Vilken kärlek!

Livet är kort. Det är så lätt att jaga efter lycka men att missa det som är värdefullt i livet. Livet slukar oss med alla måsten, krav, och jakten efter det perfekta livet. Först när jag förlorar det jag har, inser jag värdet av det. Livet vänder så fort. Kanske har du förlorat en vän, eller fastnat i ett missbruk. Kanske ser ditt liv hopplöst ut eller känner du dig övergiven och ensam. Men i allt kaos och all hopplöshet, så finns det ett hopp. Det finns en Gud.

Gud hatar det onda som sker och drabbas oss. Han vill inget hellre än att vi skall sträcka oss till honom så att han kan hjälpa oss. Han ser med sorg på det lidande som drabbar dig, oavsett vad det är som har orsakat det. Han vill bara hjälpa dig. Han vill ge dig frid i kaoset. Han vill ge dig hopp i hopplösheten och kärlek när du känner dig övergiven och föraktad. Han vill lösa dig från ditt missbruk eller din ekonomiska kris. Han vill befria dig från all din skuld och det som tynger dig. Han vill hela det som är brutet och upprätta det som är nedrivet. Han vill ge till dig det som är viktigt i livet. Kärlek, ömhet, frid, glädje, hopp, förlåtelse och gemenskap. Han vill ge av sig till dig för att han älskar dig.

Amazing grace how sweet the sound
That saved a wretch like me
I once was lost, but now I'm found
Was blind, but now I see

'Twas grace that taught my heart to fear
And grace my fears relieved
How precious did that grace appear
The hour I first believed

My chains are gone, I've been set free
My God, my Savior has ransomed me
And like a flood His mercy reigns
Unending love, amazing grace

Göran

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, nåd, förlåtelse, ensamhet, lidande, Amazing grace, förunderlig nåd, Gud, Jesus, kristendom, religion, bibeln

Du är inte ensam!

Ibland är det svårt att förstå varför det finns så mycket lidande i världen när Gud är god och allsmäktig. Den här frågan kommer nog aldrig kunna få ett enkelt svar på några få meningar. Kanske till de stora dragen men inte när vi ser den drabbade människan. Det är med stor ödmjukhet jag närmar mig frågan.

Lidandet slår ofta till orättvist och urskillningslöst. Ingen är förskonad utan lidandet verkar vara nära förknippat med att vara människa. Det finns t o m utvecklingspsykologer som menar att det är genom olika livskriser som vi formas till dem vi är. Lidandet i sig är inte gott eller meningsfullt, men kan leda till något gott och få mening. Jag vet inte hur du är men i mitt liv så ropar jag som allra högst till Gud när jag möts av lidande eller lider själv. Det är ofta i dessa stunder som Gud har tagit min till synes hopplösa situation och hjälpt mig. Han har hjälpt mig på olika sätt. Ibland har hjälpen varit att ge mig hopp, mod, stöd och kraft så att jag har kunnat härda ut. Ibland har Gud gjort fullkomligt övernaturliga saker och ändrat på själva situationen. Kanske den djupaste insikten vi kan få i lidandet är att vi inte är ensamma. Jag fann det här utdraget ur John Stotts drama ”Korset, meningen med Jesu död” i Nicky Gumbels bok ”Brännande frågor”.

Vid tidens ände fanns miljarder människor utspridda på en stor slätt framför Guds tron.
De flesta skyggade för det klara ljusskenet framför dem. Men några grupper längst fram i mängden pratade upphetsat – nästan påstridigt.
”Kan Gud döma oss? Vad vet han om lidande?” fräste en näsvis ung brunett. Hon drog upp en ärm för att visa ett intatuerat nummer från ett nazistiskt koncentrationsläger. ”Vi fick lida… vi piskades… torterades… dödades!”
I en annan grupp knäppte en svart pojke upp skjortkragen. ”Vad säger ni om det här?” frågade han och visade det otäcka märket efter ett rep runt halsen. ”Lynchad… inte för något brott utan bara för att jag var svart!”
Bland några andra väntande stod en gravid skolflicka och blängde ilsket. ”Varför just jag?” mumlade hon. ”Det var inte mitt fel!”
Långt ut över slätten fanns det hundratals sådana grupper. Var och en hade klagomål att anföra inför Gud för att han tillät ondska och lidande i sin värld. Gud var ju lycklig som fick leva i en himmel där allt var ljuvlighet och ljus, där det inte fanns gråt eller fruktan, svält eller hat. Vad visste Gud egentligen om allt som människan måste lida i den här världen? För Gud hade ju en mycket skyddad tillvaro, menade de.
Några av grupperna skickade fram sina ledare, utsedda därför att de hade lidit mest. En jude, en svart man, en person från Hiroshima, en deformerad krympling och ett neurosedynskadat barn. De rådgjorde med varandra på mitten av planen. Till slut var de färdiga att lägga fram sin sak. Allt var väl uttänkt.
Innan Gud kunde tänkas vara kvalificerad att vara domare över dem måste han lida det de hade genom lidit. Beslutet innebar att Gud skulle dömas att leva på jorden – som människa!

