tag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post7372305845121793433..comments2023-10-12T20:31:03.487+02:00Comments on Du är älskad!: Är kunskap vägen till Gud?Göran och Hellehttp://www.blogger.com/profile/14733995440275080947noreply@blogger.comBlogger57125tag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-15174939571668598942010-02-09T13:59:40.290+01:002010-02-09T13:59:40.290+01:00Göran,
Bara kort. Intressant att du nämner Joh.19...Göran,<br /><br />Bara kort. Intressant att du nämner Joh.19:11 som ett exempel på fri vilja, jag ser den som ett exempel på att viljan inte är fri, utan att Gud "auktoriserar" olika händelser genom att ge individer "makt" att göra än det ena eller andra. <br /><br />Eller som det heter i Joh.3:27: "»En människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen.»". Detta visar mycket tydligt att viljan inte är "fri", utan att skall något verkligen ske så är Gud på något vis det yttersta upphovet.<br /><br />Hursomhaver, jag har också trott på detta med fri vilja, nu tror jag bara på fri nåd. Jag har varit med i massor av väckelsekampanjer och karismatiska möten där vi bett med människor "till frälsning och befrielse", där vi har uppmanat folk att "ta emot Jesus", att "säga namnet Jesus" för att uppleva förvandling etc. Jag skulle inte uttrycka mig idag som jag gjorde då, eftersom jag anser att det är ett felaktigt tillvägagångssätt. <br /><br />Idag skulle jag proklamera evangelium och tala om för syndare att Gud befaller dem att omvända sig från sina döda gärningar och frukt till döds (inklusive falska förberedelseverk) och tro evangelium. Om någon tror så är det den helige Andes verk genom evangelium, vilken är Guds kraft till frälsning.<br /><br /><br />Mvh,<br /><br />Hans-Petter AugustssonAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-90962778372935030912010-02-02T22:27:54.365+01:002010-02-02T22:27:54.365+01:00Hans-Petter,
Du har helt rätt i att jag tror att ...Hans-Petter,<br /><br />Du har helt rätt i att jag tror att människan har en fri vilja och har fått makt av Gud att använda den. Jag tror Gud skapade oss till att vara fria. Det är en välsignelse som vi själva gjort till en förbannelse. Jag håller inte med om att det inte har något stöd i bibeln. Bibeln talar ofta om att vi har fått ett förvaltarskap. Vi äger inte makten utan förvaltar den. <br /><br /><i>(Joh 19:11) Jesus svarade: "Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan.</i><br /><br />Jag tror att vi även i himmelen kommer att ha en fri vilja, men det onda och livet här på jorden kommer att vara så avskyvärt i jämförelse så att ingen vill lämna sin gemenskap med Gud. Kanske är det så att detta var Guds plan från början. <br /><br />Att vi inte får nåd pga prestationer är vi ense om, men att ge upp ser jag inte som en prestation i stolthet utan som ett nederlag för stoltheten. Det är ju pga av Guds storhet som vi ger upp. Liknelsen med jordmånerna beskriver hur vi tar emot Guds ord. Därmed inte sagt att vi alltid befinner oss i samma jordmån, eftersom Gud drar oss till sig. <br /><br />Jag kan säga att min tro är en gåva från Gud. Gud har omgett mig med människor och lett mig i livet så att det inte varit svårt att säga ja till Gud. Jag är inte stolt över mitt ja till Gud för jag vet att hade jag föds någon annanstans i världen så hade livet sett helt annorlunda ut, men Gud har en plan för alla människor. Han ger aldrig upp, så därför skall vi heller aldrig ge upp om människor. <br /><br />Tack för dina kommentarer och välkommen tillbaka.<br /><br />GöranGöranhttp://forlaten.blogspot.com/noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-8027412149742257812010-02-02T14:21:25.013+01:002010-02-02T14:21:25.013+01:00I övrigt till dina svar; vår stora skillnad i syns...I övrigt till dina svar; vår stora skillnad i synsätt är din starka tro på fri vilja och "makt" (i andliga ting), på vilket du i princip bygger de flesta av dina resonemang. Jag menar att en sådan tolkningsmodell inte har stöd i Bibeln och att den förutsätter en rad saker som skapar stora problem gentemot bibelns lära i en rad frågor, några av dem har berörts i detta samtal. (Läs gärna Luthers debatt med katoliken och humanisten Erasmus, "Den trälbundna viljan", där han genomgående bemöter påståendet om människans sk fria vilja). Om man tror att nåden erhålls på grund av människans vilja, så måste den också hållas fast av människans vilja och riskera att förloras på grund av människans vilja. Då är vi där med problemet att inte skilja nåd och gärningar åt, tillsammans med problemet att inte skilja den gamla och nya människan åt. <br /><br />Nåden förutsätter att den faktiskt står i motsats till våra gärningar, vilket Paulus visar med övertydlighet i Romarbrevet 7-9 och på andra ställen. Nådens frukt, som bl a är goda gärningar och ett heligt liv, men också tron på det sanna evangeliet - villkorat på Kristi försonande blod och tillräknade rättfärdighet, är en följdverkan av detta. Så det betyder att upptagandet liksom bevarandet i Kristus förutsätter Guds nåd som en övergripande makt. Som jag ser det är det Gud som inympar, rensar och klipper bort grenar och kvistar på sitt olivträd. För Honom är detta en uppenbar sak, inte alltid så för människor. Kan man inte gå in i Guds gemenskap genom den egna viljan så kan man inte heller gå ur Hans gemenskap genom samma vilja. Gud har alltid sista ordet. Detta är hoppfullt för trötta och oroliga själar som kanske tror att de straffat ut sig, eller gått ifrån Gud, men som Gud i själva verket upprätthåller mitt i deras lidande (se Job som ett exempel). <br /><br />Det här sammanfaller självklart med liknelsen om de olika slags jordmånerna. Givetvis har inte det skapade någon skaparkraft, utan hon går i de bestämda banor som tillhör hennes givna lott. Så var det ock naturligt att god jord gav god sådd, och dålig jord gav dålig sådd, dessa jordmåner arbetade bara efter sina egna förutsättningar och producerade vad som var naturligt för dem, inte beroende på ansträngningar, men beroende på Guds övergripande allsmakt.<br /><br />Jag tackar dig för ditt tålamod att lyssna och förklara! Om jag gör något mer inlägg i denna tråd så blir det i så fall kortfattade saker. Jag läser annars vidare i era andra trådar.<br /><br />Mvh,<br /><br />Hans-Petter AugustssonAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-53020843991366440492010-02-02T14:20:15.668+01:002010-02-02T14:20:15.668+01:00Göran,
Jag tror INTE att striden mot Gud, i den b...Göran,<br /><br />Jag tror INTE att striden mot Gud, i den bemärkelsen att man tillhör mörkret och inte ljuset, fortsätter efter frälsningen, definitivt inte. Däremot tror jag, i likhet med vad du själv tidigare har sagt, fritt ur minnet, att även om huvudstaden är intagen så finns det delar av landet som fortfarande måste läggas under Guds makt. Att vi kan vara genstridiga mot Gud som kristna finns det flera exempel på i Bibeln, vi har t ex Jakob som brottades med Gud och Jonas som var ovillig att lyda Guds kallelse, bägge rättfärdiga män, som spjärnade emot Guds vilja. Men detta är alltså något helt annat.<br /><br />Vad du säger om synd mot den helige Ande håller jag inte helt med om, men det är intressant och jag skall titta lite närmare på frågan enligt det perspektiv som du gav. Själv tror jag att synd mot den helige Ande inte är den otro som finns i världen, utan ett medvetet ställningstagande, där man, trots sin egen förvissning och kunskap (inte okunskap), tar ställning för ett öppet förnekande eller fördömade av Jesus som något djävulens verk. Något som inte alla icketroende gör.<br /><br />Denna synd står det att det inte ges förlåtelse för, det verkar (i likhet med att ta emot vilddjurets märke) åsyfta en punktuell synd, som varefter någon har begått den finns ingen återvändo till bättring, varken i denna världen eller den tillkommande. Det är alltså en synd till döds, som man inte skall be för, enligt Johannes. En sådan synd ser jag heller inte att Jesus har dött för, för om så vore fallet så skulle det inte uttryckligen stå att ingen förlåtelse ges. Förlåtelsen ges ju endast på grundval av och genom Jesu blod. Men det är ändå på något sätt relaterat till otron, eftersom människor som förblir i otro livet ut går förlorade. Hur exakt det förhåller sig med denna relation vet jag ej exakt, det medger jag, men det vet jag: otro och hädelse mot Anden utestänger människan från Gud. Därom lär vi vara ense.Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-54112789011005788352010-01-31T15:26:47.045+01:002010-01-31T15:26:47.045+01:00Hans-Petter,
