagen. Moralen blir då helt relativ. Det andra alternativet visar på att moralen är oberoende av oss människor. Om moralen är absolut och oföränderlig till sin natur så är den alltså oberoende av människan och står utanför människan. Dilemmat pekar snarare mot något absolut, fast och oberoende av vad vi människor tycker. Dilemmat pekar på Gud!

Om bibeln är sann så är Gud kärlek och eftersom en moralisk handling har sin grund i att se till andras bästa före sitt eget så har moralen sin källa i Gud. En och samma handling kan ha olika källor - kärlek eller egoism. Så att förlita sig på en "moralisk" handling för att göra det rätta kan leda till att jag gör handlingen i egoistiskt syfte. Jag skulle kunna göra "moraliska" handlingar för att vinna på det själv. Innebär det då att egoism blir moraliskt? Nej, absolut inte. Moral har sin grund i kärlek och moral har sin grund i Gud!

(1 Joh4:12) Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om moral, kärlek, Gud, filosofi, egoism, etik, god, gott, religion, bibeln, Jesus, kristendom, Eutyfros dilemma
Bild: FreeDigitalPhotos.net

Har vi människor verkligen lika värde?

Vad och vem är det som sätter ditt och mitt värde? Hur definierar vi oss själva? Har vi människor verkligen lika värde?

Jag tror att en av svårigheterna för oss människor är att få någonting utan att förtjäna det. Hela vårt världsliga tänk bygger nämligen på att prestera och att förtjäna. T om kärleken sägs man förtjäna. Men har man förtjänat den så är det inte kärlek! Kärleken väntar sig ingenting tillbaka, ingen motprestation, inget om-du-kliar-mig-på-ryggen-så-kliar-jag-dig-på-ryggen. Lön efter utfört arbete är således inte kärlek, det är rättvisa. Lön är naturligtvis ingenting dåligt, men det är inte kärlek.

Ibland är kärlek svårt att ta till sig. Jag var rätt obstinat när jag var yngre och jag hade snabba argument för allt, alltid ett snabbt vasst försvar för varje replik - förutom för kärlek. Jag hade svar på allt och var alltid redo att hugga tillbaka, men inför kärlek stod jag försvarslös... Detta tror jag hade att göra med att jag inte kunde ta emot kärlek för jag ansåg att jag inte var värd den. Det var lättare att bemöta en pik än ett kärleksfullt ord. När jag bemöttes kärleksfullt började jag nästan att vrida på mig. Jag hade inget språk för detta, kände mig osäker och naken. Samtidigt som jag så gärna ville tro på det goda så hindrade rädslan att bli föraktad, avslöjad och ensam - övergiven. Om jag inte förtjänade kärleken, så skulle jag mista den och stå ensam kvar. Det är väl logiskt? Åtminstone logiskt enligt den här världens tänk.

Älska mig mest när jag förtjänar det som minst! Det är kärlek!

Vi människor är så inne i detta förtjäna-tänk så att vi har t om börjat definiera oss efter vad vi har gjort och presterat. Du är vad du jobbar med, du är vad du har presterat, du är dina handlingar. Du är vad du äter!!! Hur man får ihop detta med människans lika värde är för mig en gåta. Som tur är finns det en motvikt till det världen har tutat i oss. Gud älskar oss så som han har skapat oss. För honom är vi värdefulla för dem vi är, inte för det vi gör. Det finns ingenting som du kan göra för att få Gud att älska dig mer och det finns ingenting du kan göra för att få Gud att älska dig mindre! Han älskar dig (med detta inte sagt att han älskar allt du gör...).

I dagarna har jag och G haft en del diskussioner med människor som inte tror på Jesus. Det visar sig snabbt i samtalen att den Gud som de inte tror på, tror inte vi heller på. Varför är det så svårt för oss att ta till oss att Gud är kärlek? Gud vill väl, han har t om valt att bli uppspikad på ett kors för att vi ska få evigt liv. Han dog för att jag skulle få liv (väldigt orättvist och väldigt kärleksfullt!). Han gjorde detta för att han älskar oss. Thats it! Kanske är det samma sak här. Vi känner oss inte värda den gåvan. Men om vi hade varit värda det så hade det inte varit kärlek.

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. Rom 5:8

Människans värde definieras inte utifrån vad världen säger att vi är! Hur skulle vi kunna ha ett lika värde med världens ögon? Världen visar tydligt att vi människor har olika värde! Bor du i Sudan har du inte ens rätt att äta dig mätt. Bor du i Sverige har du rätt att äta dig "till döds". Det här är världens värde. Du är vad du gör. Hur kan vi annars ha olika lön? Vi kan definiera hur många fina stadgar vi vill om människans lika värde. Det är fint att vi har en gemensam värdegrund. Det är bara det att den avspeglar sig inte i verkligheten. Verkligheten kör en annan agenda.

Jag tror dock på människans lika värde, att vi inte är vad vi har presterat. Vi har vårt värde i att vi är! Vi är värdefulla för att Gud har gjort underverk när han har skapat varenda en av oss! Vi är lika inför Gud. Inför världen är vi olika.

Om du vill lära känna Gud och veta vam du är i hans ögon så är det bara att be om det och ta emot! Jesus! Jag vill lära känna dig. jag vill leva i ditt ljus. Jag vill inte längre vara i världens mörker, utan fyllas av din frid, din glädje, kärlek och kraft!

HERREN, deras Gud, skall frälsa dem på den dagen, ty de är hans hjord, hans folk. De är ädelstenar i en krona, strålande över hans land. (Sak 9:16)

Med kärlek!
Helle