”Låt honom födas som jude! Låt människor tvivla på äktheten i hans börd! Ge honom ett arbete som är så svårt att till och med hans familj anser honom vara från sina sinnen när han försöker utföra det! Låt honom bli bedragen av sina bästa vänner! Ställ honom inför falska anklagelser, låt honom fällas av en partisk jury och dömas av en feg domare! Tortera honom!

Och låt honom till sist få se vad det är att vara verkligt ensam! Låt honom sedan dö! Låt honom dö på ett sådant sätt att det inte råder minsta tvivel om att han verkligen är död! Skaffa fram en mängd vittnen som kan bekräfta det!”
Medan de olika ledarna föredrog sin del av domen hördes gillande utrop från den samlade folkmassan.
Och när den sista hade föredragit domen blev det tyst länge. Ingen sade ett ord. Ingen rörde sig. Plötsligt insåg alla att Gud redan hade gått in under domen.

Jesus dog för dig. Han led för dig och han gjorde det av kärlek. Vi har inte en Gud som tyst som en stenstod ser ner på oss när vi lider. Vi har en Gud som vet hur det är att lida. Vi har en levande Gud som lider när vi lider. Om alla andra har övergivit dig så står han kvar. Du är inte ensam!

Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid. (Heb 4:15-16)

Med kärlek!
Helle

Läs även andra bloggares åsikter om lidande, Jesus, ensamhet

Till de ensamma

Idag, midsommarafton, går mina tankar och min bön till de ensamma, de övergivna, de som sörjer, de förkastade, de bespottade, de som har varit för blyga för att fråga om de fick följa med på den där midsommarfesten, de sjuka, de människor som kanske inte haft råd med midsommarfirande. Till alla dem går min bön idag.

Högtider som midsommar, julafton, nyår, valborg mm är för många av oss förknippade med fest, gemenskap och god mat. För andra är det en plåga. Det finns nog inga dagar som människan blir så påminda om sin ensamhet som vid dessa högtider. Vi behöver nödvändigtvis inte sitta hemma själva för att känna sig ensamma. Många lider av ensamhet i ett dåligt äktenskap, bland ytliga vänner, i fattigdom och i lyx och överflöd. Vi kan vara ensamma var vi än befinner oss, i vilket sammanhang vi än är i.

Kanske de allra sårbaraste en dag som denna är våra barn. Tänk hur många barn som kommer att ”fira” tillsammans med redlöst berusade föräldrar i ett sammanhang som inga barn borde få finnas i.

Min bön är att Jesu Ande finns hos dem som behöver honom just nu, hos alla de ensamma och sjuka, hos dessa våra minsta bröder och systrar. Min bön är att vi ska få fyllas av Jesu Ande, som kommer med frid, glädje, gemenskap, tröst och kärlek.

Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er. (Joh 14:15-18)

Med kärlek!
Helle

Läs även andra bloggares åsikter om bön, ensamhet, midsommar, midsommarafton, Jesus, Gud

Bekännelse

I ett svagt ögonblick så bestämde jag mig för att dela med mig av saker som händer, som jag egentligen inte vågar tala om. Jag ska berätta en av de sakerna nu.

Igår gjorde jag en helt tokig sak, som borde vara högst naturligt. Under ett par veckors tid så har jag i bön kännt att jag ska gå till en kvinna, som jag inte känner, ge henne en blomma och berätta att Gud har hört hennes rop. Hon är inte ensam. Hon är älskad. Jag har väl faktiskt tyckt att det här har varit lite väl tokigt för min smak. Jesus, jag kan inte bara knalla över till en människa som jag inte ens känner och säga det här. Räcker det inte att jag ber för henne? Jag bor faktiskt i Sverige, vi beter oss inte så här. Huvudet var fullt med invändningar. Men jag fick ingen frid över det. Så fort jag frågade Gud vad han ville så kom det här upp. Många gånger! Jag tänkte på alla scenarier som skulle kunna tänkas inträffa, scenarier fulla av skam och förakt. Tänk om hon börjar skratta. Vad ska andra säga? Jag hade ju i höstas som hastigast fått veta att hennes make hade dött, tänk om andra tror att jag utnyttjar någon slags situation av sårbarhet. Det var nog min största farhåga. Hela mitt innersta var i uppror. Å ena sidan upplevde jag att Gud ville berätta för henne att han älskar henne, att han har hört hennes rop på honom, att han finns där fast det känns så mörkt. Jag upplevde hans kärlek till den här kvinnan, som jag inte ens visste namnet på, så starkt och jag kände att jag kan inte styras av vad alla ska tänka om mig. Jag vill inte låta mig styras av rädsla, jag vill styras av kärlek! Kosta vad det kosta vill.