Jag skall svara på dina frågor. Det ...Hans-Petter,<br /><br />Jag skall svara på dina frågor. Det finns ett problem med ditt synsätt att Gud först frälser och att detta sedan leder till att människan lägger ned striden eller tar emot Gud. Problemet är att en människa kan vara räddad och fortfarande strida mot Gud. Den som strider mot Gud kan inte ha gemenskap med Gud, vilket innebär att vi människor är räddade under en tid utan att ha gemenskap med Gud. Bibeln talar inte om detta någonstans. Däremot talar Jesus om att det faktiskt finns en synd som aldrig kommer att förlåtas. Den som hädar den heliga Anden förlåts inte. Betyder då det att Jesus inte dog för denna synd? Nej det betyder att när jag hädar den helige Andens dragande, så innebär det att jag står emot och strider mot Gud. Gud kommer i det läget inte att förlåta mig. Gud sätter upp ett villkor för att förlåtelsen skall kunna nå oss. (OBS! Detta innebär inte att hans kärlek inte är villkorslös. Jag kan förklara varför om du vill). Vi kan alltså aldrig vara räddade och samtidigt strida mot Gud. Lägger vi däremot ner stridandet så kan Jesus förlåta all hädelse, för han dog för all synd.<br /><br /><i>(Mark 3:28) Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd."</i><br /><br /><i>(Matt 12:31) Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som säger något mot den heliga anden får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande.</i><br /><br /><i>Tror du att Gud kan misslyckas i sitt dragande av syndare till Kristus?</i><br /><br />Gud har givit människan makt och en fri vilja. Den fria viljan är viktig för Gud för den är en förutsättning för att vi skall kunna älska och vara avbilder av Gud. Var det då ett Guds misslyckande när människan föll i synd? Nej, naturligtvis inte. Människan valde att inte lyssna/tro på Gud. Är det då Guds misslyckande om vi inte blir räddade? Nej, naturligtvis inte. Det är för att vi vägrar lyssna på Guds ande som drar i oss alla människor. Den som hädar Gud och står emot honom gör förlåtelsen omöjlig för sig, både i denna världen och i nästa.<br /><br /><i>(1 Joh 1:9) <b>Om</b> vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, <b>så att</b> han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. <b>Om</b> vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss.</i><br /><br />Här är en bibeltext som talar för att man måste sträcka sig till Gud för att bli räddad.<br /><br /><i>(Rom 10:9) Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro <b>leder till</b> rättfärdighet och munnens <b>bekännelse till räddning</b>. Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom. <b>Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad</b>.</i><br /><br /><i>Tror du att den som är frälst kan gå miste om sin frälsning, och i så fall hur?</i><br /><br />Detta är en svår fråga. Det finns bibelställen som säger att det är möjligt att lämna sin tro.<br /><br /><i>(Luk 8:13) De på berghällen är de som tar emot ordet med glädje när de hör det men som inte har något rotfäste. De tror en kort tid, men i prövningens stund avfaller de.</i><br /><br />Jag tror det är viktigt att hålla facklan vi liv genom att söka Gud. Det är också viktigt att ha Jesus som grund och inte det världsliga. Guds plan med oss ser vi inte och heller inte Guds möjligheter att leda oss till sig. <br /><br /><i>Tror du att en get kan bli ett får bara hon vill det tillräckligt mycket?</i><br /><br />Nej, det tror jag inte. Det är Gud som pånyttföder. Det jag menar är att människan kan lägga sin makt i Guds händer så att han kan påverka oss eller föda oss på nytt. Det är inte människan som pånyttföder.<br /><br />GöranGöranhttp://forlaten.blogspot.com/noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-13471227253040852512010-01-30T17:27:45.770+01:002010-01-30T17:27:45.770+01:00Helle,
Jag skulle kunna säga att jag inte känner ...Helle,<br /><br />Jag skulle kunna säga att jag inte känner igen den gud som låter fåraherden dö förgäves för ett enda av sina får. Förstår att det här kan vara nyheter för dig och Göran. Faktum är att det tog viss tid innan jag fick upp ögonen för detta själv, har tidigare trott ungefär vad ni tror nu. För min del är jag klar över att rättfärdiggörelsen föregår både tron och åkallandet av Herrens Namn, liksom allt annat som hör omvändelsen till, inklusive överbevisning och sann syndakännedom. Den gamla människan är död i synd och kan omöjligen medverka i detta på något minsta vis. Gud står helt och hållet för den positiva utgången. När en människa alltså har fått trons gåva, och bekänner Jesus som Herre, så är hon redan rättfärdiggjord. <br /><br />Det går inte att säga att rättfärdiggörelsen är ett Guds verk och samtidigt säga att det ändå hänger på den gamla människans viljebeslut. Om du läser ditt eget senaste inlägg igen så ser du att du gör just det. Du går halva vägen och får det rätt, men sedan lägger du till något som beror på syndaren. Man kan haka upp sig på ord som egentligen har lite med saken att göra. Ordet tvinga är ett av dem. Eftersom vi här har att göra med en fullständigt död människa så är det närmast ett överflödigt begrepp. Man frågar inte döda om lov. De har inget att säga (till om) längre. <br /><br />Kan en läkare återuppliva en människa som just har dött så gör han det tveklöst utan att han måste anmodas att göra det och utan att fråga den avlidne om hon vill det eller ej. I rättfärdiggörelsen så uppväcker Gud, i sin makt, oss från de andligen döda och föder oss till ett nytt liv. Det är nåd över nåd och villkorslös kärlek. Villkoren har Jesus uppfyllt. Skillnaden mellan synsätten kan tyckas vara liten eller en detaljfråga; spelar det någon roll om vi kan tro, i bemärkelsen frälsande tro, innan eller efter rättfärdiggörelsen? Ja, det spelar stor roll eftersom det är relaterat till en rad avgörande frågor, däribland synen på nåden och försoningen.<br /><br />Upplevelser har sin plats, men om de får stå över Skriften så är man genast ute på hal is. Utgår vi inte i allt efter Skriften så öppnar vi i förlängningen dörren för vad som helst. Då blir vår kristendom ett luftslott med känslor, ingivelser och självfokusering. Vi går helt säkert vilse på det viset. Missförstå nu inte detta, det är inget fel på upplevelser i sig, de är givna följeslagare på trons väg. Att ha upplevelser är dock en sak, att förstå dem en annan. Men upplevelser är som sådana aldrig tillräckliga bevis för någonting av det här slaget, åtminstonde inte objektivt sett. Visst tror jag att man kan uppleva ett och annat i samband med rättfärdiggörelsen, det är också min egen erfarenhet. Men det positiva gensvaret till Gud föregås alltid av rättfärdiggörelsen. Hur det än kan te sig för oss människor.<br /><br />Nu har det blivit mer än 50 inlägg i denna tråd liksom i tråden om att utplåna sig själv, men jag undrar hur du ser på följande tre frågor:<br /><br /><br />Tror du att Gud kan misslyckas i sitt dragande av syndare till Kristus?<br /><br />Tror du att den som är frälst kan gå miste om sin frälsning, och i så fall hur?<br /><br />Tror du att en get kan bli ett får bara hon vill det tillräckligt mycket?<br /><br /><br />Du behöver bara svara ja eller nej på frågorna (om du eller Göran vill svara), men tänk gärna efter noga innan du svarar.<br /><br /><br />Mvh,<br /><br />Hans-Petter AugustssonAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-44840399223565124262010-01-29T15:19:15.944+01:002010-01-29T15:19:15.944+01:00Hej Hans-Petter!