I förrgår köpte jag den där blomman. Så fort G kom hem och kunde ta över barnen gick jag med snabba steg över till henne. Jag ringde på men ingen öppnade. Med en lättnadens suck gick jag därifrån (!?). Puh, nu kan jag gå hem igen, till min lilla bekväma och trygga plats, dit ingen smälek når...

Jag ställde blomman i mitt eget fönster. Den var fin där. Gud, nu har jag faktiskt försökt... Nej, blomman står faktiskt inte på rätt plats. Jag får ingen frid över det. Ok, Gud, jag ska, men inte just nu...

Dagen efter (alltså igår) känner jag att nu! Nu ska jag gå! Det känns inte ens jobbigt längre. Jag vet att det borde kännas jobbigare. Jag är väl uppfostrad i att inte skämma ut mig på det här sättet. Allt vad svensk kultur skriker inom mig. Men jag bryr mig faktiskt inte. Hon är älskad! Hon måste få veta att Gud har hört hennes rop på honom!

Pling, plång... Hon öppnar. Jag gömmer mig lite bakom blomman. Äh, hej... Jag har aldrig gjort någonting sånt här förut... När jag har bett om nätterna så har jag kännt att jag ska berätta för dig om att Gud har hört dina rop. Han vill att du ska veta att du inte är ensam. Du är djupt älskad... Nu gråter både hon och jag. Hur kunde du veta? Vi gråter ännu mer. Pratar lite tafatt. Kramas. Vad heter du förresten? Jag berättar vad jag heter och frågar om hennes namn (som jag inte har haft en aning om).

När jag går hem så känner jag en djup frid och glädje.

Tänk vad Gud älskar oss! Han sände mig (fegaste personen i den här staden) för att berätta om hans kärlek till en kvinna som hade ropat på honom. Han sände mig, inte för min skull, eller för att jag är på något speciellt sätt (jag är som sagt superfeg), utan för att jag var tillgänglig just då.

Dagens bön och önskan är för den här kvinnan och för alla som ropar i mörkret. Gud jag ber att du fyller henne och den som just nu ropar med din heliga Ande och kommer med tröst och kärlek. Jag tackar dig Gud för att du älskar oss så att du tog vår skam och förkastelse och lade den på din ende son, Jesus Kristus, för att vi skulle få full frihet. Jag tackar dig Jesus för att du hör den som ropar och för att du kommer till den som vill ta emot dig. I Jesu namn. Amen

Med kärlek!
Helle

Läs även andra bloggares åsikter om bön, bönesvar, ensamhet, Guds barn, Jesus

Hur fri är du egentligen?

Har du någonsin ställt dig frågan vad det är du vill? Vad du verkligen längtar efter i djupet av ditt hjärta? Bakom allt det där ytliga så finns en djupare längtan. Den sträcker sig bortom våra drömmar om en finare bil, väluppfostrade ungar eller en smal kropp. Den ytliga drömmen skymmer bara sikten för den djupare längtan!

Jag läste precis ett uttalande av Gustav Fridolin där han berättar att antalet unga som mår dåligt har tredubblats sedan 1989 och att rasismen ökar. Vad är det som saknas? Ett annat uttalande som ger mig gåshud är att i dagens samhälle behöver var och en köpa sig lycka. Är det någon som tycker att det fungerar bra?

Det var någon som sa att för att bygga en diktatur behövs det att människor blir rädda och isolerade. Vi kan se detta om vi tar en titt på de diktaturer som vi har runt oss. För att få en perfekt diktatur, för att styra människor ultimat behövs ingredienser som gör människor rädda och isolerade. Exempel på detta kan vara ett angiverisystem, vilket leder till att människor inte vågar berätta om deras innersta tankar i rädsla för att säga något som kan leda till exempelvis fängelse. Det här är en perfekt grogrund för att ta människors drömmar ifrån dem, göra dem ofria och bryta människors gemenskap. När människan är rädd, ensam och isolerad kan hon styras. Frukten av rädsla, ensamhet (förkastelse) och otrygghet är mer rädsla, mer ensamhet, mer otrygghet, bitterhet, depression, ångest, apati och hat. Ytterligare en perfekt ingrediens är syndabockar. Allt detta som människan bär på måste komma till uttryck. Hos individen kan man ibland se det som kroppsliga symtom, smärttillstånd, sömnsvårigheter mm, ibland som psykiska symtom. På samhällsnivå kan vi ibland se det i form av behov av syndabockar. Är inte det ett perfekt sätt att styra människors hat och missnöje bort ifrån sig själv? Det är deras fel att vi har så dålig ekonomi, att vi inte har jobb till alla, att vi inte kan ta hand om våra gamla. Samma rop har skallat i Kina, i Nordkorea, i Tyskland...