Jag känner inte igen den Gud som...Hej Hans-Petter!<br /><br />Jag känner inte igen den Gud som du beskriver. Jag har aldrig upplevt att Gud har tvingat mig eller på något sätt satt sig över min vilja. Jag har däremot lagt min vilja i hans hand. <br /><br />Rättfärdiggörelsen och frälsningen är helt och hållet Guds verk. Jag håller verkligen med dig om det. Jag brukar tänka rättfärdiggörelsen som att Gud har gett mig hans "brottsregister" att visa upp för "åklagaren". Jesus brottsregister är ju som vi alla vet blankt... Medan mitt "brottsregister" är smulat i bitar, det finns inte längre. Rättfärdiggörelsen kommer i frälsningen, då Gud gör något mirakulöst i oss. Han uppväcker vår döda ande, som i människan har varit död sedan syndafallet. Genom att han pånyttföder vår ande så kan vi sedan ha gemenskap med Gud - i Ande och sanning... Nej, inte heller jag tror att den gamla människan kan ha gemenskap med Gud, då hon får bära sitt eget "brottsregister" och hon har en död ande (och det är ju i anden som vi har gemenskap med Gud). <br /><br />Hur blir man då frälst? I mitt fall var det när jag ropade på Gud, som på något sätt har tagit mig till den punkt, då jag inte längre kan klara mig själv. I rövarens fall var det när han sade till Jesus, som hängde på korset brevid - "Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike." Jesus svarade: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset."(Luk 23:42-43). En liknelse som Jesus använder är den om den förlorade sonen. Fadern släppte iväg sonen, då detta var sonens vilja, med sonens del av arvet. På den tiden var detta ett förfärligt sätt att göra mot sin fader, det var som att önska honom död. När sonen en dag ser hur livet på egen hand går vänder han om. Fadern ser honom långt ifrån och springer honom till mötes. Fadern skänker sonen förlåtelse och mer än någon hade kunnat tänka sig, han får återigen vara son, med allt detta innebär. Detta får han helt oförtjänt! <br /><br />Jag har en god vän som blev kristen för ca ett år sedan. Vi är vänner sedan tio år tillbaka, men vi hade inte pratat på ett år. En dag ringde hon mig och jag kände direkt att nu är det Gud som drar! Vi bestämde träff och mycket riktigt kom vi in på Gud efter ett litet tag. Jag berättade att jag tror att Gud knackar på och hon sa att hon trodde det oxå. Problemet var att hon vågade inte släppa in honom. Hon var rädd för det andliga, rädd för den andliga världen. Jag berättade att jag oxå hade varit det men att sedan jag lärt känna Gud inte var det längre. Vi pratade om hans godhet och om hans storhet. Hon skulle tänka på det. Vi pratade igen efter ett par veckor då hon berättade att det hade hänt något - hon hade vågat att släppa in honom! Hon hade gått som i ett lyckorus i ett par veckor efter detta och var överlycklig! Hon berättade oxå att hon hade känt att hon skulle ringa mig då innan hon blev frälst, men hade ingen aning om varför (Gud viskade i mig att det var han som knackade på). I hennes fall var det rädsla för Gud som gjorde att hon inte vågade släppa in. Jag har faktiskt även en annan vän som känner likadant. Han är rädd för att tappa kontrollen om han öppnar sig för Gud. Även han upplever att Gud drar i honom. Han har berättat att han läser bibeln, men måste hejda sig, för att han är rädd för att bli annorlunda, en person som han inte känner igen. Min tröst i hans fall är att Gud aldrig gör våld på oss. När vi tar emot Gud, när vi säger okey Gud, jag vill ta emot dig som min Herre, jag klarar mig inte på egen hand (eller vad vi nu säger (tänker på rövaren igen)), så förvandlas vår inre människa som leder till att vi får frälsning. Sedan har det i a f för mig varit en process, en vandring med Gud, där han i lugn takt förvandlat mig, inifrån och ut. Vi har en oändligt god Gud, som vill oss väl. Vi får helt enkelt lita på honom. <br /><br />med kärlek!<br />hellehellehttp://forlaten.blogspot.com/noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-16534459382185961212010-01-29T11:45:26.782+01:002010-01-29T11:45:26.782+01:00Du skriver: "Någonstans övergår vår stolthet ...Du skriver: "Någonstans övergår vår stolthet till ödmjukhet". Visst. Detta sker dock inte hos den gamla människan, som inte någonsin kan ödmjuka sig inför Gud. Om jag förstår dig rätt så menar du att det förvisso är Gud som verkar på den gamla människan, men främst i så måtto ATT hon till sist kapitulerar och ger sig till Gud. Men du tror samtidigt att detta verk inte med nödvändighet måste lyckas, inte sant? Vad blir då konsekvensen av detta? Jo, det blir att det är skillnad på syndare och syndare. Vissa syndare "ger upp" sin strid mot Gud, medan andra syndare "vinner" sin strid mot Gud, och så motstås och frustreras Guds vilja att frälsa de senare. Hur du än vänder och vrider på dina förklaringar så är konsekvenserna av den tolkningen uppenbara: det finns VILLKOR OCH TILLSTÅND som först måste uppfyllas i syndaren, innan Gud kan rättfärddiggöra henne. Alltså så är det frågan om något som syndaren faktiskt KAN göra, Guds verk är endast att underlätta själva görandet, något som dock kan misslyckas, om inte de nämnda förutsättningarna har uppfylls. Med en sådan tolkning så trugar Gud syndaren och hoppas på att hon, i bästa fall, skall komma till en punkt där hon "ger upp" och när det väl är klart, när Gud ser att syndaren har "gett upp", så kan Han verka. Gud förväntar sig alltså någonting av den gamla människan.<br /><br />I fallet med bröllopsfesten var stoltheten specifikt egenrättfärdighet. Den avvisade gästen litade på sin egen fläckade klädnad istället för den vita helighetens klädnad som skulle framställa honom som oklanderlig, utan lyte och fläck. Nog vet vi att många vill nå Guds rike genom egen förtjänst och merit. Det är därför vi måste vara väldigt försiktiga, och på var vakt, så att vi inte framställer rättfärdiggörelsen som något som till någon del beror eller är villkorad på syndaren. Hon har nog med bördor och umbäranden ändå, utan att hon skall få för sig att hon på något vis kan komma till Gud "sådan hon är". Jag är hellre övertydlig i att endast vad Gud har gjort för syndaren är det som avgör skillnaden mellan himmel och helvete än att propsa syndare på att göra något baserat på någon "fri vilja". <br /><br />Vi kan välja bort Gud och Hans kallelse hur mycket som helst som naturliga, gamla människor, men det är endast som nya skapelser i Kristus som vi i sanning kan vilja något som Gud vill. <br /><br /><br />Mvh,<br /><br />Hans-Petter AugustssonAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-3160804690571165892010-01-29T11:44:58.017+01:002010-01-29T11:44:58.017+01:00Göran,
Vad våra synsätt skiljer sig i är om det ä...Göran,<br /><br />Vad våra synsätt skiljer sig i är om det är den gamla eller nya människan som erfar rättfärdiggörelsen. Eller om den gamla människan har något minsta inflytande på rättfärddiggörelsen eller om det finns någon tidsrymd, om än alldeleles så liten, då den gamla människan erfor sann omvändelse, syndainsikt eller överbevisning INNAN rättfärddigörelsen. Jag menar att den som erfar allt detta är den nya människan, som Gud skapar i Kristus. Och det sker helt utan att hon "ger upp" något, eller på grund av att "hon ger" upp så blir hon en ny människa. När Gud rättfärddigör en syndare så verkar Han i en helt och hållet DÖD människa - som Han ger nytt liv. Allt annat - överbevisning, omvändelse, tro på evangeliet - följer som en frukt av detta. Detta förverkligas av Guds nåd, som Gud har bestämt att ge till vem Han vill. <br /><br />Ingenting (och då menas det verkligen ingenting) kan förhindra det verket. Det verket sker på grundval av Kristi försonande blod och tillräknade rättfärdighet. Detta är det enda VILLKOR som Gud agerar utifrån i rättfärdiggörelsen. Om Gud måste vänta på ett "kapitulerande" från den gamla människan innan Han kan benåda henne, då kan det inte vara fråga om Guds nåd allena som handlar, utan då finns det VILLKOR OCH TILLSTÅND som först måste uppfyllas i den gamla människan - innan Gud kan agera. Då är det inte fråga om oförtjänt nåd allena. Och är det inte nåd allena då måste vi tillskriva handlingar som att "ge upp" på gärningarnas konto, även om det inte ser ut att vara gärningslära i strikt måtto och även om de har en negativ eller passiv karaktär. Nåden å sin sida utesluter ALL förberedelse och medgivande från den gamla människans sida. Gud är inte ett skvatt intresserad eller hindrad av att vänta på något medgivande, Han agerar helt på eget bevåg och benådar oförskyllt den som Han har bestämt att benåda.<br /><br />(Intressant nog handlar kontexten i Jes.2:11 om Sions omvändelse och kommande härlighet, något som jag menar uppfyllts i och med Kristus och det nya förbundet. Hursomhelst så går det inte att läsa in vad Gud säger till sitt förbundsfolk och appellera det på världens barn och den gamla människan, syndaren som är under Guds vrede och dom).Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-47889343768582974162010-01-28T23:30:04.449+01:002010-01-28T23:30:04.449+01:00Hans-Petter,
Vad vi tror tål ju alltid att pröva...Hans-Petter,<br /><br /><i> Vad vi tror tål ju alltid att prövas och skadas ej därav. Om du trots detta upplever att det finns en stridighet från min sida i detta så får jag ursäkta mig. Min avsikt är dock långt därifrån.</i><br /><br />All tro skall absolut prövas. Det jag märker är att den tro du tror att jag har, har jag inte. Jag skall försöka reda ut vad jag menar.<br /><br /><i>Vad som är högmod i detta handlar alltså om att man tror att den gamla människan KAN ödmjuka sig inför Gud och därmed behaga Honom.</i><br /><br />Ingen ödmjukar sig för att behaga Gud, utan det handlar om att se sitt, stolthetens nederlag. Striden är förlorad, det är då man ropar på hjälp eller ber om nåd. När vi ger upp så ger vi inte bara upp vår stolthet utan även vår gamla människa, vårt gamla stridande. Detta är ingen merit. Inte ens i förlängningen. Det är här vår syn skiljer sig åt. Ur ditt perspektiv kan människan vara stolt över stolthetens nederlag, men det är omöjligt eftersom det annars inte är ett stolthetens nederlag. Du blandar ihop detta med gärningslära där man kan vara stolt över sina handlingar, men ingen är stolt över att ge upp och välkomna Gud in i livet, eftersom stoltheten är nedriven. <br /><br /><i>(Jes 2:11) De stolta måste sänka blicken, människans högmod skall kuvas. Herren ensam triumferar den dagen.</i><br /><br />Jag tror vi är överens om att den gamla människan strider mot Gud och håller sin stolthet högt. Den nya människan strider inte mot Gud utan ödmjukar sig för Gud. Någonstans övergår vår stolthet till ödmjukhet. Är det ett Guds verk att det sker? Ja, för att Gud drar oss till det. Är det Gud som lägger ner vår stolthet. Nej, för vi människor har makt över detta. Vi bestämmer när vi vill ge oss. Beror då mitt ödmjukande på Gud? Ja, självklart, för att han har överbevisat mig. Har jag gett upp stridandet? Ja för att Gud har överbevisat mig. Är uppgivandet en handling? Ja, och den är pga att Gud överbevisat mig. Är räddningen Guds förtjänst? Ja, absolut, till 100 %. <br /><br />Men människan kan vägra att låta sig överbevisas. Människan kan vägra ta av sig sina gamla kläder. Ta liknelsen om bröllopsfesten som exempel (Matt 22:11). Där kommer en man som inte har på sig bröllopskläder till bröllopet och blir utkastad på grund av det. Han kommer inte in till festen. Det hör till saken att på den tiden så erbjöd de som hade festen fina bröllopskläder till gästerna att ha på sig. Mannen vägrade att ta emot dessa kläder utan tyckte att hans kläder var fina nog. Men festen var en kunglig fest, så man kan tänka sig att de kläder som kungen erbjöd var exceptionellt fina. Stoltheten att vägra ta emot kläderna gjorde att han inte kom in. Det är denna vägran som gör att de inte <i>kan</i> ta emot Gud. Stoltheten att vägra ta emot förlåtelsen hindrar gemenskapen med Gud.<br /><br /><i>Du säger att du håller med mig om att den gamla människan inte kan ge sig under Gud. Det låter bra, men ändå säger du samtidigt att det är precis just det hon måste göra. Givetvis kan omöjligen bägge meningarna vara lika sanna samtidigt.</i><br /><br />Den gamla människan strider mot Gud och är stolt i sig själv. När jag lägger ner detta (striden och stoltheten) så lägger jag också ned min gamla människa. Jag ger upp den och klär av den. Tomhänt kan jag sedan ta emot det nya liv som Gud har att ge. (Kom ihåg att gåvan är oförtjänt från Gud)<br /><br /><i>(Kol 3:9) Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare.</i><br /><br />Gud drar inte med våld av oss kläderna och sätter på oss de nya kläderna medan vi spjärnar emot (som en förälder ibland gör med ett trotsigt barn), utan vi måste ta emot de nya kläderna. Kärlek kan aldrig påtvingas någon, inte heller nåden. Det är emot kärlekens natur. Det du beskriver med Guds dragande är precis det som liknelsen om striden om landet går ut på. Gud drar i oss på ett sådant övermäktigt sätt att vi inser oss slagna. Vi inser att Gud älskar oss och vill oss väl. <br /><br />GöranGöranhttp://forlaten.blogspot.com/noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-23696200223076938292010-01-28T13:45:57.576+01:002010-01-28T13:45:57.576+01:00Göran,
Först och främst vill jag understryka att ...Göran,<br /><br />Först och främst vill jag understryka att jag inte håller mig kvar i tråden för att strida. Inte heller är min tanke att få dig att ändra uppfattning, i slutändan är det ju endast Gud som får oss att ändra uppfattning. Jag läser ofta på er blogg och är intresserad av dina djupare funderingar kring ett och annat. Jag har haft behållning av detta liksom andra meningsutbyten här. Jag lyfter inte heller fram vad jag menar är en riktig tolkning av saken som ett självändamål, utan för att de olika uppfattningarna skall prövas mot varandra. Det underlättar och bygger upp fortsatta studier. Vad vi tror tål ju alltid att prövas och skadas ej därav. Om du trots detta upplever att det finns en stridighet från min sida i detta så får jag ursäkta mig. Min avsikt är dock långt därifrån.<br /><br />Orsaken att jag pekar på bristfälligheten och de uppenbara felen i synergistiska tolkningar av rättfärdiggörelsen (där rättfärdiggörelsen är resultatet av att Gud och syndaren samverkar och uppfyller var sin "del") är inte att hårdra "positiva" och "negativa" handlingar, utan att helt inkludera dem alla under det epitet där de hör hemma; gärningar. Gärningar är gärningar även om de är "negativa" eller till synes passiva. Att "ge upp" eller att ge sitt bifall till något är och förblir en gärning, även om det vore fråga om ett personligt nederlag. Sett ur det större perspektivet måste också en sådan handling räknas som meriterande i sammanhanget eftersom synergismen menar att Gud sliter och drar i "alla" människor och att Guds vilja att frälsa någon kan motstås. I vissa drar Han alltså förgäves, i de som är lite smartare behöver Han inte dra så mycket. <br /><br />Alltså är det uppenbart att enligt ett sådant synsätt är det frågan om något tillstånd eller villkor som först måste uppfyllas i eller hos syndaren (den gamla människan i köttet, hon som inte kan behaga Gud) innan Gud kan benåda henne. På det viset så undermineras läran om nåden allena, och riskerar att helt göras om intet. Vad som är högmod i detta handlar alltså om att man tror att den gamla människan KAN ödmjuka sig inför Gud och därmed behaga Honom. Att det är skillnad på syndare och syndare. Det är en stor felaktighet, för att uttrycka sig milt. <br /><br />Du säger att du håller med mig om att den gamla människan inte kan ge sig under Gud. Det låter bra, men ändå säger du samtidigt att det är precis just det hon måste göra. Givetvis kan omöjligen bägge meningarna vara lika sanna samtidigt. Vi måste vara närmast övertydliga i vad som gäller i detta, att tala om Guds rike för människor är ju en så allvarlig sak. Antingen så är det fråga om Guds verk till fullo eller så är det frågan om syndarens verk, delvis eller helt, det kan inte vara bägge samtidigt. <br /><br />Jag har pekat på en rad bibelställen som helt underkänner den gamla människans förmåga att någonsin kunna utföra något som helst andligt gott (allra minst ödmjuka sig inför Gud och Hans vilja, då vandring i högmod är just vad som kännetecknar henne), eftersom hon är fullständigt förlorad och fallen, död i sina synder. Detta inkluderar hennes egen "andlighet" (inklusive upplevda "behov av frälsning"), som i själva verket är en styggelse för Gud, döda gärningar och frukt till död. <br /><br />Ditt huvudsakliga argument är att Gud inte "tvingar" någon. Men det är ett filosofiskt och rationellt (förnuftsbaserat) argument som inte håller då det prövas mot Skriften. Guds dragande av syndare till Kristus är (enligt grundtexten) ett övermäktigt dragande, där i sammanhanget något dras upp ur eller ut från något, som gör att dragandet faller väl ut till den starkares fördel. Kalla det "tvång" om du vill. Men tvång är inte Guds motiv i frälsningen, utan kärlek - villkorad på Kristus, Guds Son.<br /><br /><br />Mvh,<br /><br />Hans-Petter AugustssonAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-9144716574532995802010-01-27T21:47:39.914+01:002010-01-27T21:47:39.914+01:00Hans-Petter,