I vår längtan att fylla tomrummet som ekar inom oss, som resulterar i den höga statistiken av människor som mår dåligt, tror vi att pengar, en snygg kropp, ett fint hus, en arbetskarriär ger oss lycka. Jag är ledsen att berätta (eller egentligen ganska glad) att det fungerar inte. Du blir inte lyckligare av det fina arbetet. Du jobbar bara mer, vilket antagligen gör att du blir ännu ensammare eftersom du inte har tid över för gemenskap. När du får det där fina jobbet så kanske du dessutom köper ett finare hus och en finare bil vilket gör att du blir ännu räddare för att förlora jobbet eftersom du nu står med en massa utgifter och saker som du kan förlora. Därför kanske du behöver jobba ännu lite hårdare och ännu lite mer. Jag är inte avundsjuk!

Vad är det då som saknas? Kärlek! Förlåtelse! Gemenskap! Frid! Frihet! Liv! Egentligen hade jag kunnat byta ut alla dessa ord och skrivit Gud istället. Allt det vi behöver är frukter av det Gud ger.

En av de saker som står flest gånger i bibeln är att vi inte ska vara rädda! Jag tror att någon har räknat ut att detta står 365 gånger, en gång för årets alla dagar. Är det då fel att vara rädd? Nej, även Jesus var rädd inför sin korsfästelse. Men det är fel att låta sig styras av rädslan. Rädsla är den största motståndaren till kärlek. Rädslan styr oss till ett liv i ensamhet, ett isolerat liv där vi tror att vi har kontroll. Ett liv utan kärlek (problemet med kärlek är ju att vi kan bli sårade). Sanningen är att när vi har hamnat där är det rädslan som har kontrollen över oss.

Jesus följde inte rädslan. Han dog för att vi ska kunna ha gemenskap, med honom och med varandra. Det Jesus ger är motsatsen till diktatur och terror. Det Jesus ger är motsatsen till vad världen ger och det vi nu ser i vårt land. Där vi ser ensamhet, förkastelse, rädsla, apati, isolering, bitterhet, oro och ångest vill Jesus ge kärlek, gemenskap, upprättelse, mod, kraft, liv, förlåtelse och frid! Vilket väljer du?

Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar. (Joh 34-35)

Jesus säger: Kom, följ mig!

Jesus talade åter till dem och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh 8:12)

Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt. (Matt 11:29-30)

När man följer Jesus tar man av sig världens ok och tar på sig Jesus ok. Att ta av sig världens ok är att förneka sig själv och de begär som drar en åt fel håll, till ofrihet, rädsla och ensamhet. Det kan handla om kärlek till pengar, makt, kontrollbehov, behov av att upphöja sig själv, behov av att manipulera sin omgivning för att få olika fördelar, att ljuga mm. Detta är högst individuellt beroende av vad du har för någonting som gör dig bunden i världen, ofri, otrygg, rädd. Att ta på sig Jesus ok är att följa honom och att lita på honom. Ju mer jag litar på honom, ju mer märker jag att det bär mig. Jesus ok tynger inte, det kommer med lyftkraft.

Om du vill bryta med världens nedåtgående spiral, med oro, ångest, ensamhet, bekymmer så ropa på Jesus! Vad du än har gjort i livet så finns det förlåtelse. Jesus dog för att du skulle få bli Guds barn, tryggt rotad i honom. Han har skapat dig och vet precis vem du är och vad du behöver. Han vill ge dig det du längtar efter längst in i hjärtat! Han vill komma med välsignelse till dig och din familj och han vill att du ska vara till välsignelse för andra. Du är varmt välkommen! Du är efterlängtad i Guds rike!

Dagens bön är att de rädda och ensamma, de oroliga och små får möta Jesus i djupet av sina hjärtan. Att de får fyllas av hans ofantliga nåd och frid som helar och upprättar. I Jesu namn. Amen.

Med kärlek!
Helle

dn.se
dn.se
dn.se

Läs även andra bloggares åsikter om ensamhet, frid, kristendom, kärlek, terror, Jesus