Du vill få stolthetens nederlag att ...Hans-Petter,<br /><br />Du vill få stolthetens nederlag att vara stolt och i förlängningen till en gärningslära. Men att ge upp är en icke handling. Det är att ge upp egna ansträngningar. Det är att ge upp sin egen väg. Det är att vara sårbar. Det är att se sitt beroende av en räddare. Det är ett rop på hjälp! Stolthetens nederlag är Guds seger! Guds är all ära! Gud ger det nya andliga livet (ingen människa eller vilja kan ge det)! Du skriver att den gamla människan inte kan ge sig under Gud och det är sant, men det är Gud som driver vår stolthet till nederlag. Ingen, jag upprepar ingen, kan rädda sig själv. Vi behöver alla Gud och låt oss därför förenas i längtan att leda fler människor till räddning i stället för att strida om denna fråga (för det räddar ingen). Vi har olika sätt att se på denna fråga och jag tror vi får lämna det så.<br /><br />GöranGöranhttp://forlaten.blogspot.com/noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-92143139792781339582010-01-27T17:24:10.263+01:002010-01-27T17:24:10.263+01:00Göran,
"Nej, men vem har glädje av en gåva m...Göran,<br /><br />"Nej, men vem har glädje av en gåva man inte tar emot? Hur skall gåvan kunna ge någon effekt om jag inte tar emot den?"<br /><br />Jag menar att gåvan inte "tas emot" i första rummet (åtminstonde inte av den gamla människan), den erfars när det står klart för den benådade att Gud har gjort sitt verk. Gud förväntar sig inte att den naturliga människan skall eller kan "ta emot" något från Honom. Om så vore fallet så vore verkligen rättfärdiggörelsen villkorad på något i syndaren, eller något som syndaren gör, eller något som Gud förväntar sig av eller hoppas på från syndaren. Då är det inte Guds nåd allena som avgör saken. <br /><br />"När du ger upp, känner du då att du har arbetat upp något?"<br /><br />Vad jag känner är irrelevant, ofrånkomligen så är det ju något som jag gör. <br /><br />"När man har gett upp, så är du en ny människa. Den stunden du ger dig till Gud är du pånyttfödd! När du strider så är du inte pånyttfödd. Som jag har skrivit tidigare så är det Guds förtjänst att jag ger upp. Gud överbevisar och jag låter mig överbevisas."<br /><br />Därmed gör du den naturliga människans gärning avhängig och villkorad pånyttfödelsen, och allt det som följer med den. Det är här vi tror diametralt olika. Jag skulle inte uttrycka saken som att en syndare kan bli pånyttfödd bara hon "ger upp", eller gör något annat, vad helst det nu skulle kunna vara. Det ligger inte på möjligheternas plan. Vad det handlar om är att Gud gör hela detta verk helt utan syndarens medverkan. Annars är det omöjligt. Och när Gud utför verket så är det inte bara möjligt utan garanterat lyckat, och det finns inget som kan stoppa eller motstå det. Men du tror att Guds vilja kan motstås i detta? <br /><br />Predikas budet att omvända sig och tro evangelium till den naturliga människan? Ja. Innebär det att hon kan omvända sig och tro? Nej. Lika lite som hon kan hålla Guds lag i övrigt. Detta predikas till den naturliga människan för att hon skall se att hon INTE kan göra detta. Upptagandet i Guds förbund förutsätter Guds nådeshandling som enda orsak. Villkorat på Kristi försonande blod och tillräknade rättfärdighet allena.<br /><br /><br />Mvh,<br /><br />Hans-Petter AugustssonAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-85578922776281207342010-01-27T15:45:39.618+01:002010-01-27T15:45:39.618+01:00Hans-Petter,
Det kan inte vara fråga om en gåva o...Hans-Petter,<br /><br /><i>Det kan inte vara fråga om en gåva om den villkorad på något vi gör.</i><br /><br />En gåva är en gåva oavsett om jag tar emot den eller inte.<br /><br /><i>Nådens givande är inte villkorat på något särskilt tillstånd hos syndaren.</i><br /><br />Nej, men vem har glädje av en gåva man inte tar emot? Hur skall gåvan kunna ge någon effekt om jag inte tar emot den?<br /><br /><i> Du säger att vi inte arbetar upp något för att bli förlåtna, men nedläggandet av stridigheten och stoltheten (som du menar är förutsättningen för att Gud skall kunna förlåta) är något som du faktiskt säger att vi måste göra först, dvs arbeta upp.</i><br /><br />När du ger upp, känner du då att du har arbetat upp något?<br /><br /><i>Alltså menar du ändå att den gamla människan kan ödmjuka sig inför Gud?</i><br /><br />När man har gett upp, så är du en ny människa. Den stunden du ger dig till Gud är du pånyttfödd! När du strider så är du inte pånyttfödd. Som jag har skrivit tidigare så är det Guds förtjänst att jag ger upp. Gud överbevisar och jag låter mig överbevisas.<br /><br />GöranGöranhttp://forlaten.blogspot.com/noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-28209182221849315932010-01-27T13:56:32.307+01:002010-01-27T13:56:32.307+01:00Göran,
"Att ge upp är något vi gör, men inge...Göran,<br /><br />"Att ge upp är något vi gör, men inget vi kan vara stolta över. Självklart finns det sedan en risk att vi senare tar åt oss äran för den gåva vi fått, men så är det med alla gåvor. (Hur kan man exempelvis vara stolt över att vara svensk om man fötts i Sverige)."<br /><br />Det kan inte vara fråga om en gåva om den villkorad på något vi gör. Om det är något som vi gör så är det inget annat än vår gärning och då kan vi berömma oss av det. Är det endast Gud som verkar då är det som Ef.2:5,8-9 säger; att vår berömmelse är omintetgjord och utestängd (Rom.3:27). Eller menar du att Guds vilja kan frustreras i en sådan här "dragkamp"?<br /><br />"Nåden finns alltid tillgänglig, men den kan bara nå oss om vi tar emot den, efter att ha gett upp. Återigen, vi arbetar inte upp något för att bli förlåtna utan vi lägger ner stridandet och stoltheten och låter Gud komma in." <br /><br />Nåden finns tillgänglig enligt Guds rådande. Nåden begränsas inte som sådan av något som människor gör. Gud kan förläna, eller undanhålla, sin nåd, helt efter sitt eget prerogativ. Därest nåden förlänas finns det inget som hindrar Gud från att ge den. Nådens givande är inte villkorat på något särskilt tillstånd hos syndaren. Gud behöver inte vänta på att syndaren skall "uppleva" tillräckligt stora "behov", eller förbereda sig för att kunna "ta emot" nåden, eller "kapitulera" för något, ej heller orsaka en särskild nivå av gensvar hos syndaren, innan Han ger den. Faktum är att i Guds ögon så är allt som den naturliga, köttsliga människan kan frambringa av det slaget döda gärningar, och frukt till död. Sådant man skall omvända sig ifrån. <br /><br />Du säger att vi inte arbetar upp något för att bli förlåtna, men nedläggandet av stridigheten och stoltheten (som du menar är förutsättningen för att Gud skall kunna förlåta) är något som du faktiskt säger att vi måste göra först, dvs arbeta upp. Alltså menar du ändå att den gamla människan kan ödmjuka sig inför Gud? Trots att du tidigare påstod att du inte tror så. Jag kan inte tolka dig på annat sätt än att du tror just detta.<br /><br />"Bibelordet du tog upp är jättebra och beskriver det jag försöker säga. Gud drar i oss genom att övertala. Observera också att det står ”jag lät mig övertalas”."<br /><br />Det står också skrivet i sammanhanget: "du grep mig och blev mig övermäktig". Där bör fokuset ligga. Konstaterandet av faktum skedde efter gripandet, Gud hade redan tagit sin "fånge" (Ps.68:19) då det uttalades.<br /><br /><br />Mvh,<br /><br />Hans-Petter AugustssonAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-72186599359622885192010-01-27T11:35:22.473+01:002010-01-27T11:35:22.473+01:00Hans-Petter,
Det måste i konsekvensens namn ses s...Hans-Petter,<br /><br /><i>Det måste i konsekvensens namn ses som någon vår gärning, vilket ger att risken är överhängande att vi skulle kunna berömma oss av det.</i><br /><br />Att ge upp är något vi gör, men inget vi kan vara stolta över. Självklart finns det sedan en risk att vi senare tar åt oss äran för den gåva vi fått, men så är det med alla gåvor. (Hur kan man exempelvis vara stolt över att vara svensk om man fötts i Sverige).<br /><br /><i>att den gamla människan måste ha krossats tillräckligt mycket eller arbetat upp tillräckligt mycket ånger och sorg över synden, innan Gud kan benåda henne.</i><br /><br />Nåden finns alltid tillgänglig, men den kan bara nå oss om vi tar emot den, efter att ha gett upp. Återigen, vi arbetar inte upp något för att bli förlåtna utan vi lägger ner stridandet och stoltheten och låter Gud komma in. Bibelordet du tog upp är jättebra och beskriver det jag försöker säga. Gud drar i oss genom att övertala. Observera också att det står ”jag lät mig övertalas”. <br /><br /><i>(Jer.20:7) Du, HERRE, övertalade mig, och jag lät mig övertalas; du grep mig och blev mig övermäktig.</i><br /><br />GöranGöranhttp://forlaten.blogspot.com/noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-29151899810589415952010-01-27T09:45:29.026+01:002010-01-27T09:45:29.026+01:00Göran,
Det är omöjligt att inte tolka det du säge...Göran,<br /><br />Det är omöjligt att inte tolka det du säger om att ge upp striden och erkänna sig besegrad som att det ändå är något som den opånyttfödda människan gör. Även om det är fråga om att erkänna sitt nederlag, ge upp sin makt och kapitulera. Det måste i konsekvensens namn ses som någon vår gärning, vilket ger att risken är överhängande att vi skulle kunna berömma oss av det. Jag ser den risken i alla förklaringar och tolkningar (företrädelsevis väckelsekristna dito) som går ut på "Gud har gjort allt...men du måste bara göra det och det". <br /><br />I och för sig är det du säger intressant, för även jag tror att Gud övervinner vår onda vilja med sin goda vilja. Men jag tror inte att det är den opånyttfödda människan som ger sitt positiva gensvar till Gud. När hon svarar bejakande så är hon redan "vunnen" över till den "rätta sidan". I det verket, alltså "sidbytet", så tror jag inte att vår gamla människas vilja har någon som helst betydelse. Faktiskt inte. Vilket givetvis utesluter alla tankar på någon som helst samverkan (synergism) eller att den gamla människan måste ha krossats tillräckligt mycket eller arbetat upp tillräckligt mycket ånger och sorg över synden, innan Gud kan benåda henne. Men Gud behöver inte vänta till någon särskild tid för att förläna sin nåd. Jag tror helt enkelt inte att den gamla människan - någon enda gång - kan behaga Gud, eftersom hon är i köttet. Guds nåd är helt enkelt oemotståndlig i detta verk. Detta är vad jag utläser av Skriften i saken.<br /><br />Tror jag att vi ytterligare behöver närma oss Jesus, söka Gud, växa till i nåd och kraft, omvända oss och ödmjuka oss efter pånyttfödelsen? Absolut ja! Men jag är förvissad om att ingenting av detta är något som Gud frågar efter eller förväntar sig av vår gamla människa. <br /><br />"Du, HERRE, övertalade mig, och jag lät mig övertalas; du grep mig och blev mig övermäktig." (Jer.20:7).<br /><br />Mvh,<br /><br />Hans-Petter AugustssonAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-15237251414444461602010-01-26T17:45:13.036+01:002010-01-26T17:45:13.036+01:00Hans-Petter,
Striden är förbi från Guds sida, om ...Hans-Petter,<br /><br /><i>Striden är förbi från Guds sida, om Han redan har förlåtit.</i><br /><br />Ja, han har förlåtit oss, men det stridandet jag talar om är när Gud drar i oss. Stridandet är mot tankebyggnader, lögner stolthet mm. Min poäng är att ingen gemenskap kan ske om inte vi vill försonas med Gud. Att vi inte ger upp striden mot honom.<br /><br /><i>Stolthet finns däremot hos oss om vi tror att frälsningen beror på oss.</i><br /><br />Jag håller med i detta. Jag har aldrig skrivit att frälsningen är människans förtjänst. Svaret finns i liknelsen om striden om landet. Beror räddningen på det tappra kämpandet? Nej, det beror på nederlaget!<br /><br /><i>Vår naturliga, opånyttfödda människa kan ju inte ta emot Gud.</i><br /><br />Nej inte utan Guds stridande (Guds dragande). <br /><br /><i>Det skriftstället är skrivet till pånyttfödda kristna. Menar du verkligen att opånyttfödda människor kan närma sig detta, bara de vill tillräckligt mycket?</i><br /><br />Nej. Återigen finns svaret i liknelsen om striden. Är det för att de vill tillräckligt mycket som landet ger upp sin maktställning, eller är det för att det blivit drabbad av en större makt? (Du har rätt i att bibelstället är skrivit till kristna, men det är inte mindre sant för det).<br /><br /><i>(Jak 4:4) Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen betyder fiendskap med Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud. Eller tror ni att det är tomma ord när skriften säger: Svartsjukt kräver Gud åt sig den ande han har låtit bo i oss? Större är dock den nåd han ger oss. Därför heter det: Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd. Böj er alltså under Gud.</i><br /><br />GöranGöranhttp://forlaten.blogspot.com/noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-9787148766518369572010-01-26T15:36:58.618+01:002010-01-26T15:36:58.618+01:00Göran,
"Jo, om människan vill strida emot Gu...Göran,<br /><br />"Jo, om människan vill strida emot Gud, så kan vi inte ha gemenskap med Gud. Om en part vill förlåta medan den andra parten vill strida så kan inte parterna ha en gemenskap."<br /><br />Striden är förbi från Guds sida, om Han redan har förlåtit. Sedan kan man fråga varför den förlåtne skulle strida om att hon blivit förlåten. Eftersom Gud i förlåtelsen har verkat förvandlingsundret i hennes hjärta så är hon ju väl medveten om vad hon har förlåtits.<br /><br />"När Gud lägger ner sitt stridande så förhärdas vi. Stoltheten i oss växer och vi får också se skörden av det."<br /><br />Gud lägger inte ned sitt stridande för dem Han avsett att frälsa, Han har satt sin ära i det och Hans vilja kan inte motstås i detta (Matt.18:11-14, Joh.10:27-30). Stolthet finns däremot hos oss om vi tror att frälsningen beror på oss. Även om vi kanske inte förstår det själva. Om Gud säger att vi inte kan, att det är omöjligt för oss, så betyder det att vi inte kan och att det är omöjligt för oss. Låt oss alltså ge Gud allena äran för frälsningen.<br /><br />"Den som är stolt över att ha givit upp har inte givit upp. Det vi ger upp är stoltheten. Så att ta emot Gud är ingen gärningslära, vilket du försöker få det till. Ingen kan vara stolt över att ha tagit emot Gud!"<br /><br />Vår naturliga, opånyttfödda människa kan ju inte ta emot Gud. Vilket jag visat med många skriftställen. Vad skall man då anse att tron på att den naturliga, opånyttfödda människan likväl ändå kan prestera just detta? Skillnaden mellan att påstå sig ha funnit sanningen mot att ha blivit funnen av sanningen är ju helt diametral. Det ena är ju något man själv gör, det andra är något någon annan gör.<br /><br />"(1 Pet 5:59) Men för er alla gäller: klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd."<br /><br />Det skriftstället är skrivet till pånyttfödda kristna. Menar du verkligen att opånyttfödda människor kan närma sig detta, bara de vill tillräckligt mycket? <br /><br />"Visst är det så att vi alla vill ära oss själva, men detta strider mot Gud. Bara för att huvudstaden är intagen så betyder inte det att det är fred i landet. Styret är ändrat men det finns delar av oss som fortfarande strider mot Gud. Synden bor kvar i landet. Det är dessa strider som Paulus beskriver med orden:<br /><br />(Rom 7:19) Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig."<br /><br />Det du säger här håller jag med om. Skillnaden mellan våra synsätt handlar om människan före pånyttfödelsen, skillnaden mellan den gamla, naturliga människan i köttet och den nya människan i Anden - samt vad Gud förväntar sig och frågar efter hos de bägge. Skillnaderna är verkligen inte små. <br /><br /><br />Mvh,<br /><br />Hans-Petter AugustssonAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-35526759127038840502010-01-26T13:42:20.577+01:002010-01-26T13:42:20.577+01:00Hans-Petter,
Är vi förlåtna så ligger vi inte i ...Hans-Petter, <br /><br /><i>Är vi förlåtna så ligger vi inte i strid med Gud.</i><br /><br />Jo, om människan vill strida emot Gud, så kan vi inte ha gemenskap med Gud. Om en part vill förlåta medan den andra parten vill strida så kan inte parterna ha en gemenskap.<br /><br /><i>Gud har det fulla prerogativet att visa barmhärtighet mot vem Han vill och förhärda vem Han vill (Rom.9:18)</i><br /><br />När Gud lägger ner sitt stridande så förhärdas vi. Stoltheten i oss växer och vi får också se skörden av det. <br /><br /><i>Om du kan "ge upp" i egen kraft så är det per definition något som du gör och som du i förlängningen kan berömma dig av. Vad du än säger så är det konsekvensen av det synsättet.</i><br /><br />Den som är stolt över att ha givit upp har inte givit upp. Det vi ger upp är stoltheten. Så att ta emot Gud är ingen gärningslära, vilket du försöker få det till. Ingen kan vara stolt över att ha tagit emot Gud!<br /><br /><i>(1 Pet 5:59) Men för er alla gäller: klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd.</i><br /><br />Visst är det så att vi alla vill ära oss själva, men detta strider mot Gud. Bara för att huvudstaden är intagen så betyder inte det att det är fred i landet. Styret är ändrat men det finns delar av oss som fortfarande strider mot Gud. Synden bor kvar i landet. Det är dessa strider som Paulus beskriver med orden:<br /><br /><i>(Rom 7:19) Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.</i><br /><br />GöranGöranhttp://forlaten.blogspot.com/noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-92076862508572914222010-01-26T11:01:47.154+01:002010-01-26T11:01:47.154+01:00"Striden om människan kan ses som en strid om..."Striden om människan kan ses som en strid om ett land. Del efter del ger upp för Gud och inser det goda. Men segern är inte vunnen förrän huvudstaden är intagen. Gud vinner många delstrider innan huvudstaden intas och först då kan styret ändras. Vi måste ge upp striden, lägga ner stoltheten och ta emot det nya styret. Kan jag då vara stolt över att ha gett upp? Nej, ingen kan vara stolt över att ge upp. Det ligger mot stolthetens natur. Vi kan endast i ödmjukhet ta emot och välkomna Gud i våra liv. Är det då Guds förtjänst att Gud vunnit segern? Ja, absolut. Utan Guds andliga stridande hade ingen trott på honom och ingen hade räddats. Det är ur detta perspektiv du får se på det jag skriver."<br /><br />Stolthet, eller högmod, är också en sublim och subtil synd som vi kanske inte alltid så lätt avslöjar, inklusive hos oss själva. Alla tampas vi med den beständigt, och hur gärna vi än vill så är vi inte helt fria från den, eftersom den så lätt kommer in där vi minst anar. Låt oss vara ärliga att medge detta. Det viktiga är dock att vi inte rättfärdigar den eller tror att den är ett utslag av fromhet (den maskerar sig gärna just så). Som syndiga människor gör vi automatiskt allt som står i vår makt för att vinna någon slags nivå av ära och berömmelse, även i religiösa frågor - inklusive det som vi förstår som frälsning. <br /><br />Det är helt enkelt inte naturligt för oss att helt förneka vår egen del i ett sådant skeende som rättfärdiggörelsen, eftersom vi instinktivt tänker att SÅ illa kan det inte vara med oss, NÅGOT måste väl ändå Gud kunna förvänta sig från oss, eller SÅ enkelt kan det väl inte vara, nog måste jag väl visa prov på ånger och nöd eller gensvarad kärlek, innan Gud kan göra något för mig? Den bibliska läran om rättfärdiggörelsen gör upp med denna förnuftstro och religiösa högmod och säger att vi inte KAN, och att Gud är den som allena verkar, utan vår egen "förskyllan", när Han rättfärdiggör den ogudaktige. Till detta står vårt enda hopp!<br /><br />Trons objekt handlar inte om en latent förmåga (hos den naturliga människan) att kunna tro när det behövs eller krävs av oss, utan att Gud skänker oss frälsande tro på Kristus. Den som tar emot en sådan tro är knappast den naturliga människan eller en människa utanför Guds nåd. Visst kan den naturliga människan välja ut åt sig en "tro på Gud" som passar henne, på detta ser vi otaliga bevis i världen, inklusive den kristna världen, men en frälsande tro kan hon inte arbeta upp eller prestera, den är en Guds gärning (Joh.6:29).<br /><br /><br />Mvh,<br /><br />Hans-Petter AugustssonAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-43197952191224307332010-01-26T11:00:26.780+01:002010-01-26T11:00:26.780+01:00Göran,
"Visst beslutet att förlåta består oa...Göran,<br /><br />"Visst beslutet att förlåta består oavsett hur vi förhåller oss till det. Men för gemenskapen så är det avgörande att vi tar emot den och tar den till våra hjärtan. Annars ligger vi fortfarande i strid med Gud."<br /><br />Är vi förlåtna så ligger vi inte i strid med Gud. Även om vi visst kan vara gen- och motstridiga mot Honom, vilket vi ofta är. Om någon har fått sina synder förlåtna är dock tacksamhet det naturliga. Men har alla människor erfarit syndernas förlåtelse? Nej, det har dom inte. Nyckelordet här är många i förhållande till alla (Matt.26:28). <br /><br />Vi kan inte använda inklusivism ("alla" skall ha rätt till samma sak för att Gud skall vara rättvis) som en förklaringsmodell för Guds handlande i detta. Gud har det fulla prerogativet att visa barmhärtighet mot vem Han vill och förhärda vem Han vill (Rom.9:18). Han är inte på något vis pliktig att ge någon nåd på grundval av något som den som är i behov av nåden (dvs vem som helst) gör (Rom.9:11).<br /><br />"Om vi bara har friheten att tacka nej, så borde vi också ha friheten att välja att inte tacka nej. Det jag menar är att man kan välja att lägga ner sitt motstånd. Det är detta jag menar med att ge upp. Människan ger upp sitt motstånd till Gud och då når han oss. När vi ger upp vår vilja att streta emot så kan Gud lägga sin vilja i oss, så att hans vilja och vår vilja synkroniseras (för att välja en teknisk term)."<br /><br />Det kan inte vara fråga om en frihet att "inte tacka nej". Åtminstonde kan ett sådant uttryck inte påverka Gud på något vis i Hans handlande. Lika lite som vi har valt att födas in i denna världen, lika lite kan vi välja att födas på nytt. Detta måste vi se. Måhända är det en hemsk upptäckt för många att inse att vi inte har minsta kontroll i detta. Att vi inte har någon orsak att sätta minsta hopp till den egna ansträngningen. Det finns religioner, och även teologer, som menar att vi har både tillfrågats och valts att födas in i denna världen, vi har t om valt våra föräldrar påstår vissa av dem. Behöver jag säga att sådant är obibliskt? <br /><br />Jag kan inte tolka dig annorlunda än att du tror att den naturliga människan inte bara kan, utan att Gud också förväntar sig att hon skall både tro och omvända sig innan Gud kan benåda henne. Det är i detta vi skiljer oss åt. Jag kan inte acceptera en sådan tolkning som biblisk eftersom den för med sig en rad motsägelser och problem. Jag tror inte heller att Bibeln ger exempel på preparationism eller decisionism som aktiva ingridienser från syndarens sida i rättfärdiggörelsen. Om du kan "ge upp" i egen kraft så är det per definition något som du gör och som du i förlängningen kan berömma dig av. Vad du än säger så är det konsekvensen av det synsättet. <br /><br />Men nu har Gud gjort ALL vår berömmelse helt om intet. Han har utestängt minsta möjlighet för någon att kunna berömma sig av något annat (inför Gud) än Kristi kors, genom att Han har "gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra synder". Hurdå? Jo genom sin suveräna nåd, som helt utestänger alla våra gärningar och allt annat som emanerar från oss (Ef.2:5,8-9). <br /><br />Därför kan inte frälsningen vara villkorad på oss till någon del, eftersom vi var döda (inte bara sjuka) i våra synder och överträdelser och det var då vi var döda som Gud handlade för oss, i vårt ställe. En död människa förväntar man sig ingenting från.Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-17312748749626484892010-01-25T15:02:32.731+01:002010-01-25T15:02:32.731+01:00Hans-Petter,
Har den förlåtande parten beslutat ...Hans-Petter,<br /><br /><i> Har den förlåtande parten beslutat att förlåta så är det så, om den andra parten sedan tar emot det på rätt sätt eller ej är en sekundär fråga, som fortfarande inte är avgörande för beslutet att förlåta.</i><br /><br />Visst beslutet att förlåta består oavsett hur vi förhåller oss till det. Men för gemenskapen så är det avgörande att vi tar emot den och tar den till våra hjärtan. Annars ligger vi fortfarande i strid med Gud.<br /><br /><i>Vi har bara "friheten" att tacka nej, tacka ja gör vi inte förrän Gud verkar i vår vilja och gärning (Fil.2:13).</i><br /><br />Om vi bara har friheten att tacka nej, så borde vi också ha friheten att välja att inte tacka nej. Det jag menar är att man kan välja att lägga ner sitt motstånd. Det är detta jag menar med att ge upp. Människan ger upp sitt motstånd till Gud och då når han oss. När vi ger upp vår vilja att streta emot så kan Gud lägga sin vilja i oss, så att hans vilja och vår vilja synkroniseras (för att välja en teknisk term).<br /><br />Striden om människan kan ses som en strid om ett land. Del efter del ger upp för Gud och inser det goda. Men segern är inte vunnen förrän huvudstaden är intagen. Gud vinner många delstrider innan huvudstaden intas och först då kan styret ändras. Vi måste ge upp striden, lägga ner stoltheten och ta emot det nya styret. Kan jag då vara stolt över att ha gett upp? Nej, ingen kan vara stolt över att ge upp. Det ligger mot stolthetens natur. Vi kan endast i ödmjukhet ta emot och välkomna Gud i våra liv. Är det då Guds förtjänst att Gud vunnit segern? Ja, absolut. Utan Guds andliga stridande hade ingen trott på honom och ingen hade räddats. Det är ur detta perspektiv du får se på det jag skriver.<br /><br />GöranGöranhttp://forlaten.blogspot.com/noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-46159126623624288492010-01-25T07:55:40.588+01:002010-01-25T07:55:40.588+01:00"Det är viktigt att komma ihåg att i en relat..."Det är viktigt att komma ihåg att i en relation så är man två. En brusten relation kan aldrig helas om en part vägrar att försonas trots att den andra parten erbjuder försoning och tagit på sig all skuld själv. Att en försoning måste tas emot förändrar inte kärleken hos givaren eller gåvans storhet. Gud eller hans gåvor blir alltså inte mindre bara för att vi måste ta emot nåden. Solen blir inte mindre eller mindre ljus bara för att jag står i skuggan."<br /><br />Återigen en fråga om betoning, som jag ser det. Har den förlåtande parten beslutat att förlåta så är det så, om den andra parten sedan tar emot det på rätt sätt eller ej är en sekundär fråga, som fortfarande inte är avgörande för beslutet att förlåta. Man kan här inte rättvist jämföra förlåtelsen mellan människor eftersom de är varandras likar och delar samma villkor. Förlåtelsen mellan Gud och människa handlar om oöverstigliga svalg och liv och död direkt. <br /><br />Gud är inte skyldig någon något och riskerar inte att begå oförlåtelsens överträdelse om Han skulle förvägra någon förlåtelse. I detta har Gud en absolut maktställning samt det fulla prerogativet i sin förlåtelse som inte kan bevekas av den förlåtna partens tillstånd. Grundläggande så förlåter (eller förlåter inte) Gud alltså helt efter sitt eget viljebeslut (Rom.9:18).<br /><br /><br />Mvh,<br /><br />Hans-Petter AugustssonAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4087221556858423020.post-57593619972064593372010-01-25T07:54:05.358+01:002010-01-25T07:54:05.358+01:00Göran,
Det är tydligt för mig att du hänvisar til...Göran,<br /><br />Det är tydligt för mig att du hänvisar till nåden. Uppenbarligen skiljer sig dock vår lära om nåden. För mig är det klart att du tror att den naturliga människan dels har viljan och även förmågan att som sådan kunna ta emot Guds nåd och att därmed frälsningen är helt avhängig detta. Jag vill visa att en hållbar nådalära måste prövas mot dess konsekvenser och en mer helhetlig biblisk översikt. Jag är övertygad om att sådant som "fri vilja", "gör ett beslut för Jesus" eller t om "en syndares bön" (av vilka inga exempel finns i Bibeln) är rationella förklaringsmodeller på teologiska "problem". De skapar dock andra och värre problem som i verkligheten äventyrar den bibliska framställningen av Guds nåd. De kan också utgöra en felaktig grund för frälsningvissheten. <br /><br />"Vi är passiva mottagare i bemärkelsen att vi inte gjort något för att förtjäna nåden, men det som är viktigt att komma ihåg är att vi också är mottagare. De som inte tror på Jesus tar inte emot honom eller förlåtelsen och de som tror tar emot honom och förlåtelsen. Frälsningen ligger däremellan."<br /><br />Här får du gärna förklara närmare vad du menar med att "frälsningen ligger däremellan". Jag skulle inte betona vårt mottagande av frälsningen särskilt mycket, om ens alls, eftersom vi är passiva i så måtto. Är vi passiva så betyder det att sådant som förberedelse, initiativ eller viljan till mottagande inte har någon avgörande effekt. Snarare blir de följden av frälsningen, som Gud gör. Vi har bara "friheten" att tacka nej, tacka ja gör vi inte förrän Gud verkar i vår vilja och gärning (Fil.2:13). Om vi gör frälsningen avhängig vårt eget viljebeslut så kommer vi (i praktiken) att tro att viljebeslutet som sådant har förlösande kraft, att den naturliga människans "tro" är frälsande, att det skapade ges skapande egenskaper. Ganska allvarligt, eller hur. Men det blir onekligen konsekvensen av ett sådant synsätt, även om man kanske inte förstår det. Det är därför jag försöker lyfta fram det objektiva i Guds nådeshandling UTANFÖR OSS, så att man inte hamnar i denna motsägelse och det istället blir tydligt att Gud är den ende som verkar i nådens ingjutande.<br /><br />"Menar du här att man kan ta emot gåvan utan att vilja ha den?"<br /><br />Som tidigare sagt, jag tror inte vi vill ha den. När jag säger "vi" så menar jag vår naturliga människa. Jag tror att vi skiljer oss åt i detta. För min del kan jag inte tro att vår rättfärdiggörelse beror på att den gamla människans förmenta valmöjligheter orsakar att hon blir förlossad. Det ser jag inte i Skriften. Jag ser att det är Gud allena som agerar och "köper allt" som tillhör invididens frälsning. Ordet "tvinga" är dåligt eftersom det skapar huvudbry för det mänskliga förnuftet. Snarare kan man likna det vid någon som (har makten och förmågan att rädda) räddar någon annan ur en isvak eller ett djupt kärr. Den hjälpbehövande parten behöver inte ens vara medveten om den stora faran eller ha avviserat sitt hjälpbehov tillräckligt mycket, har den räddande parten bestämt sig för att rädda så sker det, helt enkelt.<br /><br />Ingen kan säga att Jesus är Herre utan än annat i den helige Ande. Och den helige Ande KAN inte världen mottaga. Så lär Skriften. Det måste betyda att det är inte den naturliga människan som gensvarar Guds kallelse. Den naturliga människan kan bara göra det som är naturligt gott. Det som är andligt gott, det som hör Guds Ande till, är hon oförmögen att närma sig. Jag tror inte att det är den naturliga människan som kommer till tro och sedan som ett resultat av detta så "belönas" hon med pånyttfödelsen. Jag tror inte heller att Gud är förpliktigad att frälsa någon för att denne har arbetat upp tillräckligt mycket fromhet eller "rätt vilja". Om så vore fallet blir det onekligen fråga om gärningslära. Om det däremot är frågan om nåd, vilket är fallet, så utesluter detta konsekvent ALLA gärningar från den benådande partens sida, i detta måste användandet av hennes egen vilja inkluderas.Anonymousnoreply@blogger